Har Sverige fastnat i könsideologisk korruption – och vem vågar säga det högt?

Under femtio år har Sverige gått från jämställdhetens pionjärland till något mer besvärligt: ett system av könsideologisk korruption, där vänsterfeminismen inte längre granskar makten – den är makten. Den sitter i myndigheter (socialtjänst, polis, åklagare, domstolar, förvaltningsmyndigheter, universitet, medier, regioner, kommuner och statliga bidragsråd. Den kallar sig “progressiv”, men fungerar som ett skattefinansierat frälse som äger tolkningsföreträdet över allt som rör kön, våld och moral. Jämställdhetspolitik, rättsväsende, familj/socialpolitik, utbildning/akademi, kultur/media och bistånd. Där har vänsterfeminismen gått från att för decennier sedan vara en frihetsrörelse till att bli en korrumperad institutionell maktapparat.

Könsideologin som ersatte verkligheten. Allt handlar om kön – men bara i en riktning.
Mäns ensamhet, psykiska ohälsa, falska anklagelser eller förlorad kontakt med barn?
“Patriarkala normer.” Kvinnors våld, manipulation eller emotionella maktspel? Också “patriarkala normer.”

Det är en cirkelargumentation utan slut: vad som än händer, är mannen skyldig och kvinnan oskyldig. Det är inte lagligt, vetenskap, samhällsnytta eller rättvisa – det är dogm.

Fakta som nu spräcker bubblan. Jämställdhetsmyndighetens egen rapport Tystnadens pris (2025) visar att över 400 000 män i Sverige utsätts för våld i nära relationer. Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) rapporterar dessutom att polisen ofta avråder män från att anmäla – eftersom risken är stor för en motanmälan. Brottsförebyggande rådet visar att bara 1,4 % av utsatta män anmäler, och att knappt en promille får upprättelse. Domstolar dömer män och friar kvinnor. Vi vet sedan länge att män är överrepresenterade avseende självmord, hemlöshet, olyckor, falska anklagelser och grymmaste umgängessabotage. Pojkar underpresterar i skolan och män saknas i stora delar av den offentliga förvaltningen. Män finansierar och utnyttjas av kvinnor för deras konsumtion av varor, tjänster och mera fritid.

Men hur svarar Sverige? Genom att skylla männens utsatthet på – ja, just det – maskulinitetsnormer. När offret får skulden för sin egen tystnad är det inte längre jämställdhet. Det är statlig moralism. Det är korruption.

Bidragsmaskinen – en svensk variant av korruption. Sverige har idag över 500 skattefinansierade kvinnocentrerade organisationer – mot ett litet fåtal för män. De flesta finansieras av stat, regioner och kommuner genom ett bidragssystem som saknar transparens och effektkrav. Samma personer rör sig mellan akademi, aktivism och myndigheter. De granskar inte varandra – de bekräftar varandra. Det handlar om miljarder skattekronor.

Det är könsideologisk korruption i sin renaste form: När ett nätverk av vänsterideologiskt likasinnade styr både definitionen av problemet och fördelningen av pengarna för att “lösa” det.

Skadorna på samhället. Den här maktstrukturen har ett högt pris – både socialt och ekonomiskt. Rättsväsendet förlorar trovärdighet: när en parts kön avgör trovärdighet snarare än bevis. Socialtjänsten sviker halva befolkningen och tappar barnens bästa: umgängessabotage och falska anklagelser göms bakom “trygghetsskäl”. Forskningen politiseras: genusvinklade projekt prioriteras före objektiv evidens. Psykisk ohälsa skenar: Kvinnor fastnar i prestationsångest och offerideal, män i skam och självmord. Ekonomin blöder: flera hundratals miljoner går varje år till symbolpolitik istället för till faktisk hjälp för alla kön. Det är inte jämställdhet. Det är mjuk makt med hårda konsekvenser.

Vad som kommer härnäst. Tiden arbetar inte för vänsterfeminismen längre. Rapporter som Tystnadens pris visar att verkligheten inte längre går att sopa undan. Allt fler forskare, debattörer och myndigheter börjar prata om könsneutralitet, bevis och ansvar. Men innan systemet ruckas kommer motreaktionen – mer moralism, mer aktivism, fler bidrag. Det sista en privilegierad struktur gör är att erkänna sig själv.

Frågan som Sverige måste våga ställa. Hur länge ska vi låta en statligt finansierad ojämställd ideologi styra vilka som får vara offer – och vilka som får vara människor?

Sverige behöver börja om. Bygg äkta jämställdhet på fakta, ansvar och mänsklighet, inte på skuld och symboler. Först då kan vi tala om frihet – inte bara för kvinnor, utan för alla.

TS har rätt. Det här landet har förvandlat jämställdhet till en statsreligion. Allt som luktar kritik stämplas som hat. Myndigheter och medier slickar samma ideologiska stövlar och pumpar ut bidrag till sina egna. Män krossas i systemet medan de som byggt lögnen kammar hem lönen. Det är inte rättvisa, det är ett självförsörjande maktspel för folk som aldrig behövt stå för konsekvenserna av sitt eget skitsnack.

