Obehaglig insikt: De flesta människor är zombies

Jag håller inte, inte med, men samtidigt är det antagligen inte bara oundvikligt, utan i många avseenden även nödvändigt att det är så. Det är en del av naturens ordning och sannolikt också en evolutionär process som sker kollektivt i tid.

Det är dock en tilltalande idé att föreställa sig en idealistisk verklighet där varje individ aktivt och successivt riktar sin uppmärksamhet inåt, mot de egna psykologiska processerna, och kartlägger sitt psykes fulla omfattning: sin okunskap, sina begränsningar, sin kunskap, sina kapaciteter, färdigheter och värderingar. Att genom detta rekonstruera och optimera sig själv, och därmed accelerera utvecklingen av sin självmedvetenhet.

Samtidigt vilar civilisationen och de system som upprätthåller den på det nuvarande paradigmet, den kollektiva psykets genomsnittliga nivå av självinsikt. Drastiska förändringar i detta avseende skulle sannolikt få omfattande konsekvenser och skapa radikala skiften, vilka kanske inte nödvändigtvis vore fördelaktiga. Det skulle kunna utarma mycket av de konstruktiva syften och drivkrafter som individer bidrar med till samhället, och potentiellt även orsaka stort psykologiskt lidande på individnivå, vilket i sin tur skulle kunna äventyra den sociala stabiliteten.

Den som medvetet har ägnat tid och kraft åt ett sådant inre utforskande, eller som av olika orsaker ofrivilligt svepts in i en sådan process, tenderar ibland att bli lite vilseledd, nästan "frälst", och uppleva det som en plikt att väcka eller “avzombifiera” andra. Alternativt kan individen uppleva svårigheter att fortsätta vara socialt och praktiskt verksam i samhället, känna sig distanserad och frånkopplad. Det är dock snarare ett tecken på att individen fortfarande har inre arbete kvar att göra. Den försöker genom att förändra andra i själva verket förändra sin egen upplevelse av att inte passa in, eller så kapitulerar den inför apatin när den inte längre orkar delta i samhällslivet.

I flera österländska traditioner beskrivs denna utvecklingsprocess som tvåstegad: först en fas av lösgörande och därefter en fas av återintegration. Tragikomiskt nog återvänder individen då till samma plats den en gång utgick ifrån, men med en avgörande skillnad. Istället för att vara en sovande "zombie" har den blivit en vaken zombie, där den kan effektivt vara en del utav gruppen och inte lider på grund utav någon självupplevd separation.

Neurovetenskapen har kommit fram till det många filosofer och religioner försökt belysa, att majoriteten av befolkningen, i alla samhällen och i alla tider, inte styrs av medvetna tankar utan av automatiska reaktioner. Deras hjärnor följer limbiska mönster. Stimulus in, respons ut. Ingen reflektion. Ingen själ. De styrs inte av samvete eller inre övertygelse utan av vad de tror förväntas av dem.

Det är dessa människor man på Twitter (X) kallar NPC:er. De ser ut som människor men är bara ekon av algoritmen. Det är denna massiva, okritiska zombiemassa som talar i klyschor, följer trender, tror att konsumtion, yta och gruppgodkännande är livets mening, och som föraktar eftertanke och förlöjligar allt som stör deras bekvämlighet. Den är den liberala massmänniskan, den som Nietzsche kallade den sista människan som är NPC.

Det är den där hjärndöda personen som alltid kommenterar under varje äldre låt på youtube "Who is listening at (den månaden och år vi befinner oss i)?" Det är NPC-personen som när denne ska hämta ut paket ifrån posten uppträder med låg närvaro., telefon i handen, mikrohövlighet utan kontakt. Ingen genuin hälsning utan bara säger med monoton fras "Jag har ett paket att hämta ut." till skillnad ifrån den vakna människan som känner situationen. Hon hälsar kort men ärligt. Hon ser personalen. Hon visar streckkoden direkt utan att monotomt och dött säga "Jag har ett paket att hämta ut.". Hon behöver inte förklara det uppenbara.

