Ozzy Osbourne död (2025-07-22)

Ozzys balladsamling är ruskigt ojämn. Grymma Changes och Mama I'm coming home är ljusår från So tired och My little man, som får mig att vilja punktera mina trumhinnor.

Han har gjort massor med trista ballader.

Det är för de ösiga och tunga låtarna han blir ihågkommen.

Och för sin unika röst.

Han hade en otrolig jävla närvaro och karaktär.

Den klangen han hade, var helt unik.
Jag skulle vilja höra en expert analysera den.

De som säger att han inte kunde sjunga, pratar skit.

Tänkte också på det, han gick som en robot,
Tråkigt ändå.
RIP Ozzy

Jag kollade på en intervju från 91 igår och la märke till att han verkade stel och kollar man på hans kroppsspråk på scenen, så märks det att han började gå lite konstigt på åttiotalet. Han började med det där konstiga tassandet. Små korta steg. Troligtvis söp han sönder nerverna.

Om man krökar varje blir det sådär.

Det var inte bara Parkinson som var problemet.

Ozzy var ju alkoholskadad. Av alla hans missbruk, var alkoholismen värst.

Han stammade ju också, vilket fick folk att tro att han var korkad och helt flippad hela han.

På nåt sätt känns det bra att han fått frid.
Vilket fruktansvärt jobbigt liv han hade.

Ja, han har verkligen levt ett hårt liv som satte sina spår, inte dåligt att han ändå blev 76 år

Den här intervjun gjorde dom 1973 och då va Ozzy 25 år. Redan då va droger något han älskade. Så att han levde så länge som han gjorde. Tror jag man måste tacka Sharon för hur mycket man än hatar henne.
https://www.youtube.com/watch?v=vX6NAJWUep8&t=37s

Det är nog flera personer som har lagat och stöttat Ozzy de senaste 50 åren, inte bara Sharon.
Medlemmarna i Black Sabbath, vänner och diverse psykologer och läkare har väl turats om att stötta honom. Han verkar ha haft rejäl ADHD (som triggade missbruket och tvärtom) vid sidan om missbruket och utan stöd hade han väl dött på sjuttiotalet.

Att han blev 76 år, får väl betraktas som en kollektiv arbetseger.

Vid sidan om ADHD:n, har han haft en rejält depressiv sida, som han varit lika öppen med som allting annat. Han har käkat antidepressiva och gått i terapi.

Ett skäl till att jag (och miljoner andra människor) har fastnat för Ozzy, är hans otroliga gnerositet, warts and all. Oavett hur grisig, deppig, neurotisk, nerdekad, otrevlig och kaosig han har varit, har han varit öppen med allt han gjort.

Och för mig var Ozzy ett skyddshelgon för outsiders och misfits, även om han var megakänd. Han var helt enkelt en extremt mänsklig människa och hans musik har gett mig tröst i 30+ år.

Det var först när han dog, som som det slog mig hur stor del av mitt liv han faktiskt var.

Sharon må ha hjälpt honom i mycket. Men hon ville bli lika känd som honom. Det är inte en managers roll.
Hon styrde in honom på massa skit produkter.
Det var när han träffade Sharon som han sålde sin själ till djävulen på riktigt.
Jag tror han hade klarat sig utan henne.

Det är märkligt hur vinden vänder. När jag växte upp, fick OZZY ingen cred alls.
Han var en pajas som de flesta slutade lyssna på efter mellanstadiet.
Att säga att man gillade OZZY på högstadiet var som att säga att man var utvecklingsstörd.
Det var samma sak med Motörhead. Det var musik för idioter, tyckte de flesta. Nu är Lemmy plötsligt ett geni ... Och nu när OZZY är död, säger alla att de alltid älskat OZZY.
OZZY fick inte ens bra recensioner i Sverige förr i tiden och nu är han plötsligt Gud.

Det är inte sant. Det dröjde till The Osbournes sändes innan världen lärde känna Sharon. Det var i början av 2000-talet.

Jag blev Ozzy-frälst kring 1990, då jag började lyssna på Sabbath och Ozzys solosskivor.
Jag kände också till honom sedan innan men på 80-talet lyssnade jag bara sporadiskt.

På 90-talet var jag intresserad av Ozzys karriär på detaljnivå men jag visste knappt vem Sharon var.
Hon stal inget rampljus från Ozzy och syntes knappt i musiktidningarna, frånsett någon plojbild.

Och det var inte en massa skitprodukter. Den största plumpen i Ozzys musikaliska protokoll är Under Cover, visst, men annars tycker jag att Sharon har styrt upp Ozzys karriär med bravur, fast hon är en häxa.

Klara sig utan Sharon? Njaaa. Historien om Ozzys hotellvistelse och hans kollaps efter att han sparkats från Sabbath, har berättats tusen ggr. Han hade noll självförtroende och hon livräddade honom.

Han var dessutom tokkär i henne så vad skulle han göra?

De var födda för varandra.

Jag är väl lite naiv men jag förstår inte allt hat mot Sharon. Han fick ett bra liv med barn en stor familj fint hus och pengar på banken. Dessutom fick göra det han älskade, sjunga. Vad är det som är så hemskt med ett sådant liv.

Ozzy borde vikit hädan på samma sätt som Bon Scott och John Bonham, då hade han varit en riktig rocker. Nu blev han en fake, en plastversion av rock.

En del av Ozzys eftermäle är den svinaktiga hanteringen av Ozzys medmusiker.
Sharon har varit drivande när det gällt att blåsa, förolämpa och uttnyttja musiker.
Sharon är en hemsk människa och Ozzy var en hemsk person som lydde henne.

Jake E Lee, Daielsy och Kerslake är några av de personer som Ozzy och Sharon har trampat på.

Ozzy och Sharon har varit sådana skithögar, att jag faktiskt har övervägt att sluta lyssna på Ozzys musik men ska man bojkotta musiker som är usla människor och gör affärer med usla människor, blir det inte mycket kvar att lyssna på ....

Nästan alla mina idoler är moraliskt förkastliga.

Om jag ska säga något ärligt och objektivt om Ozzys privatliv, framstår det som ett totalt patetiskt privatliv.

Han var en söndersupen toffelhjälte, en hustrumisshandlare, en kass pappa, en gris och en destruktiv äkta make som låg till höger och vänster. Men vi älskar och minns ju inte Ozzy för hans privatlivs skull. Det är musiken och showerna vi minns.