Inatt drömde jag något extremt obehagligt. Jag drömde att jag löpte amok med ett automatvapen, sköt vilt omkring mig och polisen kunde inte stoppa mig. Det var kaos.
Sen i drömmen gick jag hem, lade ifrån mig vapnet och försökte gå vidare – men polisen letade efter mig överallt. Jag gav till slut upp och överlämnade mig själv.
Det märkliga var vad jag kände. Jag var inte rädd för själva gripandet eller åtal – utan för att hamna i anstalt. Det skrämde mig mer än något annat, och jag tänkte att jag hellre borde ha tagit mitt liv än att låta mig gripas.
En annan stark känsla i drömmen var tanken på hur jag skulle bli uppfattad. Jag tänkte på FlashbackForum, att folk skulle diskutera mig och hata mig. Jag kände mig fullständigt föraktad av alla.
När jag vaknade kändes allt fortfarande verkligt. Jag hade ångest, skuld, skam – som om jag faktiskt hade gjort detta. I själva drömmen kände jag ingen skuld, men efteråt... det kändes som att min kropp och hjärna inte kunde skilja på verklighet och dröm.
Även nu när jag skriver det här känner jag mig lite skakig, nästan som att jag påminner mig om något jag verkligen gjort – fast jag inte har det.
Varför är jag i drömmen inte rädd för själva handlingen, men i efterhand får ett starkt dåligt samvete?
Hur kan det komma sig att jag i drömmen är mest rädd för vad andra tycker, inte för gärningen i sig? När jag vaknade som sagt, så började jag få dålig samvete. Som om jag hade gjort allt på riktigt.
Sen i drömmen gick jag hem, lade ifrån mig vapnet och försökte gå vidare – men polisen letade efter mig överallt. Jag gav till slut upp och överlämnade mig själv.
Det märkliga var vad jag kände. Jag var inte rädd för själva gripandet eller åtal – utan för att hamna i anstalt. Det skrämde mig mer än något annat, och jag tänkte att jag hellre borde ha tagit mitt liv än att låta mig gripas.
En annan stark känsla i drömmen var tanken på hur jag skulle bli uppfattad. Jag tänkte på FlashbackForum, att folk skulle diskutera mig och hata mig. Jag kände mig fullständigt föraktad av alla.
När jag vaknade kändes allt fortfarande verkligt. Jag hade ångest, skuld, skam – som om jag faktiskt hade gjort detta. I själva drömmen kände jag ingen skuld, men efteråt... det kändes som att min kropp och hjärna inte kunde skilja på verklighet och dröm.
Även nu när jag skriver det här känner jag mig lite skakig, nästan som att jag påminner mig om något jag verkligen gjort – fast jag inte har det.
Varför är jag i drömmen inte rädd för själva handlingen, men i efterhand får ett starkt dåligt samvete?
Hur kan det komma sig att jag i drömmen är mest rädd för vad andra tycker, inte för gärningen i sig? När jag vaknade som sagt, så började jag få dålig samvete. Som om jag hade gjort allt på riktigt.