För den levande människan, den rättfärdiga, kommer denna insikt först som en obehaglig chock. Att du är en levande människa som lever i ett samhälle fyllt med zombies. Mobilscrollande zombies som försöker dämpa samvetets röst med brusets spektakel som de får av sina stora hörlurar på huvudet.

Vi som ser, kan känna ensamhet eftersom vi upplever djupet och ser tomheten i andra. Men den verkliga ensamheten tillhör inte den vakna människan. Den tillhör NPC-människan.

Varför?

För att verklig gemenskap kräver själ.
Det kräver närvaro, inre liv, samvete, vilja, och ansvar.

NPC‑människan saknar detta. Den speglar, följer, maskerar, men kan inte förnimma andra själar, eftersom den inte förnimmer sin egen.

Den vakna människan lider av medvetenhet.
NPC-människan lider av tomhet.

Känner ni som ser, ni rättfärdiga och vakna människor, igen er i min beskrivning?
Vad är era perspektiv på detta existentiella problem hos människan, och hur känns det för er att bära insikten att ni lever i en värld fylld av zombies? Och vad gör ni med den vetskapen?

Det där var ju en tolkning värd att göra, kanske.

Jag skämtade inte iaf. Förväntar mig sällan att vara totalt unik i vad jag poängterar, så det finns ingen ironisk avsikt i att jag reagerade på liknande sätt som flera andra. Att vara totalt unik är inte heller motsatsen till att vara "NPC". I det här fallet känner jag att jag har rätt om en grej, välkomnar att andra också har rätt och tycker inte att de är hjärndöda flockdjur för att vi råkar ha något gemensamt.

Tror verkligen inte TS skämtade heller. Däremot tror jag att du skämtar när du tror att någon av oss skämtar. Det var faktiskt lite kul.

Ett ännu mer krasst konstaterande som kan göras är att trådens ämne egentligen går ut på att TS hävdar sig vara mer än medelintelligent. Vidare kan man anmärka att en stor del av trådens resonemang består av en implicit föreställning hos TS att denne kan avgöra hjärnaktivitet i prefrontala kortex och vad-det-nu-hette genom observationer av människors exakta val av repliker och formuleringar i kassan hos ett postombud. Detta utgör ett exempel på geniförklaring av en själv. Hur intelligent denna geniförklaring faktiskt är lämnar jag utan kommentar.

Ditt exempel är ju trams, det handlar ju om EQ eller sociala förmågor, inte huruvida man går på autopilot. Klart vardagssysslor inte behöver närvarande. Försöker du känna empati med möglet din soppåse också när du går till soprummet!?

Sociala förmågor, dvs. social kompetens förknippas idag väldigt mycket med att vara en "zombie/NPC" samt undvika allt som är störande eller obehagligt. För mig har begreppet förlorat sin ursprungliga betydelse och handlar numera om att vara "följsam och trevlig".

Neurovetenskapen har kommit fram till det många filosofer och religioner försökt belysa, att majoriteten av befolkningen, i alla samhällen och i alla tider, inte styrs av medvetna tankar utan av automatiska reaktioner. Deras hjärnor följer limbiska mönster. Stimulus in, respons ut. Ingen reflektion. Ingen själ. De styrs inte av samvete eller inre övertygelse utan av vad de tror förväntas av dem.

Det är dessa människor man på Twitter (X) kallar NPC:er. De ser ut som människor men är bara ekon av algoritmen. Det är denna massiva, okritiska zombiemassa som talar i klyschor, följer trender, tror att konsumtion, yta och gruppgodkännande är livets mening, och som föraktar eftertanke och förlöjligar allt som stör deras bekvämlighet. Den är den liberala massmänniskan, den som Nietzsche kallade den sista människan som är NPC.

Det är den där hjärndöda personen som alltid kommenterar under varje äldre låt på youtube "Who is listening at (den månaden och år vi befinner oss i)?" Det är NPC-personen som när denne ska hämta ut paket ifrån posten uppträder med låg närvaro., telefon i handen, mikrohövlighet utan kontakt. Ingen genuin hälsning utan bara säger med monoton fras "Jag har ett paket att hämta ut." till skillnad ifrån den vakna människan som känner situationen. Hon hälsar kort men ärligt. Hon ser personalen. Hon visar streckkoden direkt utan att monotomt och dött säga "Jag har ett paket att hämta ut.". Hon behöver inte förklara det uppenbara.

