Sluta blunda för halva verkligheten – våld i nära relation drabbar också män

Ja, det där stämmer väl med forskningen. CDC-studien (Walters et al., 2013) och senare översikter (t.ex. Nowinski 2020; EU-FRA 2020) visar samma mönster:
– Lägst nivåer av relationsvåld ses bland homosexuella män.
– Heterosexuella män och kvinnor ligger relativt nära varandra.
– Högst nivåer finns bland bisexuella och lesbiska kvinnor.

Förklaringen handlar inte om kön utan om psykisk ohälsa, minoritetsstress och brist på stöd. Bi- och homosexuella kvinnor rapporterar oftare trauma, ångest och osäkerhet kring identitet – faktorer som ökar risken för våld både som offer och utövare.

Den här statistiken visar att våld i nära relationer är ett mänskligt och psykosocialt problem, inte ett könsproblem. När vänsterns felaktiga könsideologi ersätter fakta missar man både utsatta män och hbtq-personer – och tystnaden blir farlig för alla.

Du verkar fast mentalt i din vänster-sekt. Att allt våld skulle bottna i patriarkal dominans är en vänsterpolitisk hypotes – inte ett faktum. Den har ifrågasatts i decennier av både kriminologer, sociologer och psykologer (t.ex. Felson 2002; Dutton & Nicholls 2005; Hines & Douglas 2010; Brå 2023).

Fakta visar sedan länge att relationsvåld i hög grad handlar om psykologi och situation, inte din könsmakt: svartsjuka, anknytningsstörning, psykisk ohälsa, trauma, ekonomisk stress, missbruk. Mönstren ser lika ut hos kvinnor och män, bara uttrycken skiljer sig. Delvis.

Det är alltså inte ”konstigt” att tala om kvinnors våld eller psykisk ohälsa – det är att ta verkligheten på allvar. Att vägra det, och istället reflexmässigt med offerkofta ropa det gamla ordet ”patriarkat”, är att förneka hälften av offren och cementera gamla förlegade maktstrukturer där mäns lidande inte får finnas.

Könsideologin har blivit ett filter som skadar både kvinnor och män – och förtroendet för forskningen. Verklig jämställdhet kräver att vi vågar se hela bilden, även när den stör våra gamla sektlikta dogmer.

Nej din mupp...jag pratar om våldsamma mansNORMER för just vad de är nämligen NORMER och ingen
biologi.

Och riskfaktorer ÄR just riskfaktorer...dvs ofta flera....och inte hela orsaken bakom att något sker.
Den störst riskfaktorn vågar jag påstå för att våld ska ske är just könet man. Är utan tvekan den största existerande faktorn för existerande våldsutövning att den som utövar det just är en man eller pojke.

Och det din källa visar är att män säger sig vara mest utsatta för psykiskt våld i parrelationer.

och underhållande verkligen...fängelserna består av ? 80% -90% män, nånstans där...
men faktorn män, ska tydligen inte ha något med saken att göra....?




jag har ingenstans skrivet att jag inte vill att män med dessa problem i sina relationer m.m. inte ska få adekvat hjälp av samhället, det ska de självfallet. Det jag kritiserar är denna attack mot det arbete som pågår för att hjälpa kvinnor, barn och andra män som utsätts för våld pga patriarkalt nonsens...

Tycker inte du är nån vidare debattör så avslutar detta.

Myten om de maktordningen är grundad i att normen måste omstörtas för att ett jehovas vittnelikt paradis där barn leker med lejon och alla är lyckliga ska träda fram.

Siffror som dessa visar på att enkla förklaringsmodeller som bygger på pseudovetenskapliga teorier inte gör annat än att gå i vilse i sina egna hjärnor.

Symtomatiskt för denna snurrighet blir när det svart på vitt är lesbiska kvinnor så måste man enligt er doktrin hitta svaret i patriarkala strukturer. "Kvinnor som adapterar till en manlig roll överkompenserar manlighet så den blir toxisk och försöker därmed projicera den kvinnlighet som finns i partnern för att utrota det man en gång tagit avstånd i sig själv". Jo tjena.

Du blandar ihop korrelation med kausalitet – och det är just där din enkla könsideologiska analysen faller så hårt hela tiden. Att fler män döms för våldsbrott betyder inte att könet i sig orsakar våld, lika lite som att fler kvinnor får ångestdiagnoser betyder att könet orsakar depression. Det handlar om underliggande faktorer: psykisk ohälsa, uppväxtmiljö, trauma, missbruk, fattigdom, impulskontroll, social utslagning – det är dessa som återkommer i både WHO:s och Brå:s riskanalyser.

