Citat:
Ursprungligen postat av
Whitewidow1
Ett västorienterat militärt Ukraina är ett direkt säkerhetshot mot Rysslands västra gräns. Sedan är det en nationell förödmjukelse att låta Ukraina hamna i händerna på Nato med tanke på Ukrainas historia som en del av den ryska sfären. Sedan finns det givetvis naturresurser osv... Det är lite förenklat till varför detta kriget är extremt viktigt för Ryssland. Ryssland ser detta som ett existentiellt hot helt enkelt.
Detta är verkligen inget strategiskt skäl till varför Ryssland skulle ha något genuint att vinna på detta helt onödiga krig. För sanningen är den att inget av dessa argument om NATO:s expansion håller. Låt mig förklara (och vi börjar med det mest uppenbara): Rysslands officiella narrativ om att kriget i Ukraina skulle vara en nödvändig försvarsåtgärd mot en aggressiv och expanderande NATO-allians kollapsar fullständigt när man lägger fram det enkla, men avgörande, historiska faktumet: Ukraina har aldrig någonsin i modern tid attackerat Ryssland. Denna sanning blottlägger omedelbart den ryska ledningens brist på legitimitet. Det är obestridligt att Ryssland, eller dess föregångare, det ryska imperiet och Sovjetunionen, har utsatts för förödande invasioner från väst, särskilt av de stora europeiska stormakterna under historien. Napoleons Frankrike 1812 och, framför allt, Hitlers Nazityskland under Andra världskriget lämnade djupa och traumatiska ärr i det ryska kollektiva minnet. Dessa historiska angrepp, även om de skedde i en tid som bär väldigt lite likhet med dagens demokratiska Västvärld och NATO, har skapat en rotad, historisk paranoia i Moskva, som Kreml effektivt utnyttjar för att motivera sin utrikespolitik. Men just denna historiska rädsla misslyckas totalt med att rättfärdiga attacken mot Ukraina. Ukraina, i motsats till dessa historiska aggressorer, har aldrig varit ett existentiellt hot mot Ryssland, och det har aldrig skett någon attack, kränkning eller invasion av ryskt territorium från ukrainskt håll som på något vis skulle kunna motivera den fullskaliga aggressionen 2022. Ukraina var inte utrustat för, eller intresserat av, att anfalla en kärnvapenmakt som Ryssland. Den militära uppbyggnaden Ukraina genomfört sedan 2014 var uteslutande defensiv, utformad för att försvara dess egen suveränitet från rysk-stödda separatister. Detta skapar en fundamental logisk brist i Putins resonemang. Om man gör en jämförelse med andra konflikter, som Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023, ser man att Israel, även om man kan ha starka invändningar mot deras efterföljande militära respons i Gaza, agerade till följd av en tydlig, förödande och oförsvarlig gränsöverskridande attack. Det fanns en omedelbar och odiskutabel händelse som startade kriget. I Rysslands fall mot Ukraina finns ingen motsvarande utlösande händelse. Invasionen var en aggressionshandling baserad på rysk paranoia, imperialism och ideologisk avsky mot Ukrainas självständighet – inte på en faktisk attack. Att hävda att Ryssland måste kriga för sin existens mot en granne som de själva hade säkerhetsgarantier med, och som de själva hade tvingat att ge upp sina kärnvapen, är därför inte bara en lögn, utan en totalt bristande och absurd logik. Ryssland är angriparen, inte offret, och den historiska frånvaron av ukrainsk aggression kommer alltid att vara det starkaste beviset mot Kremls krigspropaganda.
