Citat:
Ursprungligen postat av
demented
” Sedan dess har diagnoserna blivit fler. Utöver emetofobi, som är rädsla för att kräkas, så har Stephanie bland annat social fobi, paniksyndrom, ocd och agorafobi.”
Är man såpass livsoduglig bör man hamna under tvångsvård. Då ska ni se att det går över…
Sen undrar jag över de som klistrat på henne de här diagnoserna. Den delen av sjukvården bör granskas, särskilt om alla diagnoser är satta av en och samma kvacksalvare.
Samhället ska alltså bära kostnaden för en fullt fysiskt frisk person under hela hennes liv. Låter det rimligt? Som sagt inspärrad med tung medicinering eller ut i friska luften.
Hon är inte fysiskt frisk.
Dessutom idag med stillasittande jobb är det lättare att få jobb med fysisk än psykisk sjukdom.
Så du tror det är bluff? Du tror inte att det finns mentalsjukdomar och att man lider av dem?
Jag hade iofs inte sjukpension när jag var som mest sjuk i ångestsjukdomar. Kan säga att det är extremt psykiskt smärtsamt, men även uttröttande fysiskt och psykiskt att t ex ha OCD som hon har. Jag har själv haft det. Varenda sak man gör, måste passa med extremt komplexa regler som man satt upp i hjärnan. En yttepytteregel jag hade medan ja pluggade litteratur var att jag inte klarade att låta blicken gå mellan en bokstav och dess bihang, t ex fick inte låta blicken gå mellan stapeln på ett i och pricken. Jag visste att det inte skadade någon om jag gjorde fel, men känslan var att jag halshögg i:et och den känslomässiga reaktionen var som om jag begått mord. Läste ändå 2000 sidor i veckan. Det var utmattande. Man kan inte bara sluta. I sjukdomens funktion ingår att man får en extremt jobbig ångest som upptar hela ens tänkande om man inte gör rätt.
Jag stod i kö för terapi tre gånger, i flera år, för att aldrig komma fram. Terapin går ut på att man arbetar med problemen med stöd, och utsätter sig, på lagom nivå. Efter många test med mediciner hittade jag en jag blev frisk av. Så fort jag blev bättre kunde jag göra självterapi på resten. Jag är en som är lyckligt lottad.
Visst, hade kunnat jobba, men hur hade resultatet sett ut? Och hur länge hade jag orkat? Och då har jag beskrivit ett litet symptom i en stor symptombild och bara en av de sjukdomarna jag hade.
Man svälter hellre ihjäl än "slutar med sina dumheter".
Jag hoppas att jag kan ge en liten insikt i hur hennes liv kan vara. Ni får gärna attackera mig.
Emetofobi är en slags OCD men med lite extra symptom. Det handlar inte om att kräkas mycket, det handlar om att man inte kan sluta att tänka på det.
Jag vet inte varför du tror att mentala sjukdomar är inbillning. De fanns ju innan man kunde få pengar och vara hemma. Varför tror du folk hittade på dem förr när de inte fick något för det och dessutom ansågs som extremt skamligt?