Vad har hänt med musiken? Varför så dålig?

Visst producerades det en jävla massa synthskit men 80-talet var även hårdrockens storhetstid, så synen på de olika decennierna beror nog ganska mycket på vart man riktar sin kikare.

Jag kan hålla med om att det gjordes mer bra musik förut.

Jag antar att du som vanligt är en de som hittar "dagens musik" på radio?

Vad är det då du lyssnar på? Poplåtarna?

Mycket skit inom den genren också

"Hårdrock" f ö, denna banala term som inom Sverige täcker allt från progressive rock till industrial metal.

Vad spelar Rush? Hårdrock.
Vad spelar Rammstein? Hårdrock.

I mitt tycke är band som Tool, Karnivool, Katatonia, Coheed and Cambria, Subsignal, Riverside, Moving Atlas och ett tjog till bättre än vad Black Sabbath, Deep Purple, Led Zeppelin, Uriah Heep, Pink Floyd och de andra 70-tals giganterna någonsin var.
Det enda band från den tiden som är svårslaget är Jethro Tull.
Det har också dykt upp nya stilar, Afrobeat tex som jag gillar väldigt mycket. Elektronisk musik som Synthetic Epiphany, Data Rebel, Evocative och Random Rab fanns inte på kartan när jag växte upp.


Så jag vidhåller att det finns mer och bättre musik än när jag var ung.

Det låter som mer som arbetsplatsens fel?

Skivbolagen promotar all denna skräpmusik, självklart så är top 100 fyllt med strunt. Handlar om pengar, att skapa artister som är vackra att kolla på är helt enkelt en enklare formel för att generera cash än att försöka hitta nästa Micheal Jackson.

Men varför vara bitter över något man inte kan göra något åt. Ni kan helt enkelt varken rubba den smutsiga industrin, eller folks basala musikintresse. Det är chanslöst.

Det ni däremot kan göra är att hitta bättre spellistor att spela på jobbet. Om folk gillar det så är det bara att fortsätta. Försök hitta något som är mer lättsmält, majoriteten av folks öron är inte lika tränade på att lyssna på låtar med konstanta ändringar av taktarten.

Jag har varit i exakt samma sits som er, jag lider med dig som tvingas lyssna på radiokanalerna som kör skiten på repeat. Men jag lovar och svär att bitterheten är totalt jäkla värdelös. Det drabbar bara en själv och i slutändan är man mer ett gubbsurt rövhål som tjatar om att ”det var bättre förr” än någon som faktiskt bryr sig om musiken.

Fast det är egentligen till stor del skitsnack. Redan på 60-talet jobbade man ju med teknik, lager och produktionstrick som distanserade sig från den rena "live"-känslan. Se Phil Spectors Wall of Sound ex.

En dator har ju fler möjligheter att vara äkta och unik än en gitarr som har begränsat med strängar.

Javisst? Enbart autister behöver extrem genreindelning för att veta vad denne kan (eller inte kan) lyssna på. Autisten älskar kanske metalcore men hatar deathcore, för den oinvigde är det dock samma skit alltihop vilket lämnar autisten kvar i källaren, inte ens diggad av sina bekanta.

Som någon var inne på tidigare handlar det om ”vibe”. Även dåtiden hade sitt vibe, en hårdrockare var en hårdrockare oavsett favoritband. Som hårdrockare ville man umgås och dra en folköl med andra hårdrockare, inte hänga med trådsmala synthnördar som mest kännetecknades att de fick stryk på skolgården.

Åhå, en fellow "Child of the Fence", bra där

August Burns Red, det är grejer det. Metalcore när det är som bäst.

80talet sög, antingen var man en hårdrockare som lyssnade på Maiden och Europe, eller så var man en synthare som lyssnade på Depeche Mode. Så fattigt och begränsat.

Idag kan det kännas begränsat, men när t.ex. SvT visade Venom och ”Witching hour” slog det undan fötterna på allt man kände till. Vad fan, kan man låta så där? De kan ju inte ens spela men ändå ville man höra låten en gång till.

Personligen är jag nostalgisk över forna tider eftersom det inte existerade särskilt mycket valfrihet, med det sagt var ”allt fortfarande möjligt”. Det fantastiska med innovatörerna var naturligtvis inte vad de presterade där och då, utan snarare dörrarna de sparkade upp. Man var äckligt taggad på vad som komma skulle (och därmed vilket sammanhang man skulle komma att tillhöra). Att lyssna på musiken var inte allt, även möjligheten att se den live med tusentals likasinnade kittlade.

Den känslan är dock stendöd nu med alla hundratals miljoner alternativ som årligen skits ut ur maskineriet och att alla lyssnare har sina personliga sugrör ur vilka de konsumerar just sina favoriter.

Visst kan artist X ha 20 miljoner lyssnare men alla dessa lyssnare sitter i jordens fyra hörn med sina streamingsugrör och aldrig ska de träffas.

Musik har aldrig bara varit smarta ackordföljder, utan lika mycket vad dessa ackordföljder gör med oss människor. Algoritmer kanske kan lista ut vilken del av vår aphjärna som tilltalas av vilka noter, men de kan aldrig ersätta riktiga musiker eftersom dessa fungerar som ”stjärnorna” vi behöver att kunna se upp till. Om Axl Rose kunde, då kan någon annan också kämpa sig till den positionen. Ai-musik kan komma att bli oerhört kompetent, men den kommer också att vara fett ospännande.

En viktig orsak till att musiken var av bättre kvalitet några årtionden bakåt är att musik på den tiden var en livsstil. Det var blodigt allvar för många. Man levde med sin musik. Ungdomar hade inte så mycket att hitta på och därför samlades många i källarlokaler och "lirade". Man skrev egna låtar och texter och kunde hålla på både dagar och nätter. Man lyssnade också mycket på musik. Alla hade sina favoritband och klädseln var ofta förknippad med musiken.

Idag är utbudet betydligt större för ungdomar. De håller på med massor med saker samtidigt. Därför blir intresset av musik inte alls detsamma heller. Som någon redan skrivit har många musiken som en slags "vibe" eller något i bakgrunden medan man gör annat. Självklart påverkas därför också kvaliteten. Musik är ett hantverk precis som allt annat. Kräver mycket tid och arbete för att det skall bli riktigt bra.

Så nej, det handlar nog inte om att misslyckas att ta till sig nya musikstilar. Utan snarare är det nog så att många helt korrekt inser att musiken var kvalitetsmässigt bättre förr.

Precis - vi är oeniga och det är såklart kosher, men jag anser du har fel...