Citat:
Ursprungligen postat av
BajsArnee
Jag har läst allt du skrivit i tråden, det är klokt och vi är på samma sida. Men jag undrar för vems skull vi ska hoppas? Som du skriver är ångesten inget att leka med och efter en sån här tragedi blir livet aldrig mer sig likt, jag skulle därför unna honom en vila om den var självvald.
Jag skulle aldrig uppmuntra till handling, men kan tycka att det är en intressant diskussion kring rätten till sitt eget öde.
Rent principiellt så håller jag med dig. Men Henrik är sjuk i depression och ångesten är extrem p.g.a det. Så nu är inte rätt läge att ta sådant beslut, kan jag tycka. Vi vet dessutom inte om diagnosen är kronisk eller inte. Och han har barn och en exfru som älskar honom.
Frågeställningen du tar upp är däremot riktigt jobbig och svår. Och går nästan inte att tänka på.
Väldigt många kroniskt psykiskt sjuka avslutar sitt lidande genom självmord. Och den som varit med och upplevt deras vidriga misär till tillvaro, förstår varför.
Samtidigt så är sjukdomarna djupt orättvisa. Och man önskar naivt att de sjuka ska hålla ut, bli magiskt friska och få uppleva ett bra liv. Ett oåterkalleligt beslut är att ge efter för djävulen.
Jag hatar att förstå varför, och sympatisera med patienter som tar sina liv.