Citat:
Ursprungligen postat av
Incendio
Nej, man avtrubbar sin anknytningsförmåga genom att så att säga överanvända den och utan att anknytningen blir långvarig. Ungefär som att barnhemsbarn utan en primär anknytningsperson löper högre risk att få problem med känslolivet och få en otrygg anknytning även som vuxen. Det är ren biologi....Vilket du tydligt illustrerar genom att skylla på "vi lever i ett för upptaget samhälle". Ja, men då är det ju socialt ingenjörsskap och ett onaturligt levnadssätt, som går emot våra naturliga instinkter, som ligger till grund för destruktiva tendenser i dagens västerländska samhälle

Ok jag vet inte hur andra känner men jag har aldrig anknytit mig till någon alls som yngre. Så de har definitivt inte varit något överstimulerat system. Jag kände det inte ens från början.
Har valt att leva ensam sedan jag blev 23 och förstod att jag inte måste ha partner bara för att normen säger så. Har kunnat lägga min energi på hobbies osv istället och ägnade inte en tanke åt det förrän vid 32.
Träffade en men pga en rad olika omständigheter så gick det inte att träffas mer. Han satte sig i en återvändsgränd. Han har senare uttryckt at han blev besviken.
Jag vet inte om den här återvändsgränden var något slags plan eller ”spel” men det där funkade inte på mig. Han försökte igen genom något annat slags ”spel”, det var mer uppenbart den gången. Problemet är att jag inte funkar som andra kvinnor som grupp. Att vara genuint intresserad av mig och visa det hade varit det allra bästa.
I så fall hade jag kunnat fortsätta träffa honom och valt att testa bygga upp det.
Men nu blev det så att vi aldrig mer kunde ses igen pga han satt sin egna rävsax. Allt tog 5 år och han försökte ända in i slutet verkar det som. Han dog i augusti. Så här hade allt tagit slut oavsett.
Jag känner inte att han har stört min anknytning men hade inte frivilligt velat träffa någon igen pga energin allt tog. Om någon börjar visa intresse och jag känner kemi med killen, som då, är det nog bäst att bara släppa det. Inte nappa på det och höra av sig. Så slipper man bara lägga ned energi på något, vare sig det blir något bra av det eller bara så här. För jag kan leva enkelt ensam också.
Är inte rädd för att bli bränd eller något. Har kunnat träffa andra män innan utan att känna någon anknytning till dem. Nu känner jag att det är ingen idé heller, lever i celibat sedan flera år. Det tar ju också energi att träffas bara för sex, inte värt det.
Jag kan väl knappast vara ensam om detta?