Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

"Den tredje taxichauffören"?

Var har du sett en "tredje taxichaufför" (och varför kallar du honom "den tredje")?

En jugoslavisk taxichaufför finns i EAD2778, men han passerade före skotten.

Senaste veckan har jag korrigerat min uppfattning om Donald Forsberg på grund av diskussionen här på forumet.

Intressant! Något du vill dela med dig av?!

Det är Kanger (1987) som talar om tre taxibilar, och följaktligen tre taxichaufförer: "D", "H" och "S".

"S": "Chaufför i taxibilriktning norrut på Sveavägen i 'svängfilen' till vänster mot Tunnelgatan. Ser medellång, 'ej äldre' man med mörk jacka, 'snarare av midjemodell än trekvartslång'. Mannen bär troligen mössa."

Placeringen av bilen tyder på att det är killen som körde AH och KJ som avses, men det var ingen taxi?

"S" betyder "Sven" alltså? SÅL ...

Thomas Kangers bok "Mordet på Olof Palme" publicerades i oktober 1987. Mindre än hälften av vittnena i FUP:en (som blev kända när Christer Pettersson åtalades den 29 maj 1989) var kända av journalister.

I kapitlet "Mördaren" finns en lista med 16 vittnen. Nicola Fauzzi, Hans Johansson, Anna Hage, Susanne Larsson, Stig Engström (som självklart är ett oskyldigt och tillförlitligt vittne utan skuggan av misstanke), Jan-Åke Svensson, Anders Björkman, Anders Delsborn, Charlotte Liljedahl, Lena Schödin, Ann-Charlott Holmgren, Jan Andersson, Ulrika Ryttestål, Susanne Karlsson, Yvonne Nieminen och Lars Jeppsson.

Att journalister lyckades identifiera så många vittnen redan 1986 och 1987 berodde delvis på rekonstruktionerna i april 1986 (som exponerade vittnena mer än vad som var nödvändigt).

Vad journalisterna trodde sig veta om vittnena 1987 var inte alltid korrekt.

Thomas Kanger sparkade Jan-Åke Svensson från jobbet som arkitekt och anställde honom som taxiförare.

Kanger visste inte att Yvonne Nieminen var i sällskap med Ahmed Zahir.

Kanger trodde att Sussi Karlsson och Ulrika Ryttestål gick norrut på Sveavägens västra trottoar. Som bekant gick de söderut.

Kanger trodde att Hans Johansson stod vid Apelbergsgatan. Som bekant stod han vid Tunnelgatan och gjorde U-svängen vid Tunnelgatan.

Kanger visste inte att Alf Lundin (kallad A i kapitlet "Grandmannen") var ett falskt vittne. Lundin erkände 1994.

Så det är JÅS som är "S". Synd, hade hoppats på ett bortglömt vittne. Men inte lätt för privatspanare då att orientera sig, då tillgången på material var skral.

Tror att din genomgång stämmer, utom på en punkt: HJ svängde inte vid Tunnelgatan. Han svängde strax före Apelbergsgatan, precis som han själv och en mötande bilist minns.

Kommer myten om u-svängen vid Tunnelgatan att fortleva i 40 år till?

Så det är JÅS som är "S". Synd, hade hoppats på ett bortglömt vittne. Men inte lätt för privatspanare då att orientera sig, då tillgången på material var skral.

Tror att din genomgång stämmer, utom på en punkt: HJ svängde inte vid Tunnelgatan. Han svängde strax före Apelbergsgatan, precis som han själv och en mötande bilist minns.

Kommer myten om u-svängen vid Tunnelgatan att fortleva i 40 år till?

Thomas Kangers bok "Mordet på Olof Palme" publicerades i oktober 1987. Mindre än hälften av vittnena i FUP:en (som blev kända när Christer Pettersson åtalades den 29 maj 1989) var kända av journalister.

