Varför är ateister så känslostyrda?

Jag förstår nu. Tycker det är en annan diskussion. Det jag menar i mitt första inlägg är att min objektiva approach var (och är) att när jag debatterade religion med random människor så var vi båda på ett stadie där vi inte visste huruvida en gud hade skapat universum eller inte, vi visste heller inte vad denna gud hade sänt för profeter eller hur gud ville att vi skulle leva våra liv. Många av de jag debatterade närmade sig ämnet med en "jo, jag vet"-attityd vilket de objektivt inte visste och det kunde bli väldigt frustrerande för mig.

Det är för att vi ska lära oss

Jag hör dig.

Du har lyssnat på Alex O'Connor.

Vi, teisterna, tackar dig för känsligheten.

Någonstans måste vi mötas till strid.

Vad säger du?

Lära oss vad och varför??

Bara gud vet

Men du vet att gud vet, eller gissar du? Om du vet att han vet, hur berättade han det för dig?

Jag skämtar. Men det är faktiskt faktuellt korrekt.

Nej

På tal om döda, varför leva?

Då förstår jag också. Men man kan veta något utifrån vad man är övertygad om. Vare sig man tror på objektiv verifierad kunskap eller på subjektiv erfarenhet.

Stor +1 på den.

Vad händer med din hund/katt/papegoja/favoritväxt osv när den dör?
Är det någon skillnad när vi människor dör?
Är det inte så att våra egna handlingar är det som påverkar oss själva mest?
Eller är det så att alla individers livsresa är från start redan utstakad och för "någon" känd hur den kommer bli/sluta?

Jag har respekt för troende. Dock har jag lite svårt att förstå personer som accepterar att alla fysiska lagar är gällande samtidigt som personen tror på evigt liv/himmel eller helvete/återfödande till annan "sak" eller liknande.

Livet börjar i unga åldern leva är viktigaste efter 12 kommer 13 som är tonåren en livsglädje för det flesta tonåringar alla tonåringar har bara lite upp till 20 vid 20 börjar de intresserade gå på bolaget. Går langa från internet eller från utomlands men i allafall jag handlar på bolaget. Festa till musik.