Rationellt självmord

Om man inte är psykiskt sjuk, men ändå finner att livet rent logiskt inte är värt att leva, borde man intr då avsluta sitt liv?
Man kan inte se in i framtiden, men man kan se till sina samlade erfarenheter från livet, och om man då sitter i en ännu sämre sits (tex skulder, arbetslöshet, ensamhet, ålder, bristande egenskaper) så kan man rent logiskt räkna ut att livet inte kan bli bättre, snarare bara sämre.

Om man hade tillgångar (pengar, vänner, ungdom, framtid, karriär, hälsa mm) som man byggt upp under Z år vid ålder X, och sedan förlorat alla detta vid ålder Y och har kvar Z år i livet men saknar ungdom, det är ju en omöjlig ekvation som bara slutar i rent logiskt att livet är inte värt att fortsätta...

Tappade bort mig i de båda Z men det låter rimligt. Logiskt vet jag däremot inte, din fundering innehåller knappast allt som ligger till grund för beslur av detta slag. Men jag känner åtminstone en person som tagit livet av sig p.g.a. att allt bara blev sämre, trots att han hade allt det du räknar upp (vänner, pengar, barn m.m.)

Byggt upp sitt liv under Z = 40 år och ändå tyckte man inte livet var värt att leva, sen blir man av med alla (pengar vänner barn arbete status) och har Z = 40 år lvar i livet, då kan ju livet rimligtvis aldrig bli värt att leva igen och då är det rent logiskt inte värt att fortsätta.
Man kan argumentera för att allt beror på inställningen och hur man väljer stt se på saker, men det finns en gräns? Om man förlorar allt, hur kan man då tro att man ska kunna välja att se på livet positivt och göra det bästa av det, det är ORIMLIGT.

Livet är kanske inte roligt eller ens meningsfullt men det finns i alla fall en potential till att det kan bli det. Alternativet att lägga ned allt är ju ett minus utfall med dött stopp.

Det enda rationella självmordet enligt mig är ett som skulle trumfa all potential och meningsfullhet som man kan skapa som levande (och att självmordet i sig genererar annat). Tex att offra sig för en extremt gynnsam teknologi eller stoppa en extrem ondska. Sett ur det perspektivet så begår väl de flesta ett sorts "långsamt självmord" då vi offrar tiden i våra liv?

Jag gissar att de flesta självmord bottnar i någon form av depression, även rika kändis tar ju livet av sig. Om man skulle ta livet av sig p.g.a. dålig levnadstandard skulle ju halva jorden göra det. När lyckopillren kom så halverades självmorden.

Jag skulle offra mig om något av mina barn t.ex. behövde ett vitalt organ men jag skulle inte betrakta det som självmord.

Saken är att man vänjer sig med allt. Har man varit lycklig när man hade pengar och vänner, kan man leva lycklig utan dessa ting. Det enda som krävs är tålamod. Om man å andra sidan aldrig varit lycklig under 40 år borde man kanske fundera på saken.

Om man har räknat ut att livet bara kommer bli sämre men samtidigt vet att det är en prognos inte framtidssyn, då beror det på vad man har för bakomliggande värderingar. Är varje minipotential till lycka värd att leva för? Är övervägande positiv utsikt värt att leva för? Är risken att man räknat fel i beräkningarna?

Jag tror man inte hittar något svar på om man bör ta livet av sig eller inte. Man sitter inte med en lista perfekta grundvärderingar som man bör leva efter. Det finns ingen ekvation som jag tror skulle passa för när man bör ta livet av sig.

Men om vi skulle skapa en. Då är det väl rationellt att ta livet av sig när man riskerar att drastiskt skada andra man bryr sig om, av att leva vidare. T.ex. Är man infekterad så man kommer bli en zombie och kommer äta upp alla ens vänner i skyddsutrymmet? Det rationella då är att ta livet av sig, tyvärr inte så ofta man har en sådan tydlig situation.

Om man inte riskerar att skada någon, då kan man i alla fall försöka vända på skiten trotts alla odds, för man inte har något att förlora. Så värderar jag, men det behöver inte vara det andra värderar högst. Självmord är alltså en personlig sak, vad bryr man sig om?

Det som är rimligt är att man lurat sig själv vad som är värt att leva för och lever för meningslösa saker.
Det är mer eller mindre inbyggt i hjärnan.
Däremot så kan vi inte särskilja på lögn från sanning i fallet med subjektiva värdering.
Därför är det känslan som styr vad som är meningslöst och inte.
Det är inte hopplöst att ändra på sina känslor.
Är man 40 hittar man säkert en väg till lycka om man har viljan. Hade du sagt 90 då kanske det är mindre rimligt då hjärnan kanske inte är intakt. Man behöver ju dopamin. Med medicin kanske man kan bli lycklig igen, ifall hjärnan slutat producera.

Det finns inget sådant som att livet är "logiskt inte värt att leva". Logik kan inte utvärdera en sådan sak som om livet är värt att leva utan det beror helt på subjektiva upplevelser. Folk som är miljardärer och utan synbara problem tar livet av sig medan cancerpatienter i sista stadiet av cancer kämpar för att leva.

Det behövs egentligen ingen "logik" i sig för att begå självmord, då det är något som var och en måste få avgöra själv. Visst kan man tänka sig att det är logiskt att man som svårt sjuk eller mycket gammal begår självmord istället för att vara andra till last, men alla val ska inte och kan inte baseras enbart på logik. Däremot borde självbestämmanderätten vara självklar och då ska var och en själv få bestämma om man som svårt sjuk eller som kroniskt långtidsarbetslös (hamnat mellan stolarna) vill avsluta det eller vill kämpa vidare. Ingen ska ha några åsikter om vem som är bättre etc.

Ät svamp, LSD eller ta kokain eller något annat berusningsmedel så får du en ljusare syn på tillvaron.

Man skall gilla livet, oavsett vad. Det finns alltid mening, skapa mening tills du råkar dö ut om det råkar bli så.