Ni som ångrar att ni skaffade barn. Berätta er historia.

Varför är det bara svenskar och möjligtvis andra vita idioter som gör sådana här uttalanden?

Aldrig hör man en arab eller neger från afrika säga att den aldrig ska skaffa barn på grund av att den ska resa, jobba och självförverkliga sig.

Mitt liv fortsatte i moll tills jag var ungefär 25, och då vände jag på mitt liv av egen kraft.

När jag var runt tio år så började pappa dejta en kvinna som vi ganska raskt flyttade ihop med. Det skulle visa sig att hon var alkoholist och led av någon bipolär sjukdom, vilket gjorde henne oerhört instabil och kunde när som helst få vredesutbrott för ingenting. Jag märkte att hon helst hade sett att jag inte var med i bilden och behandlade mig stundom ganska illa. Hon kunde då och då vara ganska trevlig också, men det var definitivt inte en sund miljö att växa upp i, man gick på helspänn inför nästa utbrott. Pappa, som är lite av en toffel, krökte rygg inför henne under hela deras tid tillsammans och stod aldrig upp för varken mig eller sig själv. Jag är förundrar över hur han stod ut att leva med henne så länge som han gjorde - i över tio år. Jag flyttade hemifrån så fort jag kunde, något år efter att jag hade gått ut gymnasiet.

Jag var nu äntligen fri, men hade varken pengar eller jobb. Ungdomsarbetslösheten var skyhög på den lilla orten jag kom ifrån, så jag hankade mig fram på olika arbetsmarknadsåtgärder. Efter några år så insåg jag och mina närmsta kompisar att det inte fanns någon framtid där och flyttade till Stockholm. Jag hyrde en liten och ytterst spartansk "etta" i förorten (utan kök eller dusch) som jag betalade med de få tusenlappar jag hade på mitt konto. Jag spottade i nävarna, kavlade upp armarna och sa till mig själv att "Nu kör vi!". Under de kommande åren så slet jag hårt med arbete, högskolestudier och att få en trygg ekonomi, och jag lyckades.

Spola fram till idag. Jag är gift med en helt underbar kvinna, vi firar snart 15 lyckliga år tillsammans. Vi har inga barn, den där barnlängtan dök aldrig upp av någon anledning. Kanske beror det på min uppväxt, jag vet inte. Jag mår inte dåligt av att leva som barnlös, men tycker att det är märkligt att jag aldrig ville ha egna barn. Givetvis är denna barnlöshet inget jag tvingade in min fru i, det var något vi pratade om i början av vårt förhållande då hon heller aldrig velat ha barn. Och vi vet, vi går miste om det största livet har att erbjuda, men nu är det som det är.

För övrigt så har vi en fin bostadsrätt, jag har ett jobb som systemutvecklare som jag trivs med, har en rejäl ekonomisk buffert, och är på ett bra ställe i livet nu.

Jag älskar inte mina föräldrar, men det finns en person som jag har blodsband till som jag älskar - min halvsyster. Så av den anledningen är jag oerhört glad att pappa blev tillsammans med min f.d. styvmamma, trots all skit som hände.

Stackars TS, här ville han ha berättelser om barnaånger istället har det nästan bara skrivits om att
1. morsorna suger
2. hur gött det är att vara barnfri
3. bråk om statistik

On topic: jag har en tvåmånaders tillsammans med en härlig kvinna jag tycker mycket om. Ungen är förhållandevis oskrikig, lugn och stillsam, dessutom riktigt gullig. Men jag har inga förlossningshormoner, jag har inte känt ungen i mig i nio månader och det enda jag har framför mig i skrivande stund är en sprattlande unge som stirrar surt på en (de har inte lärt sig reaktionsle i den åldern). Kaskadspyr lite då och då och bajsar hela tiden. Den får panik när tarmarna rör sig (gissningsvis läskigt om man är ny inför konceptet) så det är ett konstant grymtande och krystande. Modern gråter av glädje och stolthet för varenda prutt "Nämen OJOJOJ!! Vilket duktigt baaaaaarn!!! Världens bästa baaaaaarn!!!", emedan jag stirrar på och känner mig alltmer alienerad. Jag blir arg på henne och vad jag tycker är överdrifter och trams, men det är nog bara som en reaktion på att jag känner mig dålig som inte har en relation eller anknytning till barnet. Man gör nästan aldrig något roligt längre. Dygnet är uppdelat i jobb utanför hemmet och jobb i hemmet och måttlig till ingen sömn där emellan.
Just nu ångrar jag skiten av det här livsbeslutet. Det är klart att man intellektuellt visste hur det är med småbarn, men det är en annan sak att leva i det. Man hoppades väl på den där omedelbara enorma kärleken som det ibland talas om, och under tiden får jag öva på att ha is i magen (inser ju att två månader är väldigt kort tid) och hoppas på att den kommer någon gång, för annars blir det nog odrägligt.
Jag kan ju för all del återkomma i frågan när det gått lite mer tid och se om det händer något framgent.

