Dumpen - Patrik Sjöberg & Sara Nilsson jagar män som vill utnyttja barn sexuellt

Läsvärt: https://www.google.com/url?sa=t&source=web&rct=j&opi=89978449&url=https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1485737/FULLTEXT01.pdf&ved=2ahUKEwjz9I6A35OQAxWwQvEDHfFZBK 8QFnoECBgQAQ&usg=AOvVaw2O7gf-0J-QZY23UWX4BytN

Bättre att sammanfatta den istället för att läsa trettioåtta sidor.

Examensarbetet handlar kort och gott om att öka förståelsen för pedofili som fenomen och att nyansera den starkt polariserade syn som finns i samhället. Syftet är att ge professionella inom socialt arbete bättre kunskap och verktyg för bemötande av personer med pedofil läggning.

Studien bygger på tre metoder: litteraturstudie, intervjuer med två yrkesverksamma inom sexualmedicin samt en internetstudie av sociala medier och nyhetsartiklar, bland annat bloggen Nätverket Stoppa Pedofilerna (NSP).

Huvudresultat:

• Pedofili är en komplex sexuell läggning som kräver flera perspektiv för att förstås.

• Skam och hat är centrala teman, både hos de drabbade själva och i omgivningens reaktioner.

• I nyhetsmedia och sociala medier framställs pedofiler nästan alltid som förövare, vilket inte stämmer med forskning eller professionellas erfarenheter.

• Viktigt att skilja mellan person och handling – alla pedofiler begår inte övergrepp, och alla som begår övergrepp är inte pedofiler.

• Den stigmatiserande bilden gör att många som har pedofila tankar inte vågar söka hjälp, vilket ökar risken för faktiska övergrepp.

Slutsats:
Samhällets förenklade och dömande syn på pedofili försvårar både förebyggande arbete och behandling. Genom ökad kunskap, mindre moralpanik och bättre förståelse för diagnosen kan yrkesverksamma bidra till att minska riskerna för övergrepp och förbättra stödet till dem som söker hjälp.

Bra sammanfattning, men – "Djävulen bor i detaljerna."

Ojoj, nu blir det komplicerat för alla dumpenfans och övriga med svartvit världsbild!

Nja, vi brukar göra en sådan påminnelse då och då, när alla förövare mot barn kallas pedofiler (eller "peddos"), trots att sådana är i minoritet bland förövarna.

Ja jag har konstaterat att de inte hanterar komplexa tankemönster.

Jo om du går ut bland kidsen och pratar om att skjuta skallen av alla invandrare så kanske barnen gör det efter ett tag, vilket de förmodligen inte gjort om du inte utryckt dig så.

Det avgörande är att kunna förstå att dina handlingar kan leda till diverse olika utfall.

Du och dina tankar är som en oväxlad cykel, klarar de flesta situationer men branta backar går inte. Flesta vill inte ha oväxlat nu för tiden utom du för du är konservativ.

Det handlar inte om att "tycka synd om" folk som gör vidriga saker. Det handlar om att förstå varför vissa människor hamnar där – för att helt enkelt kunna stoppa dem innan det händer igen.

En psykolog, terapeut eller utredare måste kunna se människan bakom beteendet, annars finns det inget att påverka. Det är inte snällism, det är ren skadebegränsning.

Att bemöta alla som monster må kännas rätt i magen, men det gör att de gömmer sig, ljuger och aldrig söker hjälp. Då ökar risken för nya offer. Mindre dömande handlar inte om att försvara, utan om att förhindra.


Ingen har sagt att terrorism "inte är farligt". Samma gäller pedofili – ingen påstår att det är ofarligt eller acceptabelt. Poängen är att du inte stoppar ett fenomen genom att skrika högst om hur hemskt det är.

Terrorism motverkas med underrättelsearbete, avradikalisering och psykologisk förståelse för hur människor dras in i extremism. Samma princip gäller pedofili: du behöver förstå drivkrafterna för att kunna förebygga handlingar.

Moralpanik är skönt för stunden men värdelös som metod. Det vi pratar om här är effektivitet och inte sympati.


Att förstå är inte att normalisera. Att prata om varför någon slår betyder inte att man tycker det är okej att slå. Det betyder att man vill veta vad som får det att hända – för att kunna stoppa det.

Det är samma logik här. Ingen pratar om att normalisera pedofili. Man pratar om att förstå läggningen, så att människor som bär på den söker hjälp innan någon kommer till skada.

Om allt vi gör är att hata, så händer ingenting. Det är inte moralisk slapphet, det är ren prevention.

Och nu handlar inte tråden om examensarbetet – jag sammanfattade det bara så andra slapp läsa allting.

Alla pedofiler lider inte av sin störning.
Alla vill inte ha hjälp hur förstående man än försöker vara. Många njuter av sin störning och vill fortsätta att utnyttja barn sexuellt.
Det är inte så att alla gömmer sig av rädsla för fördömanden och önskar att få hjälp.
Att dalta med dessa leder knappast framåt.
Det enda som kan ha effekt är preparat som sänker testosteronhalten. Det är inte många som vill ha en sådan behandling.

Visst, det finns de som aldrig vill ha hjälp – det gäller alla typer av förövare. Men att dra slutsatsen att ingen går att nå bara för att vissa vägrar, det är som att ge upp på förhand.

Det handlar inte heller om att dalta, det handlar om att ha olika verktyg som faktiskt fungerar. Hat och lynchmobbning är inget behandlingsprogram och har aldrig varit heller. Forskning inom kriminalvård och sexualmedicin har visat tvärtom, att när människor jagas till tystnad, isoleras och skambeläggs så ökar också risken att de agerar ut. Skam och hemlighållande är ett bränsle för det beteendet.

