Citat:
Ursprungligen postat av
Dishy
Det enda man kan vara säker på i djupt dysfunktionella familjer är att de ofta verkar väldigt lyckade på ytan.
Mycket bra poäng.
Dysfunktionella familjer skapar barn som tar efter samma dysfunktionella beteende. Samtidigt ser de i sin omgivning "hur det ser ut utåt" att ha en funktionell familj. Så de lär sig att imitera den funktionella ytan från sin omgivning.
Nästa generation lär sig då från föräldrarna att dölja det dysfunktionella och verka, väldigt högfungerande utåt. Men under ytan finns problemen kvar.
Sedan finns de extremt dysfunktionella som inte bryr sig alls om att hålla uppe skenet. Har bara sett den sortens familjer med begåvningshandikapp och missbruksproblem. Något som gör att de helt enkelt inte bryr sig att alla vet hur fucked up de är.
Men TS är bra naiv om han tror att han som utomstående kan se att föräldrarna hade en bra relation till sina barn.
Dessutom kan det vara så att föräldern har någon personlighetsstörning som gör att de inte vet att något är fel. Vissa är så manipulativa av naturen att de kan upprätthålla skenet utåt och även få barnet att normalisera allt möjligt som de sedan inser i vuxen ålder, inte är ok.
Jag har en förälder som tror sig vara helt perfekt, manipulativ och extremt fixerad vid hur denne uppfattas av sin omgivning. För det mesta hade vi en bra relation men när det började knaka så ville h*n att vi oftare träffas i närheten av personens arbetsplats så h*n kunde visa för sina kollegor vilken fantastiskt relation vi hade.
Och vad brukade h*n säga om dessa kollegor? Ja det var inte precis vänliga ord. Det är väldigt svårt att genomskåda en manipulatör och har de då växt upp med att dölja dysfunktionella familjeförhållande sedan barnsben så kan de självklart övertyga alla utomstående att de är precis så perfekta som man kan vara utan att det blir suspekt.
