Citat:
Ursprungligen postat av
Whitewidow1
Ett västorienterat militärt Ukraina är ett direkt säkerhetshot mot Rysslands västra gräns. Sedan är det en nationell förödmjukelse att låta Ukraina hamna i händerna på Nato med tanke på Ukrainas historia som en del av den ryska sfären. Sedan finns det givetvis naturresurser osv... Det är lite förenklat till varför detta kriget är extremt viktigt för Ryssland.
Ett av de starkaste bevisen mot Rysslands påståenden är deras eget beteende gentemot Ukraina före invasionen. I december 1994, efter Sovjetunionens fall, undertecknade Ryssland, USA och Storbritannien det så kallade Budapestmemorandumet. I utbyte mot säkerhetsgarantier gick Ukraina med på att ge upp sin kärnvapenarsenal, som då var världens tredje största, bestående av cirka 1 900 strategiska kärnstridsspetsar och tillhörande missilsystem. Ryssland lovade i avtalet att respektera Ukrainas oberoende, suveränitet och territoriella integritet och att avstå från att använda våld eller hot om våld. Memorandets syfte var att garantera en fredlig övergång och demilitarisering av en av de största kärnvapenägarna, vilket var en monumental seger för det globala icke-spridningsregimen (NPT). Från Ukrainas sida var detta ett enormt förtroendekapital som gavs till stormakterna, grundat på förhoppningen om en ny era av internationell rätt och säkerhet. Ryssland, genom att bryta mot detta avtal, har inte bara skadat Ukrainas säkerhet utan också underminerat hela det globala icke-spridningssystemet. Genom att annektera Krim 2014 och inleda det fullskaliga invasionskriget 2022 har Ryssland visat att skriftliga säkerhetslöften från en stormakt är värdelösa när de kolliderar med imperiala ambitioner. Detta skickar en tydlig och farlig signal till stater världen över – särskilt till "tröskelländer" som Iran, Japan, Saudiarabien och Sydkorea – att den enda pålitliga garantin för en nations överlevnad och säkerhet är att behålla, eller utveckla, egna kärnvapen. Denna handling av cynism ökar risken för global kärnvapenspridning exponentiellt, vilket är en direkt och oåterkallelig skada på den internationella ordningen som Ryssland har åstadkommit. Genom att invadera Ukraina 2014 och 2022 har Ryssland brutit mot alla dessa åtaganden. Detta visar inte bara att Ryssland är villigt att ignorera sina egna internationella löften, utan det bevisar också att den ryska statens handlingar, och inte Natos utvidgning, är den verkliga källan till regional osäkerhet. Ryssland attackerade inte ett land som de kände sig hotade av, utan de attackerade ett land som de själva hade lovat att skydda i utbyte mot att landet gav upp sina kärnvapen, och vars geografiska läge i sig inte utgjorde något omedelbart militärt hot. Denna handling är inte bara ett brott mot folkrätten och FN-stadgan, utan utgör också ett sällsynt och cyniskt svek mot en av de mest grundläggande principerna för internationell stabilitet. Kriget i Ukraina är därmed inte resultatet av ett NATO-hot, utan av Rysslands medvetna beslut att riva upp internationella avtal och använda militärt våld för att uppnå en utrikespolitisk agenda baserad på intressesfärer och imperiala nostalgier. Det är ett svek som avslöjar den verkliga naturen av Rysslands utrikespolitik som opportunistisk, aggressiv och totalt respektlös mot sina egna skriftliga åtaganden, och som har långtgående konsekvenser för global säkerhet långt bortom Ukrainas gränser.
Och exakt hur är NATO ett hot mot Ryssland? NATO har aldrig attackerat Ryssland. NATO har aldrig hotat Rysslands territorium. Och NATO har aldrig uppvisat några som helst tecken på att de skulle vilja ha något med Ryssland att göra över huvud taget, frånsett kanske som medlem en gång i tiden (på 1990-talet). NATO är en försvarsallians, inte en anfallsallians, och detta är inte bara en retorisk formulering utan kärnan i dess grundläggande dokument, det Nordatlantiska fördraget. Alliansens mest kända artikel, Artikel 5, handlar uteslutande om kollektivt försvar: en attack mot en medlem anses vara en attack mot alla, vilket utlöser en skyldighet att bistå den angripna parten. Det finns ingenting i NATO:s stadgar som säger att om ett NATO-land attackerar ett icke-NATO-land måste alla NATO:s medlemmar delta i en sådan invasion. Faktum är att fler NATO-länder har gjort militära attacker på grannländer, inte minst Turkiet och USA, utan att NATO blandat sig i. Exempelvis utförde Turkiet en invasion av norra Cypern 1974, och USA har genomfört en rad militära interventioner, utan att Artikel 5 eller NATOs kollektiva styrkor aktiverades för att understödja dessa offensiva operationer. Alliansen har inga mekanismer för att tvinga medlemsstater att delta i offensiva krig som de inte själva ställt sig bakom. Så om vi låtsas att Polen skulle få för sig att anfalla Belarus (vilket de aldrig gjort trots att de har kapaciteten till det) så skulle inga andra NATO-länder ha krav på sig att delta i en sådan konflikt. Tvärtom skulle en sådan attack strida mot