Varför är ateister så känslostyrda?

Återigen, sötnos: Jag hade DIREKTA FRÅGOR på påståenden du gjorde i DIN TRÅDSTART.

Jag tror mysteriet hur du "vinner" dina debatter är löst

Clown

Här börjar vi närma oss någonting. Detta måste väl ändå vara trådens tydligaste känslouttryck?

Antar att eftersom Fiffiniffi uppenbarligen triggas så mycket att manifestera det tråden tar upp så är hen nog en ateist. Någon som vet mer om denna användare med den söta 🐱 och hur hen brukar visa sina känslor och kanske även har något försök på analys?

Kanske, jag skrattade faktiskt ganska gott. Så då har vi nog även löst mysteriet kring ateisternas påstådda känslighet: Du skriver saker som är så absurda att de börja asgarva åt dig.

Antar att tråden därmed i princip kan stängas eftersom den centrala frågeställningen är besvarad.

Jag håller med dig till stor del. Jag skulle väl anse mig själv vara ateist till största del men är öppen för annat om tillfälle och annat är genuint. Lägger egentligen ingen större energi på det. Ateister ser religion och andlighet som en hobby, ungefär som att mecka med bilar. Därför kan jag tycka det är så konstigt om ateister går igång på något de inte lägger nån större möda på. Jag menar hur många ateister lägger ens en minut om dagen på att tänka på högre makter?

Tror det kristna gör fel i, dvs hur mycket kristna överskattar, är ateisters föreställda inbitna idé om att de aktivt "är emot Gud" eller dylikt. Jag tror kristna ser sin tro som ett glas fullt till bredden med vatten och de ser ateisterna som ett tomt glas med vatten. Enligt mig är det snarare så att gällande ateisterna står vattenglaset inte ens på bordet.

Hur som haver, jag tror det är lite hönan eller ägget, i alla fall i Sverige. Tror lugnare personer till personligheten kanske söker sig till tex kristendom för det på sätt och vis krävs att man behöver vara det, annars om man är stökig i sinnet är det svårt att ha kontakt med Gud. Är ett personlighetsdrag kanske? Vem vet. Skrikvänstern skulle säkert ofta identifiera sig som ateister. Det stämmer med det jag och du nämnde ovan.

Frågor som sätter den andra motparten på sin spets förkommer i alla sammanhang. Inte bara inom religiösa och andliga skäl. Skulle tro att där är det helt ett personlighets- och/eller egodrag. Klarar man inte av oavsett vem man är att ta mothugg på ett ödmjukt och mottagligt sätt så är det en brist i personligheten.

För att bli eller vara irriterad angående något på en person med motsatt åsikt krävs det att man är investerad personligt, emotionellt och intellektuellt till någon grad ena eller andra. Annars är det rätt så omöjligt att gå igång och bli förbannad. Kanske finns det två sorters ateister? Den ena som inte ens tänkt på att de är det och förmodligen inte kunde bry sig mindre och den andra som aktivt tagit beslutet om att vara det. TS kanske bara haft med den senare varianten att göra?

Därför att de förstår att något saknas som alla andra pratar om. Som en blind som måste lyssna på vad andra ser.

Det måste vara väldigt jobbigt i längden. Speciellt om det är en usel berättare.

Bump!

Du söker svar på frågan om varför ateister är mer känslostyrda än vad du är själv.

Du tillhandahåller inget som visar att denna känslostyrning föreligger och dissar också det som visar på att du styrs av dina känslor som kommer av din tro som har uppstått sedan du har läst en bok.

Är ateister mer känslostyrda än vad du är själv? Det är frågan du behöver besvara först. Du har i din tro ingen fakta på din sida, så du utgår från dina känslor. När någon sedan påpekar att så är fallet så är det den personen som du anklagar för att vara styrd av sina känslor.

Ditt önsketänkande om din religion är varken fakta eller känslor. Det är försök av dig att nå sinnesro när du konfronteras med att din bibeltro inte kan förenas med vad du ser i världen. Du önskar att något var sant, men det är uppenbart att det inte är det och då anklagar du de som påvisar det för att vara styrda av känslor.

