Citat:
Ursprungligen postat av
Moretex
Oj vad många inlägg du skrivit bara från ett av mig. Det är sommar och jag bryr mig inte om att bemöta allt trams du skriver. Jag är smickrad att du tycker jag är ett hot mot din och dina likars agenda. Hade jag haft fel så skulle du inte bry dig.
Framtidens historier kommer att döma och utvärderingen av denna konflikt kommer att ligga i min linje. USA:s och NATO:s provokationer för att tvingas fram denna konflikt med Ryssland var fel och ett stort strategiskt misstag för Europa. Men så går det när länder blir vasaller och inte bryr sig om sina folk utan enbart pengarna. Vad det gäller Ukraina så är det bara att ta en titt på landet och dess historia.
Nu tycker tydligen Trump att vi ska ta över bördan vad det gäller Ukraina så USA kan koncentrera sig på Kina ... USA är ett imperium i förfall och slår nu vilt omkring sig. Vi hade tur att sovjet hade klokare ledare som avecklade den skiten utan blodspillan.
Vilket egocentriskt trams!
"JAG har rätt". "JAG är ett hot mot er agenda". "Framtiden kommer at visa att JAG har rätt". Det intryck man får är att du ser upp till Putte och skriver pro-ryska inlägg för att kompensera din klena självkänsla. Du kan vara lugn, det är både vanligt förekommande och ett välundersökt psykologiskt tillstånd, så det finns hjälp att få. Det är dessutom inte alls nödvändigtvis en negativ egenskap, så länge man har kapacitet att hantera den och styra den rätt. Du kan googla t.ex. "follower personality" och "followership".
En väldigt typisk del av det tillståndet är att man känner ett starkt behov av att på alla sätt höja den/det man valt att följa till skyarna, oberoende av hur det ser ut i verkligheten (i själva verket ingår i allmänhet en generell "verklighetsflykt"). Det är i grunden ingen psykologisk skillnad på de välkända religiösa varianterna av snedvridet "följarskap" och på att istället välja att se en politisk ledare som en "messias" eller profet, däremot blir krocken med verkligheten förstås avsevärt större för "följare" som väljer att idolisera och omfamna en politiker (religion har, per definition, en minimal kontaktyta till verkligheten).
- - -
Vad gäller "provokationer" från väst så spelar det faktiskt ingen roll. Väst ansvarar i så fall för sina "provokationer", men Putin (och därmed Ryssland) är hur som helst 100% ansvarig för angreppet på Ukraina. De strategiska följderna för Ryssland av detta dåraktiga krig ligger därför på Putins axlar.
Vad gäller historia så är den intressant i sig, men i den här kontexten är det viktigaste att dels kunna se förändringar (och i bästa fall analysera fram orsakerna bakom dem) och dels att inte upprepa historiska misstag. I båda avseendena är det ryska angreppet på Ukraina ett stort "historiskt" misstag.
Putins syn på Ukraina var föråldrad och han missade totalt de förändringar som Ukraina genomgått, och som gjorde att Ukraina snabbt bestämde sig för att slåss och sen dess totalt vägrat att ge sig (vilket vad var Putin verkar ha trott skulle hända).
Putin verkar dessutom ha baserat sitt angrepp på motiv som inte håller, dvs. den egna ryska ideologin om "sfärer". Det är bara klassisk gammaldags stormaktsideologi, som aldrig fungerat i praktiken (utan kontinuerlig användning av olika typer av tvång och våld). Att inleda ett krig för att återskapa en påhittad ideologisk konstruktion är inte vidare smart. Som man brukar säga: "don't get high on your own supply"...
Och sist, men inte minst, hur många gånger i världshistorien har inte suveräna och "oