Är det okej att prata om begravningar när personen fortfarande lever?

Jag kan tycka att det är lite osmakligt och obehagligt när man pratar med en levande person om dennas begravning. Hur mår denna när man pratar om det känner jag?

Men trots det är det nödvändigt måste känner jag. Man måste ordna upp sådant innan personen dör. Göra det smidigt för efterlevnaden.

Hur ska man resonera? Ska man prata om begravningar och sådant med äldre människor som kanske snart är påväg att dö? För att förbereda eller ger det fel intryck?

Jag blir så där kluven ibland. Hur hade du mått om någon börja planera för din död? Hade du haft förståelse eller hade du blivit besviken på personen.

Ja, orka bry sig.

Det är väl självklart att man kan prata om vad som händer när man dör? Det är liksom ingen överraskning att man dör, förr eller senare, och ju mer som är förberedd innan desto lättare är det för de efterlevande som utöver ev sorg också måste fixa med massa praktiska saker.

Ett tips är att skriva testamente eller i alla fall nån form av instruktioner om hur man vill att det ska vara, och göra det innan man blir så svag eller dement att man inte kan eller orkar.

Personligen har jag sagt till min fru - som jag är äldre än och rent statistiskt borde jag dö innan henne - att hon får bestämma helt vad hon vill göra med min kropp när jag inte längre använder den. Vill hon kasta den i skogen så är det ok, vill hon bygga en pyramid över den så är det också ok.

Jag tycker att det är helt ok.
Säg att Du hade "en kollega till Dig och de anhöriga stod helt vilsna inför den avlidnes önskan".
Fråga hur Din anhörige vill ha sin begravning.

Själv har jag fyllt i "Vita sidorna" med mina önskemål.

Pratar du med farmor 90år eller Olle 6år?

Ok om det är en nära anhörig och det är denne som tar upp ämnet.
Var väl inget ingående samtal direkt, bara jag såg till det inte blev kremering och att det var blommor där.

Påminner mig att jag borde börja "dödstäda" lite smått. Ett rent helvete att ta hand om allt det, gå igenom alla papper och så när man är mitt uppe i ett dödsfall med begravning, arvskifte och sånt.

De flesta riktigt gamla har redan själva börjat fundera på detta och kanske t o m har helt klart för sig hur man vill ha det.

Frågar man inte får man inget veta. Om personen inte själv tar upp ämnet, så ser jag inga problem med att fråga sin gamle far eller gamla mor.

Heter det inte Vita Arkivet?

Dom flesta äldre brukar ha lite funderingar kring ämnet då dom börjar komma till åren.
En del vet redan som barn hur dom vill göra.
Du visar omtanke och respekt genom att fråga personen hur den vill ha det.

Kan du tycka? Antingen så tycker du eller så tycker du inte, vilket korkat jävla uttryck! Det kan vara bra att diskutera, personligen så vill jag att mina släktingar lägger ner så lite tid och pengar på min begravning som möjligt. Dom kan använda den billigaste jävla kistan tillverkad i papp som möjligt för kremeringen. Sen bara strö ut asken i skogen eller något. Ingen jävla ceremoni eller minnesstund med restaurangbesök. Och helst av allt så vill jag inte att någon jävla fitt jurist ska bli inblandad för att ta ut ett stort arvode. Jävla jude fasoner.

Det beror ju helt på vilken relation ni har.

Och låt den äldre personen själv ta initiativ till samtalet.

Jag tror att personen i fråga har nog haft en inre dialog med sig själv redan om sin död, så personen lär inte må dåligt av att du pratar om det. Det är nog ingen fara alls. Upplevs nog t.o.m som att du bryr dig mycket.