Kvinnors psykiska mående är en annan blind fläck i debatten. Enligt Socialstyrelsen (2024) står kvinnor för 70 % av antidepressivakonsumtionen, 80 % av all vårdkonsumtion för psykisk ohälsa och nära 60 % av alla självmordsförsök. Forskning från både Karolinska och WHO visar dessutom att kvinnor i ökande grad står bakom psykiskt och latent fysiskt våld mot partner och barn – ofta kopplat till emotionell instabilitet, trauma eller personlighetsstörning (se Hines & Douglas 2010; Archer 2018; Brå 2024).

Det är alltså inte ”patriarkatet” som skapar våldet, utan psykisk sårbarhet och destruktiva normer på båda sidor: mansnormer som glorifierar aggressivitet, men också självfokuserade ”berättigade” kvinnonormer som ursäktar manipulation, förtal och kontroll.

Om vi vill minska våld måste vi våga prata om hela mönstret – inte halva.

Könsideologin inom den högljudda politiska vänstern har gjort det tabu att tala om kvinnors destruktiva beteenden, och priset blir tystnad, förnekelse och fler trasiga liv.

Att du kallar andra mupp beskriver bara dig själv. Tröttsamt lågt. Tacksam om du håller löftet att inte skriva mer dåligt genomtänkt i debatter. Läs rapporten istället och tänk efter.

Tack, återigen kul skrivet. Just nu står vänsterfeministerna inför ett tydligt dilemma. Rapporten Tystnadens pris visar, svart på vitt, att män i Sverige i lika hög grad som kvinnor drabbas av psykiskt, ekonomiskt och socialt våld – men sällan får hjälp. Det rubbar hela den gamla falska könsberättelsen som byggt upp deras politiska kapital och miljarder i bidrag.

När forskningen nu flyttar fokus från kön till psykisk ohälsa, trauma och relationsdynamik spricker maktanalysen. Då måste man antingen erkänna att bilden varit sned, eller klamra sig fast vid vänster-dogmen om ”mäns våld mot kvinnor” och ignorera nya fakta.

Tystnadens pris är just det: att vänstern könsideologi går före empati.

Det är inte jämställdhet – det är en moralisk bekvämlighet som sviker både män, kvinnor och barn.

Vågar vi i Sverige se verkligheten, eller fortsätter vi försvara en berättelse som inte längre håller?

Tack själv,

Ja, eftersom könsmaktsordningen utgår från två vänsteridéer, Marxism och intersektionalitet, så är de ungefär lika rigida som medeltida kyrkor: "det är Guds straff".

Eftersom vänsterideologi naturligt lett till identitetspolitiska övertygelser så blir ju dessa pseudovetenskapliga slutsatser doktriner som ej kan rubbas, eller så måste man likt Greta Thunberg överge en idé och hitta nåt nytt när den gamla idén dör ut; "nu ägnar vi oss åt postkolonialism utifrån klimatförändringar, allt är kapitalismens fel". Eller judarnas, vad det verkar det sista året.

Vad gäller empati är den egentligen oväsentlig. Vänstern spelar empatisk men har ingen empati eftersom den i grunden är identitär och därmed projicerar "mitt lidande" som grund för all empati, d v s den är en chimär. Vad värre är att deras teoribygge aldrig klarar att bemöta fakta, utan man stuvar hellre om i teoribygget a la Groucho Marx principer. Upplever man sig förtryckt ser man förstås förtryck överallt, även på glassförpackningar och färgen på ambulanser. Grogrunden för mental ohälsa är lagd.

Vad gäller moral har man ingen moral ö h t eftersom förtrycktas roll är att resa sig mot väderkvarnarna och göra revolt. Det handlar om att söndra för att bygga upp en ny värld vilken deras ideologi inte kan visualisera då den är helt byggd på negationer. Alla offer är legitima, liksom våld.

Wow. Väldigt intressant analys – och du rör vid något centralt. Den moderna vänsterfeminismen har verkligen fastnat i samma struktur som den en gång kritiserade: en moralisk överbyggnad som inte längre matchar verkligheten.