För den levande människan, den rättfärdiga, kommer denna insikt först som en obehaglig chock. Att du är en levande människa som lever i ett samhälle fyllt med zombies. Mobilscrollande zombies som försöker dämpa samvetets röst med brusets spektakel som de får av sina stora hörlurar på huvudet.

Vi som ser, kan känna ensamhet eftersom vi upplever djupet och ser tomheten i andra. Men den verkliga ensamheten tillhör inte den vakna människan. Den tillhör NPC-människan.

Varför?

För att verklig gemenskap kräver själ.
Det kräver närvaro, inre liv, samvete, vilja, och ansvar.

NPC‑människan saknar detta. Den speglar, följer, maskerar, men kan inte förnimma andra själar, eftersom den inte förnimmer sin egen.

Den vakna människan lider av medvetenhet.
NPC-människan lider av tomhet.

Känner ni som ser, ni rättfärdiga och vakna människor, igen er i min beskrivning?
Vad är era perspektiv på detta existentiella problem hos människan, och hur känns det för er att bära insikten att ni lever i en värld fylld av zombies? Och vad gör ni med den vetskapen?

Neurovetenskapen har kommit fram till det många filosofer och religioner försökt belysa, att majoriteten av befolkningen, i alla samhällen och i alla tider, inte styrs av medvetna tankar utan av automatiska reaktioner. Deras hjärnor följer limbiska mönster. Stimulus in, respons ut. Ingen reflektion. Ingen själ. De styrs inte av samvete eller inre övertygelse utan av vad de tror förväntas av dem.

Det är dessa människor man på Twitter (X) kallar NPC:er. De ser ut som människor men är bara ekon av algoritmen. Det är denna massiva, okritiska zombiemassa som talar i klyschor, följer trender, tror att konsumtion, yta och gruppgodkännande är livets mening, och som föraktar eftertanke och förlöjligar allt som stör deras bekvämlighet. Den är den liberala massmänniskan, den som Nietzsche kallade den sista människan som är NPC.

Det är den där hjärndöda personen som alltid kommenterar under varje äldre låt på youtube "Who is listening at (den månaden och år vi befinner oss i)?" Det är NPC-personen som när denne ska hämta ut paket ifrån posten uppträder med låg närvaro., telefon i handen, mikrohövlighet utan kontakt. Ingen genuin hälsning utan bara säger med monoton fras "Jag har ett paket att hämta ut." till skillnad ifrån den vakna människan som känner situationen. Hon hälsar kort men ärligt. Hon ser personalen. Hon visar streckkoden direkt utan att monotomt och dött säga "Jag har ett paket att hämta ut.". Hon behöver inte förklara det uppenbara.

För den levande människan, den rättfärdiga, kommer denna insikt först som en obehaglig chock. Att du är en levande människa som lever i ett samhälle fyllt med zombies. Mobilscrollande zombies som försöker dämpa samvetets röst med brusets spektakel som de får av sina stora hörlurar på huvudet.

Vi som ser, kan känna ensamhet eftersom vi upplever djupet och ser tomheten i andra. Men den verkliga ensamheten tillhör inte den vakna människan. Den tillhör NPC-människan.

Varför?

För att verklig gemenskap kräver själ.
Det kräver närvaro, inre liv, samvete, vilja, och ansvar.

NPC‑människan saknar detta. Den speglar, följer, maskerar, men kan inte förnimma andra själar, eftersom den inte förnimmer sin egen.

Den vakna människan lider av medvetenhet.
NPC-människan lider av tomhet.

Känner ni som ser, ni rättfärdiga och vakna människor, igen er i min beskrivning?
Vad är era perspektiv på detta existentiella problem hos människan, och hur känns det för er att bära insikten att ni lever i en värld fylld av zombies? Och vad gör ni med den vetskapen?

Som vaken är det intressant att se hur Ts väcker mindervärdeskomplex hos dig (och andra i tråden). Ingenstans kan jag se att Ts geniförklarar sig själv eller ser sig som förmer, men det är intressant att hans/hennes tankar väcker dessa känslor hos dig.