Oklart om det är så som TS beskriver det eller om det bara handlar om pajkastning baserad på lite hemmasnickrad bekräftelsebias. Men om det skulle uppfattas så kan det kanske bero på frustration till följd av att diskutera med någon/några som inte förstår att h*n/de faktiskt inte har några sakliga eller logiska argument i frågan utan mest ältar samma argumentation som både motbevisats och förkastats otaliga gånger.

Jag har ett stort intresse för ideologier (Politiska, religiösa, filosofiska och så vidare.) och har hittills aldrig sett en debatt, hört talas om eller på annat sätt fått med mig ett enda exempel på att någon ateist faktiskt på riktigt blivit överbevisad när det kommer till sakfrågan om ifall det faktiskt finns någon gud eller ej. Om det beviset skulle presenteras hade frågan där och då varit löst, vilket den uppenbarligen inte ens nästan är.

Har däremot sett mängder med exempel på när någon med religiösa övertygelser tror sig ha överbevisat sin meningsmotståndare och stoltserat med det utan att så faktiskt skett. Folk som inte förstått att det enda de gjort är att ha kommit med ännu en cirkulär argumentation som egentligen inte bevisat eller bevisar något eller någon form av "God of the gaps"-upplägg och liknande. Ämnet är fortfarande inte uttömt utan fortsätter vara öppet för debatt.

Har även sett mängder med människor med någon form av religiösa övertygelser som fullständigt gått bananas på att deras "argument" inte biter på någon som enkelt kan avfärda dem som innehållslösa eller rent nonsens. Där har känslostormarna blossat upp och det rört sig om extremt känslostyrda troende.

Men jag har även sett båda sidor ha seriösa respektfulla diskussioner utan pajkastning och med acceptans för att man ser olika på hela frågan.

De flesta människor jag känner till är ganska känslostyrda oavsett livsåskådning. Men flera av dem jag känner som är minst känslostyrda är samtliga ateister. Att dessa även är väldigt rationella och sakliga i alla lägen och generellt sett ganska "tråkiga" som personer är inget jag kopplar samman med deras inställning till ämnet. Men det kan självklart vara så att det finns något samband.

Självklart finns det undantag även till detta då min allra bästa vän är kristen med en påtaglig och övertygad tro och han är så lite känslostyrd att det ibland är svårt för utomstående att tolka honom över huvud taget. Vi som känt honom i närmare 30 år har dock inga problem med att läsa honom.

Som jag ser det är det snarare på individnivå det avgörs om någon är känslostyrd än kopplat till ifall personen har någon form av religiösa övertygelser eller ej.

https://en.wikipedia.org/wiki/Our_Lady_of_Zeitoun
https://www.youtube.com/watch?v=GC1Bm_MVaCI

https://en.wikipedia.org/wiki/Shroud_of_Turin
https://www.youtube.com/watch?v=xN-BTXkqCkw

Här har du bevis. Lycka till att förklara

Jag är knappast känslostyrd. Jag går efter fakta

https://www.youtube.com/watch?v=P5ZOwNK6n9U - Ricky gervais förklarar det klockrent.

"You dont believe in 2999 gods, And I dont believe in just 1 more."

Historiskt sett sågs polyteismens olika gudar som samma gudar, alltså grekernas zeus kunde vara den nordiska tor typ, det kunde vara samma gud och det var accepterat av båda folken.
Inom all religion och spiritualitet finns det en viss förståelse om att vi kan inte veta mycket om den högre verkligheten, alltså att säga att jag tror på just den här guden och du tror på en annan gud är lite av ett missförstånd när man beskriver det som du gör med 3000 gudar.

Den verkliga konflikten låg mellan monoteism och polyteism, alltså flera gudar eller en gud över allt annat.
Den enda guden är då inte riktigt en gud på samma sätt som zeus, utan mer av en filosofisk ide om att existensen själv har ett medvetande och en vilja, som inte riktigt går att förstå av människor.

Det här med att se gud som en gubbe i himlen är lite av en förenkling och lite förolämpande faktiskt. Inom de abrahamiska religionerna representerar gud det som är bortom vår förmåga att förstå, och att vårt mänskliga medvetande är inte det enda medvetande som finns.

Bevis? Verkligen inte. Ett par ögonvittnesskildringar och turinduken, du har tydligen inget begreppom vad ett bevis är.
Turinduken har testats med kol-14 och det framgår att den är mellan 1260 och 1390.
Till och med katolska kyrkan har ju sagt att det är fejk.