Citat:
Ursprungligen postat av
Asgard82
Detta får mig att undra, igen, hur kommunikationen mellan SOS-ledningscentral-befäl ser ut. I somras lyssnade jag på P3 dokumentär om explosionen i Annedal och jag reagerar på hur en kvinna i en rökfylld lägenhet har ett pågående samtal med SOS men inte blir räddad utan ligger under en blöt filt och tror hon ska dö under väldigt lång tid. Det är först efter att kvinnan skickar ett sms till sin pappa och säger farväl som pappan skyndar sig till lägenhetshuset och får kontakt med räddningsledaren och pekar ut lägenheten som rökdykarna går in och räddar henne.
Det lyftes aldrig i podden varför räddningen dröjde så länge och varför räddningsledaren inte redan visste att det låg en kvinna och hade ett pågående SOS-samtal där inne. Men det påminner definitivt om detta. Kan inte SOS koppla samtalet direkt till befälet? De gör ju det med polisen.
Det där är i och för sig inte speciellt konstigt. Vid en normal brand så är varje lägenhet en egen brandcell, vilket gör att första ankommande styrka omedelbart kan fokusera på att hantera livräddning och brand i en enskild lägenhet och säkra utrymning från icke brandhärjade lägenheter. Vid explosionen i Annedal slogs brandcellerna ut, då dörrarna till lägenheterna trycktes inåt av explosionen, vilket gör att hela huset helt plötsligt blir en enda stor brandcell. Oavsett vetskap om specifika nödställda eller inte så är inledande styrkor inte dimensionerade för att hantera en så pass stor händelse och brand, varför det tar tid att nå till alla nödställda innan förstärkande enheter är på plats.
Det som beskrivs på Öland är något annat även om det till viss del följer samma spår vad gäller resurser. Ute i glesbygd är räddningstjänsten förstås mycket glesare bemannad och första styrkan består mer ofta än sällan av ett fåtal deltidare eller ibland frivilligt brandvärn, där det inte ens är givet att man initialt har rökdykarresurser. Om detta kan man tycka vad man vill men det är kommunala beslut och ekonomi som ligger bakom. Det kan också finnas en stor diskrepans vad gäller kompetens och övning om man jämför dessa brandmän med heltidsstationer i städer, då de dels inte övar lika mycket och dels inte får lika mycket erfarenhet på grund av allt för få larm under sin karriär. Tråkigt nog så behövs det i princip alltid ett haveri innan förebyggande åtgärder som utökad utbildning sätts in.
Det är förstås lätt att sitta bakom tangentbordet och peka finger. Det är en helt annan sak att få räddningstjänsten i Sverige att fungera, som till största del består av deltidsbrandmän och faktiskt fungerar utmärkt i 99,9% av fallen. Detta trots att majoriteten av brandmännen inte har räddningstjänsten som sin primära sysselsättning.