När rapporten Tystnadens pris nu äntligen visar att våld, psykisk ohälsa och destruktiva relationer inte följer kön utan snarare trauma, impulsivitet och social stress, tvingas ideologin välja mellan att uppdateras eller förlora trovärdighet. Men eftersom hela det politiska och akademiska ekosystemet kring könsmaktsteorin bygger på att bevara konfliktperspektivet – offer och förövare som kön – blir förändring hotfull.

Fakta talar dock sitt tydliga språk sedan decennier: våld i nära relationer, psykisk ohälsa och beroende är cirkulära fenomen – de växer i ömsesidigt samspel, inte i enkel dominans. Därför blir lösningen alltid praktisk, inte vänsterdogmatisk: behandling, socialt stöd, psykisk hälsa, tidiga insatser och jämställd bemötande.

Det verkligt progressiva vore alltså inte att försvara gamla teorier – utan att våga erkänna deras utgångsdatum. En rörelse som byggt sitt ethos på empati för de svaga förlorar sin själ när den blundar för hälften av offren.

Det är ju en del av Vänsterns stora problem. Man har skapat illusionen av att vara progressiv, men för att vara det på riktigt krävs ett mått av liberalism inblandat. Man kan säga att Socialdemokratin balanserade detta rätt väl fram till Palme då den moraliska korruptionen och maktfullkomligheten tog över alla andra intressen.

Vänstern är inte ens motsatsen till progressiv, d v s regressiv, utan repressiv. Man inbillar sig i stunder att man är regressiv och drömmer om Rousseau, men det finns inte en vänsterideologi som inte hänfallit till repression. Så även kulturmarxism.

Ja, ironiskt nog var Stalin mer pragmatisk än teoretikerna på Södertörn et al. Det är kanske för att Sovjets idéer påtvingades folk utan att de egentligen trodde på dem.

Idéerna som den applicerade postmodernismen lyckats sippra ut i moränen har lyckats bli allmängods, mer långvarigt än glutenintolerans och elallergi t o m. Det är för att de ser ut som vetenskap, och sånt får fäste hos folk.

Som sagt vänstern är inte det minsta progressiv även om de marknadsfört sig som sådana (kanske förvirringen med svensk vs amerikansk vänster spelat viss roll).

Du ser hur reflexmässigt en del reagerar i tråden. Dogma före sanning. Och om sanning kvarstår måste dogma omformuleras för att förklara att sanningen inte stämmer. Då och då dyker en ny deus ex machina upp, typ intersektionalitetsteori. Det är en tidsfråga innan Vänstern omformulerat sig för att bättre kunna vidmakthålla idén om maktperspektivet.

Fascinerande. Det vi ser nu är slutet på ett idéarv som går tillbaka till 1800-talets marxism och 1970-talets könsmaktsteori. Där byggdes en moralisk världsbild på konflikt – klass mot klass, kön mot kön. När postmodernismen på 1990-talet förvandlade makt till diskurs, blev könsroller inte längre sociala fenomen att förstå, utan strukturer att krossa för arg mäktig vänster.

Problemet? Jo, när forskningen förändras men teorin står still, uppstår korkad dogmatism. Rapporten Tystnadens pris nu och annan modern fakta utmanar själva grundvalen för könsmaktsmodellen – och precis som Kuhn beskrev i The Structure of Scientific Revolutions försvaras gamla paradigmer som hårdast just innan de faller. Det märker vi nu när härsklystna vänsterfeminister vägrar läsa sin egen favoritmyndighets chockerande rapport om kvinnliga förövare.

Vi står just nu mitt i ett skifte. I decennier har Sverige styrts av en könsideologi som byggt på föreställningen att våld alltid går från män mot kvinnor. Men modern forskning – från Brå, WHO, CDC och rapporten Tystnadens pris – visar ju något helt annat: våld i nära relationer handlar inte om kön, utan om psykisk ohälsa, trauma, missbruk och social stress. När dessa faktorer behandlas minskar våldet oavsett kön.

Det är här dilemmat uppstår. Den gamla könsmaktsmodellen håller inte längre ihop med verkligheten. I stället för att uppdatera sig har delar av akademin och politiken börjat försvara teorin som en trosbekännelse: omtolka, förneka, misstänkliggöra. Det är inte vetenskap, det är självbevarelse.

Konsekvensen blir att män, hbtq-personer och barn som utsätts för psykiskt eller ekonomiskt våld lämnas utan hjälp. Vi får fler sjukskrivningar, vårdkostnader, splittrade familjer – och i värsta fall självmord. Det är tystnadens pris: vänsterns könsideologi före empati och faktiske grundlag. Det är könsideologisk korruption som skadar Sverige.

