Citat:
Ursprungligen postat av
Vintageman
Nu snor jag denna kommentaren för jag har en till fråga om mailet ExtremaMitten. Förresten ett tårttips är Delicatos Franska Chockladtårta, fyfan vad god den är. Min favorittårta!
Såhär står det på en av punkterna du nämnde: "78 % av domarna om ensam vårdnad går till mamman. Det betyder inte att mammor är sämre eller bättre – det betyder att systemet inte är neutralt. Barn som förlorar en trygg förälder riskerar psykisk ohälsa, sämre skolresultat och framtida utsatthet. Det vet forskningen."
Att siffran inte är 50 % här kan möjligtvis bero på att det kanske mera är mannen som är förövaren? Jag tänker mer fysiskt på vad en man kan komma undan med än när det gäller en kvinna?
Alltså då menar jag t.ex. att mannen slår eller psykiskt misshandlar barnet för om kvinnan hade gjort samma så har en man mycket större chans att brotta ner frun osv. och stoppa vad som sker.
Det kan ju inte en kvinna göra, så biologin kommer ju in igen lite grann. Det som händer är väl då att frun inte vågar berätta vad som hänt p.g.a. rädsla för mannen eller kanske splittring av familjen och sedan "copar" till den dagen då det blir för mycket. Både för henne själv och barnet.
Detta är bokstavligen vad som händer i varenda copsavsnitt man sett, poliser som åker på domestics som tillslut spårar ur ordentligt och där kvinnan bryter ihop och äntligen "tar tag" i problemet. Och där man får veta att det har pågått under en längre tid men de inte vågar säga till osv.
Jag tänker lite samma här. Att siffran ligger på 78 % kanske helt enkelt ligger i att män har starkare kroppar och kan utföra sånt här för att det helt enkelt tillåter dessa individer att göra det. Sedan blir det naturligt ett överslag åt andra hållet. Alltså att det helt enkelt blir mer människor som är förövare när det gäller fysisk agning som är män för att dessa individer har hamnat i en mans kropp vid födseln.
Mvh!
Det här är tyvärr mitt specialområde. Det fina i din fråga är att du tänker väl och vill förstå – men systemet vi pratar om är mer snett än det ser ut vid första anblicken. Det är inte så enkelt som ”män är starkare, alltså är de oftare förövare”. Ja, män kan göra mer fysisk skada, och ja – det finns fall där pappan är den som måste bort från hemmet. Men om 78 % av ensamvårdnadsdomarna går till mammor betyder det inte alls att 78 % av papporna är farliga, sällan har köer aldrig finns bevis på eller risk. Bråkar mamman belönar domstolen henne så det blir lugnt, typ. Det betyder att hela den svenska kedjan – socialtjänst, familjerätt, domstol – fortfarande tittar på föräldraskap genom en ful könsideologisk lins: mannen som risk, kvinnan som trygg hamn. Även när det är tvärtom. Tro mig.
Det är precis det tapporten Tystnadens pris 2025 visar: mäns utsatthet dokumenteras sämre, tolkas sämre och ges mindre stöd – även när våldet är verkligt. Det syns i våldsstatistik, i LVU-utredningar, i vårdnadsärenden och i hur socialtjänsten tar mammas ord som bevis och pappans ord som ”konflikt”. Samma sak med umgängessabotage: när en mamma manipulerar, förtalar, isolerar barnet eller gömmer sig bakom skyddade personuppgifter kallas det ”oro hos barnet”. När en pappa försöker ha kontakt tolkas det som ”pådrivande”. Det här är inte biologi – det är systemens förförståelse.
Och det gör något med siffrorna: mammors påståenden tas oftare som sanning, pappors rädsla och utsatthet skrivs nästan aldrig in, och mammans våld, psykiska övergrepp och ”tysta” kontroll hamnar helt utanför radarn.
Det finns dessutom en blind fläck som ofta glöms: kvinnor använder barnen som vapen i mycket högre grad. Inte för att de är ”värre människor”, utan för att deras våld oftare är psykiskt, relationellt och socialt – precis den typ av våld som svenska myndigheter har svårast att upptäcka. SVD:s stora serie om kvinnor som plågar sina närmaste visar exakt detta: kontroll, förtal, känslomanipulation, isolering, sabotage. Det är inte mindre farligt bara för att det inte lämnar blåmärken. Det saboterar barn – på djupet.
När allt det här läggs ovanpå en interimistisk process där barn nästan alltid bor kvar hos mamman ”för att inte rycka upp dem”… då är 78 % inte längre ett mysterium. Det är resultatet av förutfattade könsroller i system som borde vara neutrala – men inte är det.
Du vill förstå varför siffran är så ojämn. Svaret är att verkligheten är mer komplex, mer mänsklig och tyvärr mer skev än en enkel ”Cops”-logik. Det finns pappor som är farliga. Och det finns mammor som manipulerar barn bort från trygg kärlek. Men systemen ser bara det första.
Det är barnen som förlorar på det. Och det är därför frågan är värd att ta på störst allvar.
