Citat:
Ursprungligen postat av
dalavita
Det är också det här som stör mig när jag poängterar problem män har i samhället till vänstermänniskor, främst feminister och kvinnor.
Deras svar är alltid att män måste ta ansvar och lyfta sig själva, samtidigt som samhället kollektivt i decennier gjort allt vi kan för att kvinnor ska få bättre liv, ofta på bekostnad av män och pojkar, som i sin tur accepterat detta som sin axlade roll. Det bästa de kan komma med är att de håller med om att män har problem men att problemen inte är "strukturella" och därför inte värda att åtgärda och att män är on their own, framför allt eftersom det på toppen av hierarkin oftast är män som styr... Dessa kvinnor tror i sin hybris att det är de själva som kämpat hårt för att lyfta sig själva i kamp mot mäns kollektiva förtryck. Det är också kanske därför de föreslår att män gör "samma resa" som kvinnor gjort, utan att fatta att samhället behandlar män och kvinnor totalt olika. De få gånger män försöker sig på att skapa grupper där de diskuterar inom sig själva de strukturella problem de upplever att män har så bannas dessa grupper från internet och kallas extremistiska.
Det är en löjlig argumentation som om man tittar på det objektivt snarare visar att vi gullar med kvinnor och räddar dom från deras egna val och gör allt vi kan för att de ska må bra och frodas i samhället, ofta på kontraproduktiva sätt, samtidigt som vi blir glada när män som gör dåliga val eller hamnar i skiten självsanerar genom saker som missbruk, alienation och isolation och till slut självmord. Enda gången vi reagerar är när vissa av dessa män istället tar ut sin ilska på samhället, för då kan vi kollektivt skuldbelägga män, som passar väl in i narrativet.
Det här är den mörka sidan av feminism och varför jag är noga med att kalla mig egalitär och motsätter mig feminism, och påpekar att alla feminister som definierar feminism som jämlikhet mellan könen isåfall borde förkasta feminism som ideologi och faktiskt kalla sig egalitära.
Det är inte ett särskilt populärt förslag då de klamrar sig fast vid ideologin. Förmodligen för att de egentligen bara vill ha fördelarna av jämlikhet utan nackdelarna, eller hjälpa män i de områden där män har det svårt då de drivs av en undermedveten eller förtryckt manshat.
Det är först när dessa feminister får egna söner och ser skiten deras söner behöver gå igenom som de börjar tänka om, då för att det börjar påverka dom själva...
Du skriver vettiga inlägg i tråden. Eloge för det.
Tack. Instämmer. De gamla feministerna hade slagit bakut om de såg dagens svenska könsideologi. Wollstonecraft, Mill, Beauvoir – hela gänget – pratade om individer, lika rättigheter och att skala bort könsroller, inte skapa nya. Jämställdhet skulle gälla alla, inte bara när siffrorna råkar passa en politisk berättelse. Vänstern i Sverige har helt tappat det.
I Sverige har det alltså blivit tvärtom: när kvinnor drabbas är det struktur och patriarkat, när män drabbas är det biologi och ”skärp dig, broder”. Det syns överallt. Rapporten Tystnadens pris 2025 visar hur mäns utsatthet systematiskt osynliggörs i socialtjänsten. Skolan låter 25 000 pojkar falla varje år utan att någon höjer ögonbrynen. 70 % av självmorden? ”Män söker för sent.” 90 % av arbetsplatsdöden? ”Män väljer farliga jobb.” Hemlöshet, förlorade pappor, vårdnadsras, skyddade personuppgifter som missbrukas – allt avfärdas som om det vore naturens ordning.
Och det märks att vissa grupper vill ha det så. Det finns en hel liten bransch – myndigheter, projekt, konsulter – som lever på att könsanalysen alltid ska peka åt samma håll. Om man börjar prata om mäns utsatthet spricker hela affärsmodellen. Därför är vissa frågor ”jämställdhet”, andra ”individuella val”.
Grejen är att det här inte ens är feministiskt i klassisk mening. Det är bara selektiv identitetspolitik i genusversion. Äkta jämställdhet skulle hantera alla systemglapp: pojkar som halkar efter, män som dör tidigare, pappor som försvinner ur sina barns liv, kvinnor som drabbas av våld, män som också gör det men aldrig räknas. Allt det där är samhällsnytta, inte könskamp.
Svensk jämställdhetspolitik har fastnat i en 90-talsstory. Verkligheten är bredare. Och vill man faktiskt få ett fungerande samhälle – inte bara bekräfta ideologi – måste man våga se båda könen, inte bara det som är vänsterpolitiskt mossigt bekvämt. Det var exakt vad de gamla stora lysande feministerna försökte lära oss.