alliansens principer, och om Belarus skulle attackera Polen tillbaka, är det bara i försvaret av Polen som Artikel 5 skulle kunna utlösas. NATO har därför aldrig varit ett hot mot Ryssland annat än på det ideologiska planet, som en framgångsrik modell för liberal demokrati och marknadsekonomi som Ryssland fruktar ska sprida sig till deras grannskap. Men detta var ändå under det kalla kriget och sedan dess har NATO knappast varit aggressiva vid Rysslands gränser. Det är faktiskt först nu som NATO på allvar börjat stärka gränser mot öst genom att upprätta Enhanced Forward Presence (EFP)-styrkor i Baltikum och Polen, och genom att koordinera det militära stödet till Ukraina, men det beror i synnerhet på att Ryssland anfallit Ukraina. Hade de aldrig gjort det är det föga troligt att NATO skulle agerat som de gör; i själva verket har NATO under lång tid fram till 2014 försökt bygga partnerskap med Ryssland, vilket inkluderade Nato-Rådet och inbjudningar till gemensamma övningar, men det var Ryssland som systematiskt nedmonterade dessa relationer. Detta måste också Putin ha förstått skulle bli ett resultat av kriget i Ukraina. För om man fyllt 5 år och inte är lågintelligent (vilket Putinrunkarna är) förstår man att ett anfall mot Ukraina, en suverän nation, skulle leda till ökad militär närvaro och djupare allianser från NATO i Rysslands omedelbara närhet, i länder som Polen, Baltikum, och särskilt Finland. Med tanke på att Putin knappast kan klandras för att vara ointelligent – vilket bevisas av hans långsiktiga manipulativa strategi att utnyttja Västeuropas energiberoende – är det helt osannolikt att han inte skulle förstå detta. Den logiska slutsatsen blir att Putin medvetet accepterade en stärkt och utökad NATO-närvaro som en konsekvens av invasionen. Detta bevisar i sin tur att hans primära motiv inte var att skydda Ryssland från ett påstått NATO-hot, utan att förhindra Ukrainas suveräna väg mot väst och etablera en rysk kontrollsfär. Om NATO verkligen vore ett existentiellt hot, skulle Putin aldrig ha förflyttat det strategiska fokus och de militära resurserna från gränsen mot NATO-länderna till Ukraina, och än mindre ha utlöst den finska och svenska NATO-anslutningen, vilket är den största geopolitiska förlusten för Ryssland i modern tid. Kriget i Ukraina är därmed inte ett försvar mot NATO, utan ett självförvållat strategiskt misstag som har stärkt just den allians som Ryssland påstår sig frukta.
Det kanske bästa argumentet för att Putin inte är rädd för NATO är väl egentligen det enkla faktum att Ukraina inte är medlemmar av NATO, och det fanns ingenting som tydde på att Ukraina skulle bli en del av NATO någon gång inom den närmaste framtiden. Varken Turkiet eller Ungern skulle troligtvis godkänt Ukraina som NATO-medlemmar om de väl hade kommit på tal eftersom dessa länders äckliga ledare har tysta allianser med Putin, och de använder sina vetorätter för att främja sina egna, ofta Rysslandsvänliga, intressen. Denna interna oenighet inom NATO hade i praktiken skapat en långsam kvarn som sannolikt skulle ha förhindrat Ukrainas inträde i decennier framöver, även om processen formellt hade inletts. Dessutom, även om Ukraina hade beviljats en Membership Action Plan (MAP), är processen utdragen och hade krävt omfattande institutionella reformer. Före 2022 fanns det inget akut tryck från vare sig Kiev eller Washington att forcera fram ett medlemskap. Så om detta vore det starkaste argumentet, varför gav de sig på Ukraina innan de ens inlett en NATO-process? Svaret är ganska enkelt: Det har aldrig handlat om NATO eller dess så kallade expansion, utan detta krig handlar om något helt annat. Krigets timing pekar tydligt på att Putins verkliga motiv var kopplade till Ukrainas framgångsrika demokratiska och nationella utveckling efter Euromajdan 2014. Ukraina hade under åren fram till 2022 börjat närma sig Väst i termer av politiska och ekonomiska reformer, uppvisade en växande nationell identitet som alltmer avvisade rysk dominans, och utvecklade ett allt starkare militärt samarbete med västliga stater genom utbildning och materielköp. Det var inte det formella medlemskapet i NATO som oroade Putin, utan Ukrainas de facto integration i den västerländska sfären som en stabil, suverän demokrati. Det verkliga hotet för Putin var inte missiler utan demokrati, eftersom en blomstrande, pro-västerländsk demokrati på Rysslands gräns utgör ett ideologiskt hot mot hans auktoritära regim. Det visade för den ryska befolkningen att det fanns ett alternativ till Putins kleptokrati. Genom att invadera 2022 försökte Putin alltså stoppa tidens hjul och förhindra att Ukraina permanent gled ur den ryska intressesfären, en åtgärd som syftade till att krossa Ukrainas suveränitet, inte att försvara Ryssland mot en påstådd aggression. Detta förklarar varför Ryssland agerade vid den tidpunkt då det militära hotet från NATO var som lägst, men det politiska och ideologiska "hotet" från Ukrainas demokrati var som störst.