Och ja, testosteronsänkande behandlingar kan hjälpa – men för att någon ens ska hamna där krävs att de vågar ta kontakt med vården först.

Vi kommer tyvärr aldrig att nå alla, men det är ren dumhet att inte ens försöka nå de som faktiskt vill. Det sker absolut inte i ett klimat där folk står redo med facklor och där människor tävlar i att hata hårdast, hänga ut och skambelägga som om det vore någon slags folksport.

Det finns anova och preventell som har god erfarenhet av den typen av problem ditt dessa kan söka sig

Du får det att låta som att det inte finns någonstans att vända sig

Hatet och skambeläggandet kommer utav att människor trots det väljer att söka efter barn i sexuellt syfte eller konsumera övergreppsmaterial

Och det är skitsamma om dom är pedofiler eller bara sex missbrukare då det är deras beteende som är problemet

‎Jag har varit inne och tjatat om det här flera gånger.
‎Att isolera och utesluta människor ur samhället är ingen fungerande metod för att förhindra brott. Snarare tvärtom, i de flesta fall.
‎
‎Undantag finns såklart, men det är just undantag. Roten till mycket av det kriminella beteendet ligger ofta i utanförskap. Man söker gemenskap, vill höra till. I det sökandet hamnar man ibland i fel sällskap med människor som har liknande problem, samma känsla av att stå utanför.
‎
‎Många våldsamma personer börjar slåss för att det är det enda sättet dom känner att dom blir sedda på. Det blir deras språk. Och när det väl har börjat så fortsätter det ofta, för där, i den världen, blir dom bekräftade. Det leder till att det eskalerar, steg för steg, tills man till slut sitter fast i något som är väldigt svårt att ta sig ur.
‎
‎Det här kan man applicera på det mesta, inte bara kriminalitet.
‎En person som växer upp och trivs bland vänner som är intresserade av ekonomi, den personen kommer sannolikt själv att utveckla samma intresse, just för att det ger bekräftelse och ryggdunkar.
‎Samma sak gäller idrottare. Dom fortsätter med sin sport för att dom umgås med andra som gör samma sak, och för att dom blir uppmuntrade i det beteendet. Det är på så sätt människor fungerar, enkelt uttryckt.
‎Sen finns det förstås undantag, det gör det alltid. Men om man ska dra det i stora drag, så är det ungefär så här det ser ut.
‎
‎Hur tänker de som menar att total utfrysning ska vara botemedlet mot brott?
‎Om en människa enbart rör sig i kretsar där ett visst intresse eller beteende stärks, så förstärks ju just det beteendet, inte suddas ut. Ta de som Dumpen hänger ut, om målet är att göra dem till bättre människor genom att kasta dem utanför allt socialt stöd, vad är då rimligast att inträffa?
‎Att personen plötsligt får moralisk upplysning och skaffar sig ordning i livet, men ändå får fortsätta vara utanför samhället?
‎Eller att personen istället söker sig till andra utstötta, där bekräftelsen finns i destruktiva mönster?
‎
‎Att tro att utanförskap botar brottslighet är ett argument från barnkammaren. Det är lätt att ropa på uthängning, men det löser inga problem, det förvärrar dem. Den som hamnar utanför mister de skyddsnät som kan bryta ett destruktivt mönster, arbete, sociala kontakter, stöd. Utan dessa blir kriminaliteten en sämre sorts gemenskap, man söker sig till där gemenskap finns, även om det inte är ens förstahandsval, utan för att det ända stället man får plats.
‎
‎De som förespråkar att kasta ut någon ur samhället i evighet tror att de agerar preventivektiskt, men deras resonemang faller på sin egen logik. Genom att skära av alla vägar tillbaka till ett anständigt liv ökar man risken att personen blir farligare, inte mindre. Om målet är trygghet på sikt, inte hämnd i stunden, då krävs något annat än lynchstämning och livstidsutfrysning.
‎
‎Jag börjar också bli rätt less på alla dessa pappskallar som tror att så fort man är kritisk mot ett beteende, så betyder det automatiskt att man försvarar det beteendet är emot. Det är ett sätt att tänka som kräver en brist på tankeförmåga.
‎
‎Man kan faktiskt vara kritisk till hur saker går till, utan att för den skull stå på fel sida av moralen. Jag kan ifrågasätta regeringens beslut utan att hata landet. Jag kan tycka att det är förkastligt att någon skjuter en annan människa, utan att det innebär att jag är rasist för att gärningsmannen råkar komma från ett annat land. Det handlar om att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt, något som verkar vara en bristvara numera.
‎
‎Och även den mest inbitne Dumpen följaren borde, om man har minsta uns av självinsikt, förstå att deras metod och följderna av den inte är hållbara i längden. Gör man inte det, då har man egna problem på riktigt, sådana man kanske borde ta tag i innan man ger sig på att ”rädda världen”.
‎
‎Att Dumpen dessutom öppet säger att de inte bryr sig om konsekvenserna för de anhöriga säger egentligen allt som behöver sägas. Det är fruar, barn, arbetskamrater och familjer som får bära skammen och lidandet för något de inte kan påverka. Och det försvaras med det slitna argumentet att ”det är den uthängdas fel”. Skitsnack. Den uthängde har absolut gjort fel, men det är inte denne som trycker på publiceringsknappen. Det är Dumpen som gör det och det är deras val som drabbar de oskyldiga.
‎
‎Det räcker mer än väl för en familj att leva med vetskapen om att någon nära har gjort något eller betet sig förkastligt. Att dessutom bli utpekad och uthängd offentligt, det är ett övergrepp i sig. Att sen vuxna människor sitter och hejar på den här cirkusen, är faktiskt rätt vidrigt.
‎
‎