Ja — ibland känns det faktiskt som om Sverige har gjort genus till något mellan dogm och budgetpost. Men låt oss vara lite kalla i huvudet: det finns riktig jämställdhetspolitik som gjort enorm nytta — lika lön, utbildning, rösträtt, arbetsmarknad, pappaledighet — allt det är civilisationsbygge. Problemet är att sista tjugo åren har projektet kidnappats av ett gäng bidragsentreprenörer med moral som affärsidé.

Kritik mot det borde inte tolkas som hat, utan som vanlig hygien: man ska kunna fråga vad resultaten faktiskt är för alla kön, och varför vissa frågor är tabu. Rapporten Tystnadens pris nu visar till exempel svart på vitt att över 400 000 män utsätts för våld i nära relationer – men det finns knappt 20 stödorganisationer för män mot över 500 för kvinnor. Det är inte hat att påpeka det – det är statistik.

Så kanske borde vi införa några små reformer för att kyla ner genusindustrin:
– Låt alla organisationer som får statligt jämställdhetsbidrag redovisa verifierbara effekter, inte bara snygga värdeord.
– Byt namn på Jämställdhetsmyndigheten till Myndigheten för faktabaserad jämställdhet, och tillsätt folk från båda könen som kan Excel, inte bara ideologi.
– Och framför allt: gör jämställdhetspolitiken könsneutral – hjälp den som har problem, inte den som passar i vänsterns gamla falska berättelse.

Frågan vi borde ställa i nästa års valrörelse är: Vill vi ha ett land som mäter jämställdhet i resultat, eller i retorik?

Det är faktiskt den enda genusfråga värd att bråka om. Som jag ser det.

Inte jämställdhet – feminism. Det har ju uttalats officiellt under S-regeringen. Göran Persson är ju feminist.

Precis. Och det är just där det börjar skava — när ett parti (eller hela staten) börjar kalla sig feministisk som om det vore en religion, inte en ideologi. Då blandas politik, moral och självbild i en röra där kritik blir hädelse.

Jämställdhet ska ju vara en metodfråga: funkar insatserna, ja eller nej?
Men feminism som statsdoktrin har blivit en vänsterns maktteknik. Det låter vackert – “allas lika värde” – men i praktiken har det blivit en enkel könsformel: manliga strukturer = onda, kvinnliga strukturer = goda. Det är rätt långt från empiri faktiskt.

Om man nu läser nya rapporten Tystnadens pris så syns det tydligt att mäns utsatthet finns, men systemet förstår det inte eftersom könsmallen inte passar. Det är som att försöka tanka diesel i en elbil – det går inte in.

Så ja, Göran Persson kallade sig feminist. Men inte för att han var någon särskild genusfilosof – utan för att det var politiskt riskfritt. Att säga “jag tror på jämställdhet” hade väl räckt bra, men det säljer sämre på Aftonbladets ledarsida.

Kanske dags att vi byter språk igen. Från “feminism” till “rättvisa mellan människor”. Från genusprojekt till verksamhetsresultat. Och kanske – bara kanske – från smörig självgodhet till självrannsakan. När staten börjar använda ordet “feminism” i styrdokument, är det inte längre en åsikt – det är ett monopol. Och monopol är sällan bra, oavsett om de säljer el, snus eller moral.

Nej. Bara flashback som fått större aktiv andel kvinnohatande incels.

Ah, där kom den – standardknepet: kalla alla som ifrågasätter genusindustrin för “incels” så slipper du bemöta siffrorna. Billigt men effektivt – ungefär som att släcka en brand genom att tända en till.

Grejen är att könsideologisk korruption inte betyder mutor, det betyder att vänsterideologi styr pengar, forskning och beslut.

Titta på siffrorna:
– Stat, regioner och kommuner delar ut hundratals miljoner till aktörer som delar deras egen ensidiga världsbild – nästan inga resultat mäts.
– Rapporten Tystnadens pris visar 400 000 våldsutsatta män, men stödet går till 500 kvinnojourer och ett tiotal för män.
– Universiteten är lagstyrda att “integrera genusperspektiv” i all forskning – det kallas politik, inte vetenskap.

Att låtsas som att det är “hat” att påpeka det är ett gammalt trick – moraliserande härskarteknik för att slippa prata om fakta.

Så den riktiga frågan är inte vem som hatar kvinnor. Den är: varför får vissa grupper hundratals miljoner i bidrag – men inte ens klara att redovisa vad de faktiskt åstadkommer?

Ja, det är feminism. Jag slant med fingrarna på tangentbordet.

