INSÄNDARE. ”Vad krävs egentligen för att få säga ’jag är svensk’”? undrar insändarskribenten Selma Bhatti. ”Jag har fått höra: ’Åk hem’, ’Sverige var bättre innan sådana som du kom hit.’ Så då undrar jag, om jag åker tillbaka till Södertälje där jag föddes, blir det bättre då?”, skriver hon i insändaren.
För några år sedan dog min mamma. Då kom frågan: Var ska hon begravas? I Finland, där hon föddes? Eller i Sverige, där hon bott större delen av sitt liv? Det blev Skogskyrkogården i Stockholm. Men känslan var konstig. Hon blev den första i vår släkt som begravdes här. Kanske var det först då som jag och min syster kände att vi hörde hit på riktigt, som om en grav kan ge tillhörighet.
Ändå måste jag fortfarande förklara, ursäkta och översätta mitt utseende till svenskhet. Vad krävs egentligen för att få säga ”jag är svensk” utan att någon höjer på ögonbrynen?
Ett svenskt personnummer? Perfekt svenska? En mamma i svensk jord? Jag är ju svensk, eller?
https://www.dn.se/insandare/jag-vill...pa-ogonbrynen/
Era tankar kring detta?