Citat:
Ursprungligen postat av
Smeso
Det är en ganska vanlig invändning mot användningen av adjektiv som "strikt" eller "hård" i samband med determinism. Denna invändning har en poäng, men den förbiser hur ordet faktiskt används i modern filosofi.
Den klassiska definitionen av determinism är mycket riktigt att varje händelse är orsakad av tidigare händelser och naturlagar, vilket gör att endast en framtid är fysiskt möjlig. I den bemärkelsen är determinism redan "strikt".
Men man lägger ofta till adjektiv som "strikt" i diskussioner för att kontrastera mot andra teorier, till exempel för att tydligt skilja denna determinism från till exempel teologisk determinism (alltså att allt är förutbestämt av Gud).
Ok, bra förtydligande. Detta hade jag inte tänkt på. Jag kom från filosofitråden och hade bara determinism i relation till den filosofiska diskussionen om fri vilja i huvudet.
I religiösa sammanhang har jag bakgrunden av att ha studerat Islam mycket och länge. Mycket mer och tidigare än kristendomen i vuxen ålder. Där har jag kommit i kontakt med begreppet kompatibilism i islamisk teologi.
Jag har det inte helt färskt i sinnet och det finns helt säkert olika 'takes' om det, men Allah sägs där ha förutbestämt allt. Samtidigt har människan fri vilja och ansvar för sina handlingar.
Den mest grundläggande frågan där är Koranen som sägs vara oskapad och evig som Guds tal och umm kitab - moderboken med Allah sedan evigt.
Samtidigt så har Koranen mycket konkret guidning till händelser i Muhammeds liv, liksom en del verser som bara riktar sig till honom.
Det är i det sammanhanget som jag refererat till Emanuel Kants inställning när han kallar det ordjonglering. Eftersom han var verksam för mer än 200 år sedan och i Europa så var ju fysiken Newtonsk och det religiösa perspektivet på en helt annan nivå av självklarhet. Jag vet heller ingenting om hans kunskap om Islam, utan uttalandet lär vara typ bara i kristen kontext?
Ändå i kärnfrågan från nutida sekulärt filosofiskt perspektiv så uppfattar jag det som att vi står och stampar på samma plats vad gäller determinism - kompatibilism - fri vilja som på Kants tid.
Jag tror inte på Guds allsmäktighet vad gäller att kunna förutsäga allt. Jag tror att han kan gå in och göra mirakel som han vill och se till att vissa profetior uppfylls, men att hela poängen med oss och vår fria vilja skulle försvinna om han var inne och kladdade för mycket. Även att verifierbara massiva mirakel inför öppen ridå skulle innebära ett olyckligt intrång i dynamiken på jordelivet.
Kommentarer?
Citat:
Och i debatten om fri vilja används strikt determinism för att beteckna positionen att: determinismen är absolut och fri vilja inte kan existera (omöjlig). Det är alltså ett sätt att tydliggöra synen på relationen mellan de två koncepten.
Att lägga till "strikt" är inte nödvändigt för definitionen av determinism i sig, men det är vanligt inom filosofiska debatter för att klargöra positionen i relation till fri vilja. Det är alltså inte alls ett försök att "undfly sanningen", utan snarare för att precisera den filosofiska positionen.
När det gäller att du vill försöka placera mig i en av de tre huvudpositionerna: determinist, metafysiker eller kompatibilist. Jo, jag är väl närmast kompatibilist, om man med det hävdar att fri vilja och determinism kan samexistera. Däremot är jag också metafysiker i den mening att jag inte alls utesluter en andlig värld, fast jag accepterar egentligen inte någon specifik religions förutfattade uppfattning om vad en andevärld skulle vara.
Det som jag tycker är mest troligt är mer i stil med hinduismens och buddhismens tankar om reinkarnation och att man kan uppnå en andlig samhörighet med andra personer. Jag har alldeles för många egna upplevelser med sådant att jag inte helt kan avfärda det. Jag kan ge flera exempel på andlig kommunikation både i mitt eget liv och när det gäller min fru, särskilt när någon nära håller på att dö eller just har dött. Min fru visste till exempel exakt när hennes far dog i en bilolycka trots att det var i en helt annan stad. Hon blev helt hysterisk och sa att hon måste hem omedelbart därför att något hänt hennes pappa och hon kom hem i stort sett just som hennes mamma fick dödsbudet per telefon.
Själv var jag bortrest och bodde på ett hotell när jag i gryningen drömde att min morfar knackade på dörren till hotellrummet, vilket jag sa till min fru var väldigt konstigt eftersom jag tydligt såg honom i drömmen just i det hotellrummet och inget annat hotell eller att han skulle ha knackat på hemma hos oss. Kolla din mejl, sa min fru, så jag gick ner till receptionen för att kolla mejlen på datorn där, och visst hade jag ett mejl från min mamma om att min morfar gått bort den natten några timmar tidigare.
Och det är bara några exempel, så visst finns det mer än bara fysiska kroppar, utan det är sannolikt just medvetandet som är grejen, men man måste troligen leva ärligt och fri från berusningsmeldel för att kunna känna av sådant. Har man gjort saker man vill dölja och tar berusningsmedel så sätter man upp väggar och blir mer inåtriktad.
Men jag ser inte hur sådant skulle passa in i en kristen tro, eller att det över huvud taget skulle vara något som skulle påvisa at det skulle finnas någon gud.
Egentligen försöker jag inte omdefiniera "fri vilja" så som det används inom kristendomen, utan anser bara att fri vilja egentligen borde syfta på att agera enligt sina egna önskningar och övertygelser, utan något tvång att göra ett visst val. Alltså om det finns tvingande skäl eller tvingande befallningar så är viljan inte fri, även om det fanns möjlighet att trotsa och göra ett annat val. Och därav följer att om ett enligt Gud felaktigt val leder till Helvetet så är det alltså inte ett fritt val, utan ett val behäftat med hot om straff. Däremot kan man hävda att Gud inte förklarade detta för Adam och Eva, alltså att ett felaktigt val medförde straff, så hur kan Gud påstå att det var ett fritt val om de inte hade all information om konsekvenserna? Hur ska man kunna bedöma alternativen och faktiskt göra ett val om man inte känner till de potentiella följderna?
Alltså, man skulle kunna säga att det finns fritt val så länge man är fri att välja vad man vill, även att välja att inte välja alls, alltså att ens handlingar orsakas av ens egna karaktär och resonemang (där resonemanget alltså inte i sig är deterministiskt, utan kan påverkas av andras åsikter).
Kanske så vill jag helt enkelt inte hamna i ett visst fack, i alla fall definitivt inte som determinist.
Auf wiedersehen
