Citat:
Ursprungligen postat av
Tanach
Trump-administrationen har nu presenterat ett utkast till en 28-punktsplan för att få slut på kriget i Ukraina, och för första gången på länge finns en skiss som faktiskt tar hänsyn till realiteterna på marken och parternas intressen snarare än idealistiska drömmar från Bryssel och Washingtons ”hawks”.
Planen innebär bland annat att Krim, Luhansk och Donetsk erkänns de facto som ryska (även av USA), att Cherson och Zaporizjzja fryses längs kontaktlinjen, att Ukraina avstår från NATO-medlemskap och att den ukrainska armén begränsas till 600 000 man – i utbyte mot säkerhetsgarantier och ett omfattande icke-angreppsavtal mellan Ryssland, Ukraina och Europa.
I praktiken sätter planen punkt för den västliga fantasibilden om ”total seger” där Ukraina ska återta alla områden till 1991 års gränser, något som varken är militärt, demografiskt eller politiskt realistiskt efter år av utnötningskrig.
Att Krim och Donbas erkänns som ryska formaliserar den faktiska situationen: områden där en stor del av befolkningen redan är orienterad mot Moskva, där Ryssland har full militär kontroll eller överlägsen ställning och där Kiev inte har någon trovärdig chans att återta territoriet utan enorma blodsoffer och risk för direkt konfrontation mellan NATO och Ryssland.
Från rysk synvinkel är planen en bekräftelse på tre centrala mål som Moskva drivit sedan länge: ingen ukrainsk NATO-anslutning, inga utländska trupper stationerade i Ukraina och ett erkännande av rysk kontroll över de viktigaste omstridda regionerna.
I gengäld föreslås att Ryssland återintegreras i den globala ekonomin, sanktioner trappas ned, landet bjuds tillbaka in i G8 och det skapas en amerikansk-rysk arbetsgrupp som garanterar genomförandet av avtalet – vilket är exakt den typ av säkerhetspolitiska arrangemang Ryssland efterlyst sedan början av 2000-talet.
Planen innehåller också en tydlig logik kring avskräckning: om Ryssland bryter avtalet återinförs sanktionerna och erkännandet av de nya gränserna dras tillbaka, medan Ukraina mister sina garantier om landet exempelvis skulle börja skjuta långdistansrobotar mot Moskva eller Sankt Petersburg utan orsak.
Dessutom regleras Zaporizjzja-kärnkraftverket under IAEA:s överinseende med delad elproduktion, vilket minskar risken för katastrof och gör anläggningen till ett gemensamt intresse istället för en stridspunkt.
Naturligtvis skriker europeiska diplomater och Ukraina-vänliga kommentatorer om ”kapitulation” och ”eftergiftspolitik”, men alternativet de förespråkar är ett evighetskrig där Ukraina demografiskt, ekonomiskt och militärt töms på innehåll för att upprätthålla en symbolisk ståndpunkt om ”principer”.
Trumps och Putins 28-punktsplan erkänner att Ryssland är en permanent makt i Europa, att Ukraina inte kan bli något verktyg för NATO-expansion utan konsekvenser, och att verklig fred kräver att Rysslands säkerhetsintressen och territoriella vinster de facto kodifieras istället för att låtsas som om 2013 fortfarande gäller.
Diskussionsfrågor till tråden:
1. Är detta den första seriösa fredsplanen sedan Istanbul 2022 som faktiskt har chans att genomföras, just för att den ligger nära ryska minimikrav?
2. Är det moraliskt mer försvarbart att offra ytterligare hundratusentals ukrainare för en ”princip” om gränser, än att erkänna faktiska maktförhållanden och rädda liv genom ett territorialt kompromissavtal?
3. Borde Europa, som har mest att förlora på ett permanent kallt eller varmt krig mot Ryssland, stötta en sådan uppgörelse i stället för att reflexmässigt följa den gamla linjen från 2022?
1. Helt orealistisk plan. Exakt noll eftergifter ifrån rysk sida, och avtal med Ryssland är bara värda vatten. Klart det är smidigt för dem att halvera Ukrainas armé genom ett avtal, så det blir lättare för dem nästa gång de anfaller.
2. Att ens diskutera vad som är moraliskt försvarsbart när ryzzarna kan backa när de vill utan några konsekvenser för dem.
3. Vi har allt att förlora. Det slutar inte med några områden i Ukraina, det här är bara steg 1. Snälla, läs lite historia
