Citat:
Det varken spelar roll eller hjälper vad vi i våra privatliv har för människosyn, eller hur vi uttrycker den på t.ex. flashback.
När en person mår psykiskt dåligt och söker hjälp för det (eller anhörig söker hjälp å personens vägnar) så ska den fan tacksamt ta emot den hjälpen som erbjuds, göra som den blir tillsagd om den ska ha en chans att tillfriskna/förbättras.
På samma sätt som inom den somatiska vården så följer inte alltid patienterna läkarens ordinationer.
Gör man som doktorn säger blir det bättre.
Inget blir bättre av att man uppsöker sjukvård (eller psykvård) och sen skiter i att ta till sig information och behandlingsråd för att sedan behöva uppsöka vården igen för att problemen är kvar. Var och en ska även ta sin egen del i ansvaret för sin egen hälsa. Kan man inte det bör man få tvångsvårdas enligt min åsikt.
Det är enligt mitt tycke bättre att tvångsvårda en patient så den blir frisk, och sen inte kostar sjukvården mer, än att ha samma patient rännande in och ut som på klipp-kort och kosta fan-vet-vad utan resultat. Då sparas pengar och resurser som istället kan få gå till folk som faktiskt vill ha hjälpen och är tacksamma över chansen dom får.
På plats vårdas alla patienter respektfullt.
Man kan dra liknelsen om att man kan vara medlem i NMR på sin fritid så länge man ger likadan vård till invandrare som till svenskar och inte gör skillnad på patienterna på jobbet. Har för övrigt en kollega som är delvis aktiv i NMRs demonstrationer och hen jobbar kvar i ambulansen. Men det är OT här.
Steg ett är att lära sig att SKILJA sin arbetsroll från sitt privatliv. Och det behlver utomstående som du också kunna göra.
Arbetsrollen är just en "roll". Privatlivet är en annan roll.
Jobbet är den roll du ikläder dig när du klär på dig din arbetsuniform.
I arbetsrollen som skk, men även andra yrkesroller, är det mesta styrt av andra.
I min arbetsroll tycker jag sällan saker själv. Ärligt talat. Jag tycker som regionen vill att jag ska tycka.
Därför att det är just en arbetsroll. Mitt privatliv hör inte dit.
Vill regionen hänvisa till lagar om att jag under arbetstid ska behandla invandrare lika så gör jag väl det då. Svårare än så är det inte. Vad jag tycker privat hör inte dit.
Vad jag tycker om invandrare i mitt privatliv hör inte till jobbet. Och ska INTE höra till mitt jobb heller.
Inte heller vad jag i mitt privatliv tycker om bidragstagare, LSS-muppar, sossar & vänsterpartister, moderater & sverigedemokrater, white-trash-folk, narkomaner eller alkoholister, hör till mitt jobb.
Ingenting av det jag tycker i mitt privatliv hör till mitt jobb.
Jag får inte heller börja agera efter eget tycke hur som helst heller, eftersom allt som sker i mitt jobb ska vara evidensbaserat.
Inom ramarna för evidenabaserad vård har jag dock lite fritt spelrum när det gäller att göra bedömningar m.m.
Man är inte heller ensam om att bedöma patienters tillstånd. Jag arbetar i team med mina kollegor & utöver oss finns både läkare, primärjour & bakjour som också är delaktiga i beslut som fattas.
På mitt jobb behandlar jag människor evidensbaserat, och på det sätt som LAGEN samt arbetsplatsens policy kräver att jag ska behandla människor - inte efter egen vilja. Det kan vi vara klara med direkt.
Vi kan inte heller göra mer än det vi gör i jobbet, eftersom vi måste följa lagarna som styr hur vi ska jobba.
Så länge lagarna tillåter att farligt folk släpps ut kan vi inte göra mer.
Så länge tvångsvården (om vi ska hålla oss inom psykiatrin) ser ut som den gör, och kriterierna för att få lov att tillämpa tvångsvård ser ut som dom gör, kan inte ens läkarna göra mera heller.
Det krävs hårdare tag och lagändring om vi ska kunna förändra något.
Ett exempel är att kriterierna som idag är grunden för psykiatrisk tvångsvård slopas och/eller sänks så att tvångsvård kan tillämpas i flera fall.
Jag är fullt medveten om att detta även kan ha nackdelen att folk blir utsatta för tvångsvård i onödan, och finner det kränkande. Men jag ser hellre att man tar in en för mycket istället för att man missar någon som har ihjäl ens kollega dagen efter.
Alla som tvångsvårdas har dessutom juridisk rätt att överklaga. Vilket innebär att om någon då skulle "råka" åka in som inte behöver det så kan den personen i regel tala för sig själv och få det hävt.
Jag ser faktiskt hellre att man gör så, än att man har farligt folk ute i samhället.
Utöver detta önskar vi som jobbar även höjd säkerhet inne på psykavdelningarna. För det sker våldsamheter även där.
Jag köper att man inte vill förse vårdpersonal med batonger eller pepparspray, m.m.eftersom dessa lätt kan missbrukas eller användas emot en själv.
Men en skyddsväst kan inte missbrukas, sa en smart kollega en gång, och jag håller med.
Kanske är det så framtiden kommer att se ut om detta fortsätter - vi inom vården ska skyddas från dom som ska vårdas.
Är det det vi vill ha!?
Sjukvårdspersonal i Gävle slogs ner på psyk för ca ett år sen i tidningsartiklar.
Personal mördad på LSS-boende i TV-dokumentär.
Mördad ambulanspersonal i nyheterna just nu.
Poliser som beskjuts eller knivhuggs i tidigare nyhetsrapporter. Och fler lär det bli om inget ändras.
Människor som är för sjuka för att kunna fungera normalt ska enligt min åsikt hållas i förvar tills dess dom är att betrakta som ofarliga. Annars kanske fler får sätta livet till.
Det ligger inte i mitt intresse var du jobbar, men även om det inte är sjukvård, brandförsvar eller polis, vänligen betänk: Kanske du blir nästa att drabbas, eller nån av dina anhöriga, eller dina kollegor. Skulle du fortfarande villja "dalta runt" och tycka synd om förövarna då bara för att dom har en sjukdom i bakgrunden?
Jag köper att det inte är personens fel att den är sjuk. Men att låta sjuka personer förbli sjuka, och/eller inte förvara dom på rätt sätt är samhällets och vårdens fel. Ett fel som måste åtgärdas.
