Jag lyssnade igenom Expressens dokumentär om Christer A. Cred till Ellen och Leif som gav sig i kast med Vedasjöns hemligheter. Dokumentären blir som en vindpust från 1980-talet återberättad genom en yngre persons blick.
Personerna beskrivs som ”en grupp gråhåriga män på stadsvandring”. Kanske ligger sanningen fortfarande kvar i en dammig kartong? Till slut kommer vi fram till den sista bossen – ”släktingen” – som blir en alltför hård nöt även för den rutinerade reportern Brännström.
Vi minns honom från LAC-bandet redan samma kväll 23:58, den 28 februari 1986: ”Hörru du, den där skottskadade, vem var det egentligen? Dom säger att det var Palme!”
Fyrtio år senare står han på en garageuppfart någonstans i Sverige. Den här gången något motvilligt, men med samma glöd. När Leif närmar sig släktingen får vi händelserna återberättade som ett korthugget sportreferat från baksätet på en bil:
– Kom igen Brännström!
– Va, blev han utjagad på gatan nu?
– Oj, stora gester nu.
– O jävlar, de ser skitsura ut. Viftar med armarna.
Den största behållningen med dokumentären är att historien hålls levande – men också att släktingen tydligen står fast: Christer A har inget med mordet att göra. Kartongerna förblir oöppnade.
I marginalen dyker CA:s Rolleiflex upp. Redan på 80-talet var den retro. Något för en entusiast, men inte olikt dagens ungdomar som fotograferar med fyra megapixlar. En enklare kusin till Hasselblad, där man tittade ner i en spegel ovanifrån. Ofta med stativ. En detalj som dyker upp i ett helt annat sammanhang i berättelsen om Christer A.
Men mest intressant är inte kameran utan bilderna: sjömotiv, negativ och fragment. Tillsammans med berättelsen blir de ett kollage över Sverige och alla som på något sätt tagit del av Palmemordet i skarven mellan då och nu. Jag hade gärna sett dem på vägg, kanske i ett mindre galleri eller i udda-hörnan på Fotografiska.
En bra dokumentär som manade till många skratt – men också en påminnelse om att ställa frågan: vad håller vi egentligen på med?
Personerna beskrivs som ”en grupp gråhåriga män på stadsvandring”. Kanske ligger sanningen fortfarande kvar i en dammig kartong? Till slut kommer vi fram till den sista bossen – ”släktingen” – som blir en alltför hård nöt även för den rutinerade reportern Brännström.
Vi minns honom från LAC-bandet redan samma kväll 23:58, den 28 februari 1986: ”Hörru du, den där skottskadade, vem var det egentligen? Dom säger att det var Palme!”
Fyrtio år senare står han på en garageuppfart någonstans i Sverige. Den här gången något motvilligt, men med samma glöd. När Leif närmar sig släktingen får vi händelserna återberättade som ett korthugget sportreferat från baksätet på en bil:
– Kom igen Brännström!
– Va, blev han utjagad på gatan nu?
– Oj, stora gester nu.
– O jävlar, de ser skitsura ut. Viftar med armarna.
Den största behållningen med dokumentären är att historien hålls levande – men också att släktingen tydligen står fast: Christer A har inget med mordet att göra. Kartongerna förblir oöppnade.
I marginalen dyker CA:s Rolleiflex upp. Redan på 80-talet var den retro. Något för en entusiast, men inte olikt dagens ungdomar som fotograferar med fyra megapixlar. En enklare kusin till Hasselblad, där man tittade ner i en spegel ovanifrån. Ofta med stativ. En detalj som dyker upp i ett helt annat sammanhang i berättelsen om Christer A.
Men mest intressant är inte kameran utan bilderna: sjömotiv, negativ och fragment. Tillsammans med berättelsen blir de ett kollage över Sverige och alla som på något sätt tagit del av Palmemordet i skarven mellan då och nu. Jag hade gärna sett dem på vägg, kanske i ett mindre galleri eller i udda-hörnan på Fotografiska.
En bra dokumentär som manade till många skratt – men också en påminnelse om att ställa frågan: vad håller vi egentligen på med?