I kapitlet "Mördaren" finns en lista med 16 vittnen. Nicola Fauzzi, Hans Johansson, Anna Hage, Susanne Larsson, Stig Engström (som självklart är ett oskyldigt och tillförlitligt vittne utan skuggan av misstanke),

Nej, han är knappast rakt igenom tillförlitlig. Han befann sig av allt att döma inte på Sveavägen och intill mordplatsen vid den tidpunkt han uppger. Hans återger dessutom skeenden på ett påtagligt inkonsekvent vis.

AL verkar inte varit alldeles bortkommen gällande faktiska förhållanden vid Grand i sina initiala uppgifter.

Det som senare händer är att hans historia, med möjligt bistånd från Borgnäs, tillväxer och han ändar som mordvittne. I de genomgångar som gjordes med GMP:n som grund identifieras AL som intressant (bland annat av skälet att han observerats på mordplatsen på årsdag, har jag för mig) och han blir höggradigt misstänkt. Han tar då tillbaka samtliga uppgifter han lämnat.

Möjligen finns anledning att hålla öppet gällande det han uppgett initialt.

Jag har alltid stört mig på att de verkar släppa AL så snabbt när han påstår han ljugit. Att polisen tror på ett vittne som plötsligt säger han ljugit är en sak, att de tror på en misstänkt som plötsligt säger han ljuger är otroligt konstigt. Då kan han ju inte ha varit speciellt misstänkt, men man har ju tolkat Ölvebros positivitet till en lösning som att det berodde på AL som misstänkt....

Det går inte riktigt ihop. Men jag kanske tillskriver polisen en kompetens de aldrig besatte.

Visst kunde han se (även om han fick kunder) att en man gick bakom paret Palme.

Problemet är att mannens avstånd till paret Palme bara var 3 - 10 meter (bara 3 meter i vad som rimligtvis var det mest tillförlitliga förhöret på eftermiddagen den 1 mars), att Pia Engström såg att ingen gick så nära paret Palme mellan Kammakargatan och korvkiosken (som framgår av både L261-A 1986 och L261-F 1988) och att signalementet skiljer sig avsevärt från "Sandinmannen" som Mårten Palme såg.

Det hindrar inte att GM (om han var ensam) följde efter på större avstånd (30 meter), även om en liten resurssvag grupp stämmer bättre med vittnesuppgifterna (som Inges väntande GM, Leifs walkie-talkie-man på Kåkbrinken 19.30 och flera misstänkta fall av övervakning före den 28 februari).

Om GM började vänta efter paret Palmes sidbyte kan han ha varit ensam. Om GM började vänta före parets sidbyte kan han inte ha varit ensam. Alternativa GM var beredda om paret gick norrut eller västerut från Grand (som Ingemar Krusell skrev i Polistidningen i maj 1986).

Att GM fortsatte på den västra sidan är uppenbart (om han var ensam och följde efter paret Palme från Grand). Han korsade Sveavägen närmare Tunnelgatan och väntade en kort stund vid Dekorimas ingång. GM kunde inte veta om paret skulle återvända (efter sidbytet och den 10 sekunder korta pausen vid butiken Saris skyltfönster vid Skandiakvarterets nordvästra hörn) och fortsätta västerut på Adolf Fredriks Kyrkogata till Drottninggatan (som ledde raka vägen hem). De skulle ha passerat Mårtens arbetsplats på Adolf Fredriks Kyrkogata 8. Ett flertal biobesökare gick västerut efter filmen.

Idag gick jag på trottoaren igen. Inte för att lösa palmemordet måste jag säga utan i ett annat ärende. I förhör uppger Pia Engström att hon inte ser någon följa efter paret Palme när de passerar henne där hon står vid busshållplatsen och sedan säger hon att hon ser paret Palme sista gången nere vid gatuköket. Men hon säger INGET i förhören om de tre män som Ljubisa lägger märke till. Han ser två män som gick framför paret Palme och en man som gick bakom. Någon av dem måste väl ha sett fel då tänker jag, för de kan väl knappast ha sett rätt båda två? Och om Pia såg att ingen följde efter paret från ABF-huset, varifrån på vägen ner mot gatuköket dök de tre männen som Ljubisa såg plötsligt upp ifrån isåfall? Och vart tog de vägen sen?