Hej,
Jag söker rådgivning och hjälp.
Jag (en man strax över 40) har nyligen blivit lämnad av en kvinna i 40-årsåldern.
Det var en hel del konflikter i förhållandet, som varade i ungefär 11 månader.
Man kan aldrig helt förklara ett förhållande i en sådan här text. Det här är såklart berättelsen från min sida, men jag försöker samtidigt se saker från hennes sida och vill fokusera på vad jag gjorde fel, så det är inte menat som att jag rättfärdigar något.
Ingen av oss är oskyldig, men jag fick stämpeln att vara narcissist (NPD) och att ha utövat psykiskt våld i nära relation.
Egentligen förstår jag hennes synpunkt på vissa sätt.
Först och främst är hon inte en dålig människa, långt ifrån. Hon har trauman från sin uppväxt som alla skulle bli starkt påverkade av. En påföljd är en svag självbild och ett behov av yttre bekräftelse (t.ex. från jobbet), samt att det kan ta lång tid för henne att återhämta sig efter ett lite bråk. Jag upplevde henne som en väldigt känslig person.
Jag känner lite som hon har en bild av hur världen ska på ett logiskt sätt vara och hur hon vill all den ska vara men som hennes känsliga själv (känslor och reaktioner) inte hänger med. Det är nåt som får mig känna mig mycket osäker och är verkligen förvirrande.
Jag upplevde att hon tog all feedback, eller bara vanligt prat, som stark kritik. Till exempel sa jag någongång något om att hennes TV var liten (det var bara jag som tänkte på att vi skulle titta på Netflix och sådant), vilket upplevdes som att jag anmärkte på att något var fel med henne eller hennes hem.
Jag tyckte det var mycket sådant. Självklart blir det sedan så att sådant samlas på hög, och det börjar kännas som att man anmärker på allt. Det är något man nog borde kunna möta.
Men mot slutet började hon känna att allt hon gjorde var fel.
Samtidigt har jag mina egna utmaningar (ADHD) och en tidigare traumatisk relation i bagaget.
Jag gjorde massor av fel, men jag brukar alltid be om ursäkt när jag går för långt.
Som sagt, det verkade hända mycket. Jag upplevde till exempel mycket osäkerhet på grund av mitt tidigare förhållande. Jag lät mina känslor ta över och fick henne att känna skam och känna sig "begagnad" på grund av sitt förflutna
Jag skämdes så mycket över dessa känslor och hatade verkligen den sidan hos mig själv och att jag fick henne att må så. Jag sökte hjälp av en psykolog direkt för att ta itu med detta.
Vi verkade ha svårt med kommunikationen, som att vi alltid missförstod varandra.
Hon upplevde oss inte som jämlika i vårt förhållande, och på vissa sätt förstår jag absolut det.
När jag upplever något som verkligen orättvist är det absolut svåraste för mig att bara sluta prata om det och lägga det åt sidan, även om jag har fått rätt. Och om vi inte delade åsikter, kände hon sig dömd.
Ibland verkade det som att min emotionella kontroll var nästan obefintlig och jag fick emotionella utbrott.
Jag hade verkligen svårt att vänta med att diskutera saker.
Hon upplevde att jag blev arg även för saker som hade hänt för länge sedan, att jag kunde vara gränslöst elak och även att jag läxade upp henne.
Jag kan ibland börja höja rösten när jag är arg, och det tror jag faktiskt stämmer, men jag slutade genast när det påpekades.
Jag blir frustrerad när jag upplever att det jag har sagt har blivit tolkat som något helt annat än vad jag menade. Då tycker jag att det är orättvist, och det blir skitjobbigt att lägga det åt sidan.
Jag har särskilt svårt för det när jag upplever att jag får en kommentar som är orättvis och/eller förvränger det jag har sagt till något helt annat.
Ibland upplevde jag mig inte som en riktig prioritering. Hon har barn och jag har ett barn. Jag upplevde att hon alltid pratade om "mina barn" men inte om "oss", vilket gjorde mig väldigt osäker.
Sedan var hon så konflikträdd och ville inte ta itu med vissa saker, som att adressera verkligt olämpliga beteenden från sitt ex mot både hennes barn och mitt barn.
Jag förstår att det kan komma från hennes uppväxt, men jag blev galen av att det fick gå ut över barnen.
Sedan har hon någon form av verkligt extrem PMS som hon inte sökt hjälp för hos läkare. Istället blir hon deprimerad och ängslig i några dagar varje gång, och då behöver man helt enkelt hålla sig ur vägen och visa förståelse, punkt.
Hon kunde vara riktigt elak ibland också, till exempel genom att rätta min svenska när vi försökte lösa en konflikt, eller lät sin sjuåring "lära mig" skriva när jag frågade henne om något.
Hon kunde också vara otroligt förminskande i sin ton och i vad hon sa eller textade.
Jag vet inte hur många timmar jag spenderade på att googla och leta efter information om bättre kommunikation och saker som rör förhållanden; jag köpte till och med böcker.
Visserligen anpassade hon sig på vissa punkter, och jag med.
Vi kände båda två att vi var tvungna att gå som på äggskal.
Men mot slutet började hon uppleva rädsla för mig (jag tolkar det som en rädsla för att göra mig arg) och fick fysiska problem på grund av ångest.
Jag ville diskutera endas för uppgörelse men hon har avstängt alla kommunikation.
Jag har jobbat med en psykolog och vill verkligen bli bättre.
Jag glömmer säkert något och tar gärna emot frågor.
Jag tar emot all feedback, allt från att jag är ett rövhål till konstruktiv kritik.
Men fler resurser för att hitta och jobba på mina brister är vad jag verkligen skulle uppskatta.
Mvh
Jag söker rådgivning och hjälp.
Jag (en man strax över 40) har nyligen blivit lämnad av en kvinna i 40-årsåldern.
Det var en hel del konflikter i förhållandet, som varade i ungefär 11 månader.
Man kan aldrig helt förklara ett förhållande i en sådan här text. Det här är såklart berättelsen från min sida, men jag försöker samtidigt se saker från hennes sida och vill fokusera på vad jag gjorde fel, så det är inte menat som att jag rättfärdigar något.
Ingen av oss är oskyldig, men jag fick stämpeln att vara narcissist (NPD) och att ha utövat psykiskt våld i nära relation.
Egentligen förstår jag hennes synpunkt på vissa sätt.
Först och främst är hon inte en dålig människa, långt ifrån. Hon har trauman från sin uppväxt som alla skulle bli starkt påverkade av. En påföljd är en svag självbild och ett behov av yttre bekräftelse (t.ex. från jobbet), samt att det kan ta lång tid för henne att återhämta sig efter ett lite bråk. Jag upplevde henne som en väldigt känslig person.
Jag känner lite som hon har en bild av hur världen ska på ett logiskt sätt vara och hur hon vill all den ska vara men som hennes känsliga själv (känslor och reaktioner) inte hänger med. Det är nåt som får mig känna mig mycket osäker och är verkligen förvirrande.
Jag upplevde att hon tog all feedback, eller bara vanligt prat, som stark kritik. Till exempel sa jag någongång något om att hennes TV var liten (det var bara jag som tänkte på att vi skulle titta på Netflix och sådant), vilket upplevdes som att jag anmärkte på att något var fel med henne eller hennes hem.
Jag tyckte det var mycket sådant. Självklart blir det sedan så att sådant samlas på hög, och det börjar kännas som att man anmärker på allt. Det är något man nog borde kunna möta.
Men mot slutet började hon känna att allt hon gjorde var fel.
Samtidigt har jag mina egna utmaningar (ADHD) och en tidigare traumatisk relation i bagaget.
Jag gjorde massor av fel, men jag brukar alltid be om ursäkt när jag går för långt.
Som sagt, det verkade hända mycket. Jag upplevde till exempel mycket osäkerhet på grund av mitt tidigare förhållande. Jag lät mina känslor ta över och fick henne att känna skam och känna sig "begagnad" på grund av sitt förflutna
Jag skämdes så mycket över dessa känslor och hatade verkligen den sidan hos mig själv och att jag fick henne att må så. Jag sökte hjälp av en psykolog direkt för att ta itu med detta.
Vi verkade ha svårt med kommunikationen, som att vi alltid missförstod varandra.
Hon upplevde oss inte som jämlika i vårt förhållande, och på vissa sätt förstår jag absolut det.
När jag upplever något som verkligen orättvist är det absolut svåraste för mig att bara sluta prata om det och lägga det åt sidan, även om jag har fått rätt. Och om vi inte delade åsikter, kände hon sig dömd.
Ibland verkade det som att min emotionella kontroll var nästan obefintlig och jag fick emotionella utbrott.
Jag hade verkligen svårt att vänta med att diskutera saker.
Hon upplevde att jag blev arg även för saker som hade hänt för länge sedan, att jag kunde vara gränslöst elak och även att jag läxade upp henne.
Jag kan ibland börja höja rösten när jag är arg, och det tror jag faktiskt stämmer, men jag slutade genast när det påpekades.
Jag blir frustrerad när jag upplever att det jag har sagt har blivit tolkat som något helt annat än vad jag menade. Då tycker jag att det är orättvist, och det blir skitjobbigt att lägga det åt sidan.
Jag har särskilt svårt för det när jag upplever att jag får en kommentar som är orättvis och/eller förvränger det jag har sagt till något helt annat.
Ibland upplevde jag mig inte som en riktig prioritering. Hon har barn och jag har ett barn. Jag upplevde att hon alltid pratade om "mina barn" men inte om "oss", vilket gjorde mig väldigt osäker.
Sedan var hon så konflikträdd och ville inte ta itu med vissa saker, som att adressera verkligt olämpliga beteenden från sitt ex mot både hennes barn och mitt barn.
Jag förstår att det kan komma från hennes uppväxt, men jag blev galen av att det fick gå ut över barnen.
Sedan har hon någon form av verkligt extrem PMS som hon inte sökt hjälp för hos läkare. Istället blir hon deprimerad och ängslig i några dagar varje gång, och då behöver man helt enkelt hålla sig ur vägen och visa förståelse, punkt.
Hon kunde vara riktigt elak ibland också, till exempel genom att rätta min svenska när vi försökte lösa en konflikt, eller lät sin sjuåring "lära mig" skriva när jag frågade henne om något.
Hon kunde också vara otroligt förminskande i sin ton och i vad hon sa eller textade.
Jag vet inte hur många timmar jag spenderade på att googla och leta efter information om bättre kommunikation och saker som rör förhållanden; jag köpte till och med böcker.
Visserligen anpassade hon sig på vissa punkter, och jag med.
Vi kände båda två att vi var tvungna att gå som på äggskal.
Men mot slutet började hon uppleva rädsla för mig (jag tolkar det som en rädsla för att göra mig arg) och fick fysiska problem på grund av ångest.
Jag ville diskutera endas för uppgörelse men hon har avstängt alla kommunikation.
Jag har jobbat med en psykolog och vill verkligen bli bättre.
Jag glömmer säkert något och tar gärna emot frågor.
Jag tar emot all feedback, allt från att jag är ett rövhål till konstruktiv kritik.
Men fler resurser för att hitta och jobba på mina brister är vad jag verkligen skulle uppskatta.
Mvh
