Citat:
Varenda relation jag har haft så har jag jobbat heltid, gjort alla sysslor, betalat för allt osv då karlarna är arbetslösa/jobbar mindre än mig och lata samt själviska. Samma med mina vänninor, speciellt de som har barn. De är gifta men ändå singelmammor och jobbar lika mycket som männen.
Ja men om du är så lycklig, vad sitter du och gnäller om? Det finns större samhällsproblem, nämligen det jag nämnde, allt psykisk, fysisk och sexuellt våld. Vi kan väl börja där. Ni dör på jobbet och vi dör hemma av den som ska skydda och älska oss.
Ja men om du är så lycklig, vad sitter du och gnäller om? Det finns större samhällsproblem, nämligen det jag nämnde, allt psykisk, fysisk och sexuellt våld. Vi kan väl börja där. Ni dör på jobbet och vi dör hemma av den som ska skydda och älska oss.
Du blir värre och värre. Du gör samma grej igen, Lisa: du flyttar fokus från strukturer till din egen sorgligt anekdotiska relationshistorik och könsideologiska känslor.
Jag pratar jämställdhet istället. Jag pratar om att SCB:s och OECD:s tidsanvändningsdata visar att män i snitt gör fler betalda timmar och jobbar längre upp i åldrarna, medan kvinnor efter småbarnsåren har mer faktisk fritid och kortare total arbetstid över livscykeln – samtidigt som män dör ungefär tre år tidigare än kvinnor enligt Folkhälsomyndigheten. Arbetsmiljöverkets statistik visar dessutom att en klar majoritet av dem som dör i arbetsolyckor är män, år efter år, i mansdominerade riskyrken som bygg, transport, industri och jord/skog. 
Det betyder inte att kvinnors utsatthet för våld inte är ett problem – Brå:s siffror om våld i nära relationer är allvarliga och ska tas på största allvar – men det är ett annat problem än frågan om vem som bär den tunga försörjnings- och riskbördan i ett högskatte-land som Sverige. Att då svara med ”ni dör hemma, vi dör av män” och lite fula anekdoter om lata ex är en retorisk rökridå: du moraliserar bort de manliga riskerna i stället för att erkänna att ett jämställdhetspolitik som ignorerar mäns överdödlighet, arbetsolyckor och psykiska ohälsa är lika skev som en politik som ignorerar kvinnors våldsutsatthet.
Det jag säger är egentligen enkelt: om ett kön i snitt jobbar mer, tar större ekonomiskt ansvar och dör tidigare så är det relevant jämställdhetsdata, även om det stör din berättelse – och det är precis därför du hellre pratar om ”gnäll” än om siffrorna. Och du bryr dig inte om de tusentals som drivs till självmord av din elaka sort? För du ser människor som olika mycket värda, och du och de andra vänsterfeministerna är så unikt värdefulla så ni behöver inte kunna fakta ens?