Exakt så – och det är just där hela cirkusen börjar. För feminism är inte en grej, det är flera helt olika projekt som numera slåss om att definiera ordet. Om man drar det snabbt men enligt forskning (Lundgren, Fraser, Hirdman m.fl.):

Våg 1 (liberal feminism, 1800–1900-tal): handlade om lika rättigheter – rösträtt, utbildning, arbete. Helt rimligt, historiskt nödvändigt.
Våg 2 (radikalfeminism, 1970-tal): började prata om kön som maktstruktur. Gav viktiga perspektiv, men också grogrunden för dagens dogmer om “mäns kollektiva skuld”.
Våg 3 (intersektionell vänsterfeminism, 2000–2020): blandade kön, ras, klass, sexualitet – i teorin spännande, i praktiken en moralhierarki där offerrang betyder mer än fakta.
Våg 4 (den aktivistiska, bidragsdrivna samtidsfeminismen): styrs mer av känslor och signalpolitik än av fakta. Den lever på att samhället alltid måste ha ett könsproblem – annars finns ingen budgetpost kvar.

Det är den sista vågen som korrumperar Sverige just nu. Inte genom mutor, utan genom att göra politik av känslor och moral. Den finns i universiteten (genusintegrering i all forskning), i myndigheterna (statsbidrag till ideologiskt trogna projekt), och i media (moralisk tystnadskultur).

Allt under flaggan “feminism”, men utan minsta krav på mätbar jämställdhet. Så ja – feminism var jämställdhet. Tills den började leva på att folk aldrig ska känna sig jämställda.

Hur länge ska Sverige låtsas kalla det här jämställdhet – när det i praktiken blivit en skattefinansierad känslokult?

Jag upplever det mer som klickar av ideologisk aktivism som stör verksamheterna och kostar en hel del pengar. Det gäller knappast bara feminism, transaktivism och andra trender inom kulturkriget.

Minns en intervju i en lokalblaska för kanske 15 år sedan. Hon hade blivit anställd av en myndighet som ”klimatsamordnare”. Hon hade ingen utbildning alls i ämnet. Hon kunde inte beskriva vad hon faktiskt skulle göra på jobbet mer än i vaga termer.


Kvartal hade en intervju för några år sedan om en ordförande för ett projekt ”mäns våld mot kvinnor” där man blåst miljoner utan något mätbart resultat alls. Det verkar som att våldsamma kvinnomisshandlare inte påverkas av deras informationskampanjer =)


Tänker att det är samma med könsidentitet och trans. Folk i allmänhet bryr sig inte förens det börjar handla om något som berör. Idrott är en sådan sak, och iallafall jag kan dö på den kullen. Som ledare för flickidrott kan jag inte tänka mig något sämre för jämställdheten än att släppa in män/pojkar där.

Ja. Tack. Du har rätt i mycket, Robotron. Det finns ett växande problem med projekt och roller som drivs mer av värdeord än av resultat. Det gäller inte bara feminism, utan även klimat, inkludering och trygghetssatsningar. Många får stora bidrag utan att kunna visa vad de faktiskt åstadkommer. Det är inte ideologi som är grundproblemet – det är bristen på styrning och uppföljning.

Lösningen är ganska enkel: sätt krav på effekt. Visa vad som blivit bättre, inte bara hur många workshops eller kampanjer man hållit. Får man ingen mätbar förbättring ska pengarna stoppas tills metoden fungerar. Det borde gälla överallt – oavsett om det handlar om våldsprevention, genusprojekt eller integration.

Samma sak med idrotten. Det går att vara både rättvis och omtänksam. Flickidrotten måste skyddas, särskilt efter puberteten där skillnader i styrka och snabbhet är tydliga. Samtidigt ska ingen stängas ute. Klara regler, öppna klasser och respekt för alla – det är inte svårt om man håller huvudet kallt.

Och när det gäller mäns utsatthet är det dags att släppa prestigen. Det är inte en tävling om offerstatus, utan om att bygga system som hjälper alla som far illa – kvinnor, män och barn.

Kanske är det där vi kan enas: Om varje projekt, varje satsning och varje myndighet måste visa effekt på riktigt – då försvinner mycket av den tomma aktivismen av sig själv.

Problemet stavas skattepengar. Jag är egentligen inte emot ett högt skattetryck, välfärd och en stark stat. Men skattepengar gör tyvärr att pengar missbrukas mer än inom privata sektorn. Sen är det ju även så att den privata sektorn parasiterar på skattebetalarnas bekostnad när det gäller entreprenad till myndigheter.

Om nu tex Länsstyrelsen eller en kommun vill satsa 2 miljoner på nåt ideologiskt projekt. Låt dom presentera det i lokaltidningarna. Efter projektet är avslutat (ofta när pengarna är slut) skall media granska hur det gick.

Tyvärr är den politiska oppositionen oförmögna att hugga på detta öppna mål. Dels för att dom vill syssla med samma saker själva, och dels för att dom själva inte vill bli granskade.
Det är helt enkelt mer realpolitik som behövs och mindre ”flum”. Tyvärr verkar inte väljarna bry sig lika mycket om det