Ryssland hävdar att dess största orsak till att anfalla en fredlig granne är för att NATO expanderar. Men detta argument går att totalt pulvrisera och krossa hur lätt som helst. Först och främst är själva begreppet ”expansion” felaktigt eftersom det inte rör sig om en expansion utan det rör sig om överenskommelser länder emellan. Det som dock har hänt är att länder i Rysslands närhet har valt att ingå in ett försvarssamarbete tillsammans med många länder i väst, med USA som centralpunkt. Problemet för Rysslands del är att de själva är orsaken bakom denna så kallade ”expansion”, och jag ska här nedan förklara varför. Det är avgörande att förstå att NATO-medlemskap aldrig har påtvingats någon stat; det är en frivillig ansökningsprocess grundad i staters suveräna rätt att välja sina egna säkerhetsarrangemang, en princip som är grundläggande i internationell rätt och som Rysslandsjälva skrivit under genom att vara en del av FN:s säkerhetsråd. De nationer som sökt medlemskap, såsom Polen, de baltiska staterna, och senast Sverige och Finland, har gjort det som ett direkt svar på en upplevd aggression och hot från Ryssland, vilket gör NATO-utvidgningen till en konsekvens av Rysslands agerande, inte orsaken. En blick på kartan visar dessutom att Ryssland har en betydligt längre gräns mot NATO-medlemmen Finland och tidigare mot Estland och Lettland, ändå har dessa gränser aldrig utgjort ett direkt militärt hot. Det verkliga testet på Rysslands påstådda oro kom 2022 när Finland, efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, ansökte om medlemskap och därigenom dubblerade NATOs landgräns mot Ryssland med över 1340 kilometer; Ryssland svarade då med relativt måttliga och rentav apatiska hot, vilket visade att det verkliga problemet för Kreml inte är geografisk närhet, utan ryska ledningens oförmåga att acceptera demokrati och suveränitet i stater som man anser tillhör den egna intressesfären. Hade NATO varit ute efter att attackera Ryssland, hade den finska gränsen varit ett logiskt och effektivt mål för "inringning", men Kremls agerande bevisar att deras "existentiella hot" är mer retoriskt än faktiskt.
De flesta av de länder i Östeuropa som ingår i NATO är endera forna Sovjetstater (Estland, Lettland, Litauen, osv) eller ingick i forna Warszawapakten (Polen, Rumänien, Bulgarien, osv). Detta i sig är ett grovt underkännande av Rysslands internationella förtroende eftersom det innebär att länder som tidigare varit Ryssland allierade nu valt att alliera sig med deras forna fiender. Faktum är att det mest naturliga vore om alla dessa länder efter Sovjetunionens fall fortsatt ingå i en allians med Ryssland eftersom de har långt mycket starkare historiska, kulturella, politiska och lingvistiska band till Ryssland än till Västvärlden. Åtminstone när det gäller den moderna historien (tiden efter industrialismen). Men dessa länder väljer trots det att vända ryggen mot Ryssland och ingå i en allians med en främmande värld. Detta går att jämföra med att Australien och Nya Zeeland hellre skulle ingå i en försvarsallians med Kina än med England, d.v.s. att det skulle sakna all form av logik. Men i detta fall finns det faktiskt en väldigt logisk förklaring till varför i stort sett alla Östeuropeiska länder vänt Ryssland ryggen, nämligen Ryssland beteende gentemot deras grannar, både i historisk tid men också i nutid. Dessa nationer minns mycket väl vad "ryska intressen" innebar under 1900-talet, vilket manifesterades genom tvångsmässig inkorporering (Baltikum 1940), massiva förtryck, och den så kallade Brezjnev-doktrinen, som legitimt hävdade Sovjetunionens rätt att intervenera militärt i alla Warszawapaktsländer som försökte avvika från kommunismen. Specifika traumatiska historiska händelser, som krossandet av upproret i Ungern 1956, Pragvåren i Tjeckoslovakien 1968, och de ständiga hoten mot Polen under Solidaritet-rörelsen, skapade en permanent misstro. När Berlinmuren föll och Sovjetunionen kollapsade, såg dessa länder inte en möjlighet att fortsätta ett broderligt samarbete med Moskva, utan snarare en unik historisk chans att uppnå verklig suveränitet och oåterkalleligt undkomma den ryska kontrollsfären. Deras val av NATO och EU var därmed inte ett ideologiskt ställningstagande mot Ryssland, utan en försäkringspremie mot Ryssland, garanterad av Artikel 5 i Nordatlantiska fördraget. Detta säkerhetsbehov har dessutom ständigt bekräftats av Rysslands agerande under 2000-talet: Kriget mot Georgien 2008 och annekteringen av territorier där, annekteringen av Krim 2014, och det fullskaliga anfallskriget mot Ukraina 2022. Dessa handlingar har bevisat för länder som Polen, Lettland och Rumänien att deras rädsla var välgrundad och att NATO-medlemskap var det enda effektiva sättet att skydda deras nyvunna självständighet från en regim som explicit nekar sina grannar rätten att välja sin egen politiska och militära väg.