Citat:
MP och C i samma regering är inte omöjligt – men det kräver ordning, tydliga roller och en mycket smart förhandlingsstrategi. I praktiken konkurrerar de om vissa väljare, men de är faktiskt två helt olika sorters ”gröna”: C står för grön tillväxt, klimatsatsningar som går ihop med jobb, företagande, landsbygd och EU:s gröna industripolitik. MP står för ett mer klassiskt miljöperspektiv – mer regleringar, fler förbud och högre skatter på konsumtion. Det är helt enkelt två olika verktyg i lådan. Därför skulle de ibland krocka rejält i en regering: om jordbruk, skog, kärnkraft, skatter och migration skulle det smälla direkt. Men just därför kan C fylla en funktion som MP saknar: att se till att klimatpolitiken faktiskt fungerar i verkligheten – med elnät, investeringar, elektrifiering, småföretagare och lantbruket som bär klimatet i praktiken. MP har stort engagemang, men svag realekonomisk förankring. C har tvärtom en förmåga att knyta ihop miljöpolitiken med jobben, skatten och konkurrenskraften.
För Socialdemokraterna skulle en C–MP-kombination dessutom vara en strategisk bonus: man slipper vara beroende av MP i varje fråga och kan luta sig mot C när det behövs en balanspunkt i ekonomin. Det är också därför S+C ofta fungerar bättre än S+MP i sakpolitiken: C kan det urbana, det gröna och det landsbygdsnära samtidigt – utan att tappa bort kalkylen.
Men du har rätt i att MP troligen är skeptiska. De ligger själva på 4-procentspärren och C är en farlig konkurrent om gröna och urbana mittenväljare. De vill inte gärna ha ett ”gröna men borgerliga” parti bredvid sig, för det blottar deras egna svagheter: att de är bra på symboler men svaga på genomförande.
Så den riktiga frågan är inte om två gröna partier kan finnas i samma block, utan om C lyckas vara det gröna parti som Sverige faktiskt behöver – det som både skär utsläpp och stärker ekonomin. Det är också därför C inte får bli ett ”MP-light”. Om de håller sig i mitten – borgerliga i ekonomin, gröna i klimatet och liberala i rättsstaten – då blir de en tillgång både för S och för hela Sverige.
Vill du ha en grön politik som faktiskt fungerar – eller ännu ett parti som bara ropar högst?
För Socialdemokraterna skulle en C–MP-kombination dessutom vara en strategisk bonus: man slipper vara beroende av MP i varje fråga och kan luta sig mot C när det behövs en balanspunkt i ekonomin. Det är också därför S+C ofta fungerar bättre än S+MP i sakpolitiken: C kan det urbana, det gröna och det landsbygdsnära samtidigt – utan att tappa bort kalkylen.
Men du har rätt i att MP troligen är skeptiska. De ligger själva på 4-procentspärren och C är en farlig konkurrent om gröna och urbana mittenväljare. De vill inte gärna ha ett ”gröna men borgerliga” parti bredvid sig, för det blottar deras egna svagheter: att de är bra på symboler men svaga på genomförande.
Så den riktiga frågan är inte om två gröna partier kan finnas i samma block, utan om C lyckas vara det gröna parti som Sverige faktiskt behöver – det som både skär utsläpp och stärker ekonomin. Det är också därför C inte får bli ett ”MP-light”. Om de håller sig i mitten – borgerliga i ekonomin, gröna i klimatet och liberala i rättsstaten – då blir de en tillgång både för S och för hela Sverige.
Vill du ha en grön politik som faktiskt fungerar – eller ännu ett parti som bara ropar högst?
Det finns nog överlappande områden för MP och C, men MPs allra viktigaste roll i en mittenregering är att agera "syndabock". Sverige ligger bland de sämsta länderna i EU när det gäller naturförvaltning och naturskydd (vilket kan komma som en överraskning för många Svenssons), det ser semi-okej ut på pappret men går man på detaljerna så är det riktigt uselt. Man får trålfiska i marina skyddade områden, man får jaga fåglar i fågelskyddsområden, det idkas kommersiell turism i skyddade fjällområden och skogsbrukets "6 veckors anmälan sedan hugg ner allt" är rent skrattretande olyckligt för naturvärden. För att ta några exempel.
Sammantaget gör det att en övergång till en mer funktionell naturpolitik innebär ett ordentligt kliv framåt. Hur man än vrider och vänder på det så är det en större förändring (i EU-politiken och -lagstiftningen kallas det t.o.m. "transformativ förändring", dvs. en förändring i grunden), och sådana förändringar är sällan populära oberoende av om det blir bättre eller sämre. Och läget är i princip detsamma när det gäller den svenska klimatpolitiken (som Tidö kört i botten).
Det är därför MP faktiskt är i en aningen speciell nyckelposition, i en regering med "mittenpolitik". MP behövs för att de andra partierna ska kunna peka finger och skylla på dem, när det gäller vissa "häftiga" förändringar. De råkar nämligen ligga inom sådan politiska områden där MP är det svenska politiska parti som har mest "extrema" åsikter, och därför det enda parti som glatt och ljudligt kan utropa det till en "win". Att de lyckats "tvinga" de andra partierna att skydda mer natur och göra mer för klimatomställningen. Samtidigt neutraliseras de flesta andra politiska krav MP har (ökad invandring och höjda socialbidrag, t.ex.), MP är trots allt ett miniparti med sitt "litet över 4%"-stöd.
Så det är ett slags win-win-win, för C, S och MP. MP får en "win" när de kan peka på att de lyckats få "stort genomslag för sin politik" gällande natur och klimat. C och S får i princip en dubbel-"win", de kan skylla de stora "natur- och klimatkliven" på att det var vad MP krävde samtidigt som de inte behöver beakta MPs sällsynt givmilda invandrings- och socialbidragspolitik.
Att de sedan kan regera tillsammans tror jag går hur bra som helst. Det finns dock två MP-knäckfrågor. Tidös kärnkraftsbeslut, som S vill ha kvar i förändrat format men som MP helt vill riva upp. Och uppluckringen av miljökvalitetsnormen för utsläpp av uran i svensk natur, som Ebba Busch i tysthet försöker genomföra som bäst. Det gäller framförallt vattendrag och sjöar och lakvatten från gruvdrift, och är enligt gruvindustrin "ett måste" för att det ska vara lönsamt med gruvdrift (både nu när uranbrytning igen tillåts och överlag). Där torde MP och C stå tillsammans mot S, om S faktiskt är villiga att gå så långt för sina älskade gruvor att man förstör delar av Sverige för all framtid. Det går alltså att rena bort uranet, uran är tungt och det sjunker ner i bottenslammet av sig själv under rätta förhållanden, så det är inte ens tekniskt svårt. Men det är förstås väldigt dyrt när det radioaktiva uranhaltiga slammet sedan ska samlas ihop och deponeras nånstans. Sedan kan man tycka att det är totalt absurt att det istället ska få deponeras ute i den svenska naturen, genom att släppa ut lakvattnet i vattendrag och sjöar (de flesta gruvorna landar ju uppe i Norrland, så uranet kommer att landa i några av de mest kännspaka svenska älvarna). Men det är vad gruvindustrin kräver, annars hotar de att låta bli att grunda nya gruvor...