Antinatalism

Jag har så jävla svårt att fatta att det här vansinnet pågått så helvetes länge dessutom! Promenerade på kyrkogården idag och tänkte igen på att om allt detta bara kommer raderas snart så är det ju så jävla meningslöst så det inte ens är roligt. För första gången kände jag ett genuint hat till mina förbannade apor till föräldrar. Det enda som öht är av vikt här är att analysera det här infernot efter bästa förmåga, ingenting annat är betydande, och när vi nu insett att det högst sannolikt är godnatt efter döden så är verkligen det enda rätta att LÄGGA NER DET HÄR. Att det skall va så svårt att räkna ut 1+1

Gick du ensam?
Prova att gå samma väg hand i hand med någon du älskar och med personer som vänta på dig där hemma, personer som älskar dig och som blir uppriktigt glada när du kommer hem.

Plötsligt så ändrar kyrkogården betydelse, livet är inte meningslöst men ack så kort.

Så blir den partnern sjuk och dör, så att man får lida av det också, eller så blir man själv sjuk och dör så partnern får lida.

Ibland får jag nästan intrycket av att ni tror ni är de första som insett att vi är dödliga?

Men för säkerhets skull, ja jag själv likt de allra flesta vuxna vet att det finns sjukdomar och att så småningom så kommer även vi att dö.

För mig och de flesta andra så gör det livet ännu mer värt att leva och uppskatta.
Vi finner mening i livet inte efteråt.

Sedan finns det mycket man kan göra för att trygga ålderdomen, ekonomiskt men framför allt att ha ett stort socialt nätverk.

Det märkliga är att vi bara är en liten minoritet på någon promille eller så som är ärliga med att döden gör allt meningslöst.

Ska jag leva länge för att vara inkontinent och gå med rullator och få mat och bli tvättad av hemtjänsten som mormor gjorde i 23 år innan hon avled eller sitta på ett jävla hem som jag hatar, som vår granne fick göra i 6 år för att han var nästan blind? Idiotiskt och ondskefullt.

Att påbörja skrivandet av ditt inlägg var meningslöst eftersom det inte kommer finnas kvar för alltid.

Det är inte märkligt. Miserabla människor, som dessutom delar en ideologisk uppfattning söker sig ofta till varandra. Det ger dem en form utav syfte och samhörighet, samtidigt är det en form utav terapi.

Istället för att vara ensam i sitt lidande delar man sitt lidande med andra som tycker likadant och genom det finner ett gruskorn utav syfte med sin existens. Det håller också lidandet tillbaka så att det inte blir fullständigt olidligt.
Finns inte någon som kan egentligen svara på om varken du ska eller kommer att göra det.

Det här är ju egentligen inte något som vi tycker utan i princip ett objektivt faktum, som "normala" människor förnekar för att det är outhärdligt att leva med sanningen, tydligen.

Att intala sig att det är det brukar vara en förekommande aktivitet i sådana situationer. Ungefär som att det är objektivt sant att Jehovas är utvalda utav Gud.

Det finns inga som helst trovärdiga bevis för att Gud finns. Däremot finns det hur många bevis som helst för att livet är skit som inte borde finnas.

Första håller jag med om. Det andra påståendet har jag tyvärr inte läst varken några vetenskapliga hypoteser eller teorier om, så kan tyvärr inte säga bu eller bä om det.

Det behövs inga teorier alls, bara att se sig om. Man måste äta andra levande väsen för att ens överleva. Även om man är vegan och inte äter djur i någon form, så kan man inte överleva utan att döda växter. Man måste sedan vanligen betala för att "få lov" att äta och bo, fast man aldrig har bett att få komma till världen. Det finns sjukdomar, vålds- och sexualbrott, bedrägerier, myndighetsövergrepp, fängelser, sjukhus, koncentrationsläger krig, naturkatastrofer, olycklig kärlek, leda när man inte direkt känner smärta och stress...