Den verkligt progressiva vägen framåt är enkel men kräver mod. Sluta moralisera över kön. Börja behandla beteenden, sårbarhet och riskfaktorer. Gör screening könsneutral, styr bidrag efter resultat och samla psykiatri, beroendevård och skydd under ett tak.

Verklig jämställdhet bygger inte på fiendebilder – utan på att se alla människor som de är. Att följa data, inte vänsterns dogmer. Det är så man bygger ett samhälle som faktiskt fungerar.

Är ingen, inte jag i vart fall som hävdar att precis ALLT våld skulle härstamma från patriarkalt dominans. Det jag säger hela tiden är att det är en rätt stor faktor bakom mycket av våldet.

Och jag har nu förklarat detta för dig säkert 3 ggr redan.

Vad är det som knuffar en ex. psykisk instabil man som är svartsjuk över gränsen så att han går över till att ta till nävarna eller tom mord mot en partner när hon säger att hon vill skiljas ex?
Sitter den där psykiska ohälsan, svartsjukan, ekonomiska pressen etc etc så pass mycket hårdare hos just hos män att 15 st kvinnor dör varje år, men ”endast” 2-3 män?

Varför har vi inte stora skaror av kvinnor som skjuter ihjäl varandra på gatan? Ägnar sig åt att slåss i div huliganbråk utanför div stadion? Beror det på att endast unga män lider av psykiskt dåligt mående?

Och varför har vi inte kvinnliga Södermannen Umeåmannen, Örebromannen, Jack the ripper, och alla övriga tusentals mer eller mindre kända gärningsmän som oftast av sexuella skäl ägnat sig att våldföra och mörda genom hundratals år av känd kriminalhistoria?

Vad är din förklaring till denna faktiskt enormt stora skillnad mellan grupperna män och kvinnor?

Ahh just det just män är tydligen så utsatta för dåliga kvinnor, separationer, ekonomisk fattigdom och trauman i livet att de lider så oerhört mycket mer av psykiskt dåligt mående. Nått sånt eller?

Du upprepar detta igen. Tjatigt. Du blandar ihop orsak med kön. Igen. Män står för mer direkt dödligt våld – ja – men det beror inte på könet i sig utan på kända riskfaktorer: psykisk ohälsa, missbruk, svartsjuka, dålig impulskontroll och livskris vid separation. Det är samma mekanismer som gör att män också dominerar självmordsstatistiken. Och du överdriver/underdriver siffror som du vill ha dem. Och vi pratar här om rapportens cirka 400 000 män och 400 000 kvinnor som lever i familjevåld. Men du vill bara prata mord med dina känslor, och absolut inte självmord. Pinsamt vänster och elakt.

Vi pratar alltså om olika uttryck av samma problem – psykisk kollaps i pressade livssituationer, inte om ditt förlegade uttryck patriarkal makt, där kvinnor inte har eget ansvar eller kan göra ont. Låter som du pratar om 1800-talets dogmer, knappast sant eller jämställt,

Brå, WHO och CDC är tydliga: våld i nära relationer är ofta ömsesidigt och växer ur sårbarhet, inte din felaktiga könsideologi. Rapporten Tystnadens pris (2025) visar att när vi stirrar oss blinda på kön missar vi halva verkligheten – män, barn och hbtq-personer som utsätts för psykiskt och ekonomiskt våld utan att få stöd.

Rapporten visar också att kvinnor i Sverige står för en stor del av det hemska psykiska våldet: kontroll, förlöjligande, ryktesspridning, falska anklagelser och social isolering. Det är handlingar som inte lämnar blåmärken, men som långsamt bryter ner självkänsla, arbetsförmåga och psykisk hälsa – och som i värsta fall leder till hundratals självmord. Du skiter i de livstragedierna nu och tidigare. Du läser inte rapporten utan vill bara prata om siffror som passar dig.

Vill man verkligen rädda liv ska man fokusera på risk och behov, inte kön. Gör hjälpen könsneutral, stärk psykiatrin och ta tag i svartsjuka, beroende och social stress tidigt. Då minskar både kvinnomord och manliga självmord.

Att fortsätta skylla på ”patriarkatet” kanske känns tryggt vänsterideologiskt – men det löser inte ett enda våldsbrott, och det sviker alla dem som redan ropar på hjälp men inte passar in i den gamla falska berättelsen som du tjatar om.