Ju mer du och barnet "stöts och blöts" och joxar, desto närmare kommer nu varandra. Det ska inte vara helt enkelt....du måste aktivt ta hand om barnet för att det ska växa fram en relation. Senare kommer du somna med ditt barn i din famn. Finns inget bättre än att somna med sitt barn i famnen. Då blir ni ett team, du och barnet. Big love. Ta vara på småbarnsåren och var så mycket du bara kan med barnet.

Stackars TS, här ville han ha berättelser om barnaånger istället har det nästan bara skrivits om att
1. morsorna suger
2. hur gött det är att vara barnfri
3. bråk om statistik

On topic: jag har en tvåmånaders tillsammans med en härlig kvinna jag tycker mycket om. Ungen är förhållandevis oskrikig, lugn och stillsam, dessutom riktigt gullig. Men jag har inga förlossningshormoner, jag har inte känt ungen i mig i nio månader och det enda jag har framför mig i skrivande stund är en sprattlande unge som stirrar surt på en (de har inte lärt sig reaktionsle i den åldern). Kaskadspyr lite då och då och bajsar hela tiden. Den får panik när tarmarna rör sig (gissningsvis läskigt om man är ny inför konceptet) så det är ett konstant grymtande och krystande. Modern gråter av glädje och stolthet för varenda prutt "Nämen OJOJOJ!! Vilket duktigt baaaaaarn!!! Världens bästa baaaaaarn!!!", emedan jag stirrar på och känner mig alltmer alienerad. Jag blir arg på henne och vad jag tycker är överdrifter och trams, men det är nog bara som en reaktion på att jag känner mig dålig som inte har en relation eller anknytning till barnet. Man gör nästan aldrig något roligt längre. Dygnet är uppdelat i jobb utanför hemmet och jobb i hemmet och måttlig till ingen sömn där emellan.
Just nu ångrar jag skiten av det här livsbeslutet. Det är klart att man intellektuellt visste hur det är med småbarn, men det är en annan sak att leva i det. Man hoppades väl på den där omedelbara enorma kärleken som det ibland talas om, och under tiden får jag öva på att ha is i magen (inser ju att två månader är väldigt kort tid) och hoppas på att den kommer någon gång, för annars blir det nog odrägligt.
Jag kan ju för all del återkomma i frågan när det gått lite mer tid och se om det händer något framgent.

Mitt liv fortsatte i moll tills jag var ungefär 25, och då vände jag på mitt liv av egen kraft.

När jag var runt tio år så började pappa dejta en kvinna som vi ganska raskt flyttade ihop med. Det skulle visa sig att hon var alkoholist och led av någon bipolär sjukdom, vilket gjorde henne oerhört instabil och kunde när som helst få vredesutbrott för ingenting. Jag märkte att hon helst hade sett att jag inte var med i bilden och behandlade mig stundom ganska illa. Hon kunde då och då vara ganska trevlig också, men det var definitivt inte en sund miljö att växa upp i, man gick på helspänn inför nästa utbrott. Pappa, som är lite av en toffel, krökte rygg inför henne under hela deras tid tillsammans och stod aldrig upp för varken mig eller sig själv. Jag är förundrar över hur han stod ut att leva med henne så länge som han gjorde - i över tio år. Jag flyttade hemifrån så fort jag kunde, något år efter att jag hade gått ut gymnasiet.

Jag var nu äntligen fri, men hade varken pengar eller jobb. Ungdomsarbetslösheten var skyhög på den lilla orten jag kom ifrån, så jag hankade mig fram på olika arbetsmarknadsåtgärder. Efter några år så insåg jag och mina närmsta kompisar att det inte fanns någon framtid där och flyttade till Stockholm. Jag hyrde en liten och ytterst spartansk "etta" i förorten (utan kök eller dusch) som jag betalade med de få tusenlappar jag hade på mitt konto. Jag spottade i nävarna, kavlade upp armarna och sa till mig själv att "Nu kör vi!". Under de kommande åren så slet jag hårt med arbete, högskolestudier och att få en trygg ekonomi, och jag lyckades.

Spola fram till idag. Jag är gift med en helt underbar kvinna, vi firar snart 15 lyckliga år tillsammans. Vi har inga barn, den där barnlängtan dök aldrig upp av någon anledning. Kanske beror det på min uppväxt, jag vet inte. Jag mår inte dåligt av att leva som barnlös, men tycker att det är märkligt att jag aldrig ville ha egna barn. Givetvis är denna barnlöshet inget jag tvingade in min fru i, det var något vi pratade om i början av vårt förhållande då hon heller aldrig velat ha barn. Och vi vet, vi går miste om det största livet har att erbjuda, men nu är det som det är.

För övrigt så har vi en fin bostadsrätt, jag har ett jobb som systemutvecklare som jag trivs med, har en rejäl ekonomisk buffert, och är på ett bra ställe i livet nu.

Jag älskar inte mina föräldrar, men det finns en person som jag har blodsband till som jag älskar - min halvsyster. Så av den anledningen är jag oerhört glad att pappa blev tillsammans med min f.d. styvmamma, trots all skit som hände.

Mycket stark och gripande berättelse. Otroligt att man kan resa sig efter den uppväxten.
Något jag funderade kring var om din mor hade något missbruk eller diagnos då det väl ändå är väldigt ovanligt att det är mamman som sticker på det sättet?