Citat:
Ursprungligen postat av
Smeso
Ganska mycket att titta på. Jag har ännu inte sett hela videon om Turin-svepningen, men jag hängde upp mig på en del lösa påståenden.
Han påstod att de i Turin-svepningen kan avgöra att det finns två olika typer av spår av blod: blod från före dödsfallet och blod som kommer från ett sår efter döden (alltså såret i sidan). Det var det första som jag hajade till på.
Jo, det uppstår smärre skillnader i blodet efter döden, men dessa skillnader uppstår inte omedelbart när hjärtat slutar slå, utan är gradvisa och även om det skulle kunna gå att se i ett laboratorium så har de nästan 2000 år som har gått sedan dess lett till att alla biologiska molekyler har utsatts för extrem nedbrytning (oxidation, hydrolys, mikrobiell aktivitet), vilket i praktiken innebär att det inte längre finns någon möjlighet att göra någon åtskillnad mellan de aktiva koagulationsfaktorerna för de olika fläckarna. Att kunna hitta några kvarvarande fibrinolysprodukter i dag är osannolikt, så det finns inget kvar som skulle kunna påvisa om blodet lämnade kroppen medan hjärtat slog eller inte.
Det är alltså bara rent påhitt att man kan visa att såret i sidan skett efter att kroppen redan var död.
Såvitt jag kunde se har de ”forskare” som studerat svepningen hävdat att de kan skilja på blodet inte baserat det på att kan jämföra mellan färskt blod och blod från en redan död kropp (vilket, som jag skrev, inte går att göra efter så lång tid), utan de letar snarare efter andra skillnader eller unika strukturmönster:
– serum/vatten-separation: argumentet för blodet från sårskadan i sidan är att det inte bara var blod utan "blod och vatten" (enligt beskrivningen). I en död kropp kan blodet separeras (post-mortem serumutgjutning). Forskarna hävdar då att blodfläckarna från sidan har en signifikant lägre andel röda blodkroppar i förhållande till serumproteiner och vatten än fläckarna från t.ex. huvudet eller lemmarna.
– Bilirubinnivå och stress: forskning har hävdat att blodet från de ante mortem-såren innehåller mycket höga halter av bilirubin. Höga bilirubinnivåer (hyperbilirubinemi) är kopplade till trauma och svår stress. Dessa höga bilirubinnivåer påstås ha fungerat som ett naturligt konserveringsmedel mot nedbrytning och därmed hjälpt till att bevara koagulationsstrukturer på ett sätt som skiljer detta blod från post mortem-blodet.
– Mönstret av blodutflöde: blod som rinner från en levande kropp (eller nyligen död) kan ha drivits ut av ett visst blodtryck, vilket ger ett specifikt mönster. Blod som bara sipprar ut från en död kropp (som kanske sårskadan i sidan) kan ge ett mönster som är mer påverkat av gravitation och mindre av tryck. Man menar att detta mönster kan analyseras och visa att sidoskadan är post-mortem.
Men alla tre av dessa ”vetenskapliga” bedömningspunkter är mycket svagt grundade, för att inte säga helt ogrundade. Faktum är att serum/vatten-separationen inte alls är relevant eftersom blod från en relativt nyligen död person för det första inte alls ser ut som blod plus vatten, utan snarare blod och en gulaktig vätska (blodplasma) om det gått en längre tid. Det vatteninnehåll som nämns kan alltså inte härledas till separation mellan blodceller och blodplasma eftersom både färg och mängd inte stämmer. Den mängd och typ av vätska som skulle krävas för att visuellt se både "blod och vatten" när en död kropp sticks kan inte förklaras genom enbart post-mortem serumseparation, särskilt inte så kort tid efter döden.
Och argumentet om bilirubinnivån i blodet är bara rent nonsens. Om bilirubinnivån orsakas på grund av stress vid tortyr så borde denna nivå rimligen vara oförändrat hög under hela tortyrprocessen och därför även hög i blodet efter döden. De höga bilirubinnivåerna (och därmed den ”konserverande” effekten) måste alltså vara samma för allt blod som flödade ut ur kroppen, oavsett om det skedde en tid innan eller en tid efter dödsögonblicket. Blodet i kroppen slutar inte att vara bilirubinladdat vid exakt det ögonblick som hjärtat slutar att slå.
Utflödesmönstret spelar heller ingen roll när det gäller att avgöra om det skedde före eller efter döden eftersom kroppen skadades hängande och sedan lades ner på marken, så det borde sannolikt i så fall finnas olika mönster, såvida inte kroppen fick hänga kvar en längre tid efter sticket.
Alltså, Om Turin-svepningen är autentisk, skedde blödningarna under tre olika faser:
1. Hängande (korsfästelse): blod som rinner vertikalt och följer tyngdlagen på korset.
2. Stick i sidan (hängande): Utflödet sker fortfarande vertikalt.
3. Kroppen nedtagen: Om kroppen togs ner strax efter sticket i sidan ska det sannolikt behöva finnas spår av även horisontellt rinnande blod.
De som tittat på svepningen hävdar att så är fallet, men jag har inte kunnat se själv hur de kan avgöra det, så jag utgår ifrån att i alla fall denna punkt kan stämma, men det är ingalunda någon egentlig indikation på om sticket i sidan skedde före eller efter dödsögonblicket.
Min nästa invändning är att den avlidne traditionellt skulle tvättas och smörjas in med en blandning av oljor och myrra (enligt Johannesevangeliet användes en stor mängd) innan kroppen lindades in, så inlindningen skedde inte på Golgata, utan först minst några timmar senare, och alltså på en tvättad och insmörjd kropp. Åtminstone det sista blodet borde då ha tvättats bort eller ha blandats ut just med vatten, kan man tycka. Det gör att det borde ha varit i stort sett omöjligt att överföra tydliga, distinkta blodspår från ytliga sår till tyget, särskilt efter insmörjning med oljor i stor mängd eftersom det skulle ha skapat en fet barriär på huden som i sin tur skulle ha hindrat direkt kontakt mellan blodet och linnefibrerna, vilket alltså ifrågasätter hela tanken om en överföring av blodpartiklar till tyget.
När det gäller dateringen så är det faktiskt så att ingen ny C14-datering har utförts på svepningen sedan den ursprungliga studien 1988 som visade att de fibrer som undersöktes var från 1200-talet.
Däremot finns det naturligtvis en stor debatt om det och kritiken har framförts som hävdar att C14-provet togs från ett reparerat område (en så kallad "Invisible Reweave" eller "Dutch Weave" – en medeltida lagning där man skarvade in nya trådar). Man hävdade alltså att provet kom från ett hörn som reparerades efter en brand eller slitage och därmed innehöll nyare (medeltida) trådar insydda i det gamla tyget. Detta skulle ha "föryngrat" det uppmätta C14-resultatet.
Man har däremot aldrig kunnat bevisa att det prov som skickades faktiskt kom från en del som genomgått en lagning och alltså hade ett annorlunda innehåll än resten. Låter alltså som bortförklaringar.
Ett italienskt forskarlag publicerade en studie där de använde en ny röntgenteknik kallad WAXS (Wide-Angle X-ray Scattering) för att mäta nedbrytningen av tygets cellulosakristallina struktur över tid. Denna studie fick stor uppmärksamhet eftersom den daterade tyget till cirka Jesu tid (2000 år gammalt). Denna metod är dock kontroversiell och inte erkänd som en standardiserad arkeologisk dateringsmetod, särskilt då tygets lagringshistoria (temperatur, fukt etc.) även måste tas i beaktande.
Och om det ursprungliga tyget innehöll medeltida linne från reparationer (som hävdas om C14-testerna), så skulle WAXS-mätningarna behöva visa samma avvikande ålder eftersom man använde samma tygstycke för provningen.
Huvudkritiken när det gäller WAXS-mätningarna är att man inte har tagit hänsyn till att kemikalier (som t.ex. aloë/myrra, oljor, eller till och med medeltida tvättmedel) som tyget kom i kontakt med kunde påverka nedbrytningshastigheten och få tyget att framstå som äldre än det är. Dessutom anses referensskalan i sig som användes inte vara väl underbyggd och alltför extrapolerad. För att korrekt bedöma ålder baserat på strukturella förändringar behöver man en välunderbyggd och allmänt accepterad referensskala. Om denna skala är osäker eller om det finns felaktigheter i hur data tolkas, kan resultaten bli missvisande, och ibland väldigt missvisande. Och när det gäller referensskalan så vet man faktiskt inte med säkerhet att allt linnetyg åldras på samma sätt under alla förhållanden – eller det är snarare osannolikt att kemikalier, hög värme (som vid bränder), torr miljö eller fuktig miljö inte skulle påverka det kristallina åldrandet.
Imponerande, du verkar kunna mycket mer om blod och sånt än jag. Dessutom om olika analyseringsmetoder.
Är du en forskare eller någonting?
I vilket fall så är det här mest tankar kring diverse aspekter av tyget, inget som motbevisar någonting. Om själva intryckningen i sig själv eller 3d datan som finns i den nämnde du inget alls, och det är ju det som är den viktigaste aspekten av tyget, och varför den är en så stor sak som den är.
Men att göra en sån här detaljerad analys är bra jobbat. Du är verkligen någonting.
I vilket fall så har ingen forskare som jobbat med tyget som jag hört från beskrivit något som skulle tala emot tygets autenticitet, och där lägger jag min tillit, men att du ändå lyckades med den här typen av analys är otroligt.
