Han är fortsatt skriven på rättspsykiatrisk öppenvård men har en hel del regler att följa, bor i en träningslägenhet i Katrineholm tex, måste avstå alla droger och alkohol tex samt ta alla mediciner chefsläkaren säger, källa Linköping förvaltningsrätt dom nr 4100-25.
Jag snubblade över avsnittet Evil Lives Here: The Killer Speaks och stannade till när jag insåg att det handlade om Sverige. Men jag orkade inte se klart. Jag kände nästan direkt att något var fel – och att programmet ger honom en plattform han inte borde ha.
Det här är en man som mördade Helle Christensen. Fem barn förlorade sin mamma. Ändå tar han inte ansvar. Han har istället bytt till ett utstuderat namn, Drabbad, som mest låter som något en fjortonåring skulle hitta på. Hans mål är uppenbart: att sticka ut, att bli känd. Och nu har han lyckats – genom en amerikansk true crime-serie.
Vi måste fråga oss: vem gynnas av detta? Offrens familjer? Knappast. Barnen som växte upp utan sin mamma? Absolut inte. Istället ser vi en dotter som verkar vilja bygga en influencerkarriär och en mördare som får ”kändisskap” i internationell tv.
Han är fortfarande under 50 år. Med andra ord: han är ung nog för att kunna döda igen om han vill. Han visar inte ens en fasad av ånger. Istället levererar han olika versioner som alla syftar till att flytta skulden:
•Han skyller på sin dotter.
•Han hävdar att offret bad honom att mörda henne.
•Enligt exet talade han redan innan om att han ville testa människokött.
•När inget annat håller säger han att mordet var ett sätt att ”få vård”.
Det är ett mönster vi sett förr: gärningsmän som gör sig själva till huvudpersoner medan offren reduceras till fotnoter. Medierna spelar med – eftersom det säljer.
Men här måste vi som samhälle dra en gräns. Är det verkligen rimligt att en man som tagit ett liv, som aldrig visat ånger, och som fortfarande söker uppmärksamhet, får användas som underhållning? Är det så vi hedrar minnet av Helle Christensen? Är det så vi stöttar hennes barn?
Det här är inte ”true crime”. Det är en form av exploatering.
Det är talande att nästan alla hans grannar registrerades som inflyttade efter att han själv fått sin lägenhet. Frågan är: skulle ens överläkaren som skrev på beslutet vilja ha Skarakannibalen som granne? Jag tror inte det.
Att han dessutom valde efternamnet Drabbad är ytterligare ett tecken på hur han ser sig själv som ett offer. Budskapet blir: ”Jag har inget ansvar, jag är den drabbade.” Samtidigt försöker han bygga en myt kring sig själv: ”Jag är farlig, jag är en demon, jag ser min dotter från helvetet, jag är djup.” Serien Evil Lives Here har bara hjälpt honom att spä på den här mytbildningen.
I verkligheten är han farlig, manipulativ och oärlig. Nu har psykiatrin gett honom en frihet han aldrig borde ha fått. Resultatet är att mordet på Helle och förlusten för hennes fem barn hamnar i skuggan. Det är den verkliga skandalen
