De som sparar sig olyckliga

Läste idag ett feed som kom upp:
https://www.dagensps.se/privatekonomi/hon-sparade-sig-olycklig-och-han-blev-rik-men-inte-lycklig/

De som sparar sig olyckliga,
Handlar om en kvinna som såg det som en synd att spendera och en man som gjorde allt för tjäna men som insåg att det inte gav lycka.

Jag har också läst inlägg ifrån folk som kört FIRE modellen, svårt att bryta vanor och börja leva typ.

Har själv varit en som tänkt överdrivet mycket på sparande och har flera bekanta som sparar för mycket. (Läs snåla)
(Jag har lyckats styra in mig på målbaserat sparande och har hälsosammare livsstil idag.)

De snåla har senaste tiden fått vatten på sin kvarn med prisökningar, det är ingen längre som vågar ifrågasätta när någon säger sig inte ha råd. Även om de uppenbarligen har det.

Jag tänker också på flera trådar i vårt ekonomiforum där flashbackare stoltserar om hur de kan spara 25 %, 50%, 70% av sin lön och de verkar helt utan mål. De verkar också tro att sparande är som en knapp, bara något att sluta med. Men har du gjort något i 20 +år så slutar man inte bara med det.

Det är inget fel att spara, men att spara utan ett syfte riskerar att göra dom olyckliga.

Ni som sparar mycket, hur gör ni för att säkerställa att ni inte tillhör en av dom som blir olyckliga?

Ni som har familj eller vänner som är super ekonomiska, hur pratar ni med dom innan de är utom räddning?

Jag minns min stackars barnlösa gamla faster, frid över hennes minne, som satt och läste kontoutskrifter som lektyr. När hennes man dog upprepade hon att det skulle finnas lika mycket pengar när hon dog som när han dog, trots att vi arvingar sade till hrnne: "Det är Dina pengar, njut av dem, lev!"

Det viktiga är väl iallafall att ha ett visst sparande som en buffert om något sker med jobb, sjukdom eller vad det nu kan vara.
När man läser skräckhistorier om folk som inte har råd att köpa en ny kyl när den gamla gått sönder så undrar man ju hur fan man tänkt. En kyl kan man hitta på blocket för 500kr eller en ny för ett par tusenlappar av lite uddamärken kanske.

Hade man skippat bufferten och levt lön till lön så hade man absolut kunnat köpa mer saker men jag har inget som jag faktiskt behöver och då kan jag lika bra sätta undan lite pengar.
Att resa till spanien eller liknande ger mig inte så mycket så det skiter jag fullständigt i.

Mitt mål är ändå att den dagen jag dör så ska det finnas så lite som möjligt kvar och hoppas jag kan fixa det. Vi har inga barn så då kan jag lika bra njuta av pengarna själv men en buffert vill man ändå ha ifall något i sitt hem går sönder eller något annat inträffar.

Hade som mål att pensionera mig vid 55 år vilket jag gjorde, levde nästan 10 år på sparade pengar innan pensionen kickade in (som för övrigt är rätt kass eftersom jag valde att sluta arbeta i förtid)

Lever fortfarande hyfsat snålt om man borträknar specialintressen som gamla bilar, motorcyklar och jakt.
Känner inte jag missat något, fått barn, rest nästan för mycket då det ingick i jobbet, äter minst 300g kött varje dag. Fortfarande några miljoner på diverse depåer och konton.

Kunde ju blivit överkörd av en buss när jag var 45, men det blev jag inte..

Att spara innebär såklart inte att man blir lycklig.

Men vad menar du med att man måste ha ett syfte? Min granne köpte precis ett par svindyra skor, ungefär samtidigt köpte jag ett gäng Sandvik, är grannens syfte mer ädelt än mitt?

Jag får antagligen samma kick som grannen av mitt köp. Vi båda får vara sparsamma i övrigt, för att efter ett tag kunna köpa något vi gärna vill ha. Sedan är väl chansen större att jag har mitt värde kvar medans hans skor sakta slits ner, oavsett hur bra kvalitet de har.

Dagen jag går i pension med en inkomst motsvarande 60% av min nuvarande lön, så har jag hellre lite aktier än massor dyra skor. Visst, man kan väl se det som ett syfte.

Dessutom är det faktiskt lite av en hobby för mig att handla med värdepapper.

Allt handlar om balans. Själv har jag sparat en hel del de senare åren men alltid sett till att spendera tillräckligt för att ha det bra. Att leva lön till lön och inte spara alls för att man dö imorgon går det bort ch även motsatsen att vara så snål mot sig själv att man inte unnar sig god mat, fina kläder, resor bara för att spara är inte sunt.

Det finns ju något däremellan, något som är "normalt". Det är vettigt att ha en buffert. Om man bor i hyreslägenhet utan bil behöver den inte vara stor, 10 000 kronor räcker. Men med både hus och bil behövs en rejäl buffert, ifall något skulle gå sönder.

Men att dö med miljoner och utan att ha unnat sig nästan något alls i livet, är ju direkt knasigt... Bara arvingarna får ju nytta av de pengarna, och de kanske blåser dem på meningslös lyx... Och är arvingarna de egna barnen, så är risken stor att de fått lida av föräldrarnas snålhet under uppväxten i stället.

Som alltid är lagom bäst.

Precis detta är målbaserat sparande, även om det är extremt i ditt fall. Intressant att en som ör 65+ har ditt användarnamn, men men vem är jag att döma. Kul att det gick bra för dig.



Du tänker nog på en låg nivå. Om jag ställer frågan såhär: när har du tillräckligt med pengar för att höja din livskvalité? Och vad tänker du när du hör höjd livskvalité?

Skriften jämför ett människoliv med en "rökpuff".
Allt kött är höjd, lyder psalmen...
Allt är förgängelse.

Känner igen detta. Har tyvärr några vänner som på väg åt samma håll, sorgligt.

Ja, men målet är inte att få folk att hålla med mig, utan om du har någon i din närhet som är överdrivet snål. Och hur du kan ändra dom till ett bättre liv?

Finns väl många historier om människor som sparat och snålat hela livet för att sedan dö utan att fått glädje av sina pengar.

Dom har drabbats av spardjävulen!

(FB) Det överdrivna sparandet, har spardjävulen tagit dig?