Antidemokratisk konservatism

Jag ser inte Kina som något att efterlikna men landet är åtminstone inte ett avskräckande exempel som västvärlden. Japan däremot har lyckats tämligen väl med att bibehålla sin kultur, etniska integritet och traditionella värderingar trots snabb teknologisk utveckling. Vilket jag tror beror på att man aldrig ersatt organiska strukturer med västerländsk demokrati.

Jag vet inte riktigt hur du skulle vilja approximera fri vilja. För det är ju en binär historia om man godtar gängse definition. Vi må vara mer individualistiska i väst men vi kan tydligt se flockbeteendet också här. Det räcker egentligen för att avfärda den fria viljans existens även om vi från psykologins och biologins område hittar ytterligare robusta bevis för den slutsatsen. Innan man skrattar åt kinesers fåraktighet bör man nog hålla upp en spegel framför européer. Klimatalarmismens grepp om folks sinnen är ett bra exempel på att propagandan fungerar minst lika effektivt i väst.

Utmärkt förslag. Svag stat, politiker som måste möta folket ansikte mot ansikte utan möjlighet att gömma sig.

Yarvin står för torr rationalism, där han tar ingenjörstänk a lá techindustrin och applicerar det på politik. Demokratin blir ett buggigt operativsystem som han som politisk programmerare tänkt ut en lösning på. Hans lösning är en VD-monarki. Yarvin tänker sig att marknadens logik ska välja fram den bästa ledaren -- alltså att de som äger "företagsstaten" (motsvarande aktieägare) har ett intresse av att tillsätta en kompetent VD.

Han visar hur amerikansk han är genom att han inte kan föreställa sig monarki som något annat än ett tekniskt styrsystem, nästan som en libertarian som gått vilse i högerskogen och börjat tänka mer elitistiskt. Han missar monarkins mytiska dimension, dvs. varför en faktisk arvsmonarki ger stabilitet: den är inte en anställning, utan en helig institution. Yarvin är långt ifrån att diskutera politikens tragiska, historiska och existentiella dimensioner -- där europeiska tänkare är starka.

Han accepterar fullt ut marknadslogiken som driver dagens samhälle och utvecklar en rationalistisk lösning som ska ge mer effektivt förvaltande och driver den till sin spets; det är helt enkelt för tunt. Däremot tycker jag att han möjligen håller som en inkörsport, liknande Hans-Hermann Hoppe, som kan få libertarianer intressera sig för lite mer högertänk. Hans metafor om Katedralen för att kritisera USA:s oligarki är mer acceptabel (och faktiskt en briljant mem) än hans rationalistiska lösning, även om den är för simplistisk och han ser nästan bara idéflöden från institutioner, medan materiella strukturer (kapital, teknologi, geopolitisk makt) är ett obefintligt tema. Han använder tekniska metaforer hela tiden -- men han ser inte tekniken i sig som en maktfaktor.

Detta innebär att han är en amerikansk inrikespolitisk fixare, inte en statsteoretiker.

Jag tror att Yarvin ändå är inne på något (och jag vet inte ifall jag gillar det), och då är det väl egentligen att rationella vd-typer väljer ut sin populistiske Ceasar så som de delvis gjort med Trump. De skapade inte Trump, men de fångade upp en folklig rörelse och såg potential i att använda det till deras egna syften.

Trump står för mystiken här och silicon valley skulle då stå för algoritmerna och AI som kan säkerställa att en slags monarki skulle kunna uppstå (nu är nog Trump själv för gammal för att ta sig an demokratin som institut). JD Vance blir här den "kompetente VDn" som väljs ut av techmiljardärerna för att ärva Trumps folkliga mystik och det kanske är här som projektet kommer att misslyckas, vi får väl se.

Enligt mig så är historien varesig en cirkel eller en hegeliansk pil, det är en spiral. Teknologiska utvecklingen pekar åt ett håll och Spenglers cirkel kan aldrig återvända till vart den började när vi har gått igenom civilisationens vår-sommar-höst-vinter. Våra bibliotek kommer inte att brännas som de gjorde under romarrikets fall, men all information kanaliseras istället av AI och algoritmer. Informationsbombardemang av medborgare kommer fortsätta ske även under total ekonomisk kollaps. Den som kontrollerar informationen och hur olika känslor kanaliseras är de som har den verkliga makten. Någon ny krigararistokrati kan inte återuppstå i vår verklighet.

Därmed behöver monarken stöd från de som kontrollerar informationen snarare än de som bär på svärd och sköldar.

Den gamla monarkins mystik kommer aldrig att återuppstå för den mystiken vilade på svärdets makt, folklig mytologi och kyrkan, idag kommer allt att reduceras till mememystik och revolutioner kommer att ske igenom internet. Podcasters/influencers är de nya prästerna (inte gammelmedia eller akademiker) och den nya aristokratin finner vi i silicon valley (inte längre bankerna). Det är så illa att till och med framtiden för krig i sig kan komma att avgöras av nördarnas utveckling av artificiell intelligens. Utvecklingen går så snabbt att inom 10-15 år kan allt se helt annorlunda ut än vad det gör idag.

Boomerkärleken till demokrati och liiiberala värderingar har bleknat för varje generation, och nu så väntar alla på nästa kapiteln i västerländska civilisationens historia. Det kommer definitivt inte att bli monarki, men någonslags hybrid av forna system med dagens kanske vi istället kan förvänta oss.

Men det finns ingen anledning för konservativa att vara positivt inställda till Yarvin trots att han möjligen har rätt om vart vi är påväg. Det tål att sägas att akademins och gammelmedias död i det stora hela är positivt trots att nördaristokratin som tagit deras plats är allt annat än "allierade" till vår sak.

Du sätter fingret på något verkligt: att makten i dag till stor del kanaliseras genom information och teknik; men jag skulle inte säga att den ersatt den territoriella eller materiella makten. Tvärtom så bygger den amerikanska ordningen just på att man redan kontrollerar en kontinent och därigenom kan utsträcka sin mjuka makt globalt -- stödd av militär, kapitalflöden och teknisk standardisering.

Ironiskt nog är det just denna stabilitet som möjliggjort en expansion som gradvis urholkat den grund som en gång bar landet. För att upprätthålla imperiet har USA låtit sin industriella bas förfalla och gjort sig beroende av samma globala kapital- och produktionsflöden som man en gång kontrollerade. Kapitalet och teknologin löper amok inte för att de frigjorts från starka politiska strukturer -- sådana har i amerikanska sammanhang aldrig existerat -- utan för att den amerikanska staten alltid tjänat kapitalets intressen. De perioder då den försökt reglera marknaden (Progressive Era, New Deal, Bretton Woods) har varit undantag skapade för att stabilisera systemet tillfälligt.

I det ljuset framstår Yarvin mest som inte en dissident utan en försvarare av den ordning han tror sig utmana. Han försöker inte överskrida den amerikanska logiken, utan ge den en intelligentare teoretisk form -- som om imperiets egen rationalitet kunde bli en politisk idé. Hans "VD-monarki" är praktiskt taget managementspråk för samma oligarki som redan existerar; eller rättare sagt en teoretisk optimering av ett redan självreglerande system.

Om man tänker efter på det:

USA styrs redan av en fusion mellan stat, kapital och teknik -- en oligarki som döljs bakom demokratiska ritualer. Den består av: finans- och tech-eliter, ett permanent byråkratiskt och militär-industriellt komplex, samt kulturella institutioner (universitet, media, NGO:er) som skapar ideologisk legitimitet. Makten är spridd men samordnad genom kapitalflöden, tekniska standarder och narrativkontroll. Ingen enskild härskare behövs, eftersom systemet är självreproducerande.

Man skulle kanske här kunna tro att Yarvins VD-monark passar in som beslutsfattare i kris á la Schmitt. Men Schmitts suverän är inte en administratör, utan en existentiell aktör som skapar ordning ur kaos genom viljeakt, inte genom vare sig algoritm eller ägarbeslut. Det är ett politiskt begrepp -- inte ett tekniskt. Yarvin, som tech-nisse och systembyggare, vill programmera fram beslut snarare än att någon verkligen tar beslut.

Och här kan Schmitt och Weber läsas parallellt. Hos Schmitt visar sig det politiska först i undantaget -- när beslutet inte längre kan grunda sig i lag, utan i suverän vilja. Hos Weber märks samma gräns när den legal-rationella auktoriteten förlorar sin övertygelsekraft och ersätts av karismatisk tro. Den ena beskriver maktens existentiella akt, den andra legitimitetens psykologiska spricka -- men båda pekar mot ögonblicket då den opersonliga ordningen inte längre räcker till.

USA befinner sig ännu inte i Schmitts undantag, men i Webers mellanrum: där byråkratin lever vidare av vana medan människor söker mening i personlig auktoritet. I det ljuset framstår Trump som den karismatiska ledare som enligt Weber bryter igenom ett trött system av legal-rationell byråkrati. Karisma skapar ögonblickets mening och kan tillfälligt samla en ny ordning, men just det att den behövs vittnar om att den gamla har tappat sin kraft.

Trumps karisma är dock av ett annat slag: förvaltande snarare än skapande -- medierad genom samma apparat han säger sig utmana. Hos Weber kan karisma i sin ursprungliga form grunda en ny ordning, men den förlorar sin kraft i samma stund den institutionaliseras. Trumps karisma är redan fångad i institutionerna -- den fungerar inom systemets logik snarare än utanför den. Därför blir han snarare ett symtom på den amerikanska ordningens utmattning än början på något nytt. Det du säger om honom som bärare av mystik men utan institutionell efterföljare fångar just detta.