Har hur folk talar förändrats över decennier?

Nu jobbar jag inte i filmbranschen, men jag kan en del om ljud.
Det jag har noterat, är att man förr ofta försökte få det att låta som att personen befann sig i det rum som man ser i bild. Det vill säga att om personen befann sig en bit på bort, så hörde man personen prata som på lite avstånd.
Idag zoomar oftast kameran in på den som pratar, och rösten är "upfront", som om personen befann sig alldeles bredvid ditt öra.

Det innebär att skådespelare förr lät mer "teater", eftersom man betraktade film mer som filmade teaterföreställningar. Man pratade därför mer övertydligt och teatralt.

Som kvinnor i USA pratar idag (gnälligt, med "vocal fry" och "up speak"), så skulle det inte fungera.
Moderna teve-serier produktioner satsar med på att skildra känslor och imtimitet, snarare än drama och händelseförlopp. Därför pratas det mer "vardagsprat", i normal samtalston.

Första gången jag noterade detta, var när min dåvarande flickvän tittade på serien "party of five", som kom någon gång i mitten av nittiotalet. Det skulle tjutas i varje avsnitt, och då zoomade man in på smackande munnar, rinnande tårar och snoriga näsor, och pushade upp alla små ljud i mixen - darr på rösten, hulkanden, mummel osv. Det var väldigt långt från "Cheers" eller "Hill Street Blues", där skådespelarna höjde rösten och pratade tydligt.

Rikssvenska är just en dialekt ifrån sthlms trakten . Sverige är mer än bara sthlm!

Ja det är därför språk och dialekter utvecklas och det är därför Gustav Vasas svenska skulle vara rätt jävla svårt att förstå för en svensk idag.

Grattis till din stora upptäckt!

Ja det minns jag, skåningen fick öva bort sinna skånska rrrr hos talpedagogen i skolan.

Så enkelt är det inte. Därför detta är en förändring som skett ganska snabbt och påverkar folk som lever idag och har genomgått denna förändring. Det finns folk som talade mer "snofsigt" på 60-talet men talar annorlunda idag...

Jag är från Malmö men kan uttala R på flera olika sätt. Att bara byta ut R i skånska låter dock inte så bra... Bättre i så fall att hellre byta helt till rikssvenska eller stockholmska.

Man kan säga att människors snack / sätt att prata färgas av tidsandan de lever i. På 70-talet t.ex. skulle folk prata långsamt och inkännande, gärna lite flummigt, ser man klipp och filmer/ dokumentärer från 70-talet märker man tydligt hur de betonar orden mer och lägger känsla i dem.

På 2000-talet och lite innan dess började det bli "trendigt" att prata "känslokallt", dvs att bara rabbla entonigt utan att lägga känsla i orden. Tror bl.a. detta kan vara en anledning till att folk mått allt sämre på 2000-talet och att den psykiska ohälsan ökat, för att sättet man pratar på påverkar hur man känner sig.

På 50- och 60-talet pratade yngre mycket som äldre, för att de kanske ville verka mer världsvana och erfarna, eller vuxna. Då var det också viktigare hur man formulerade sig och att vara artig och trevlig. Idag säger folk "typ", "asså", "liksom" i var och varannan mening, som för att markera någon sorts ungdomlighet. I vissa fall kan det förstöra upplevelsen av en människa som vill framstå som seriös.

Filmer, serier och program är hur lätta som helst att höra, om de är från 1970-talet eller äldre. Från 1980-talet och framåt måste jag ha undertext för att förstå vad de säger, även om det är på svenska. Det är mumlandet som är problemet. Det finns såklart undantag i nyare tid, och då har jag inga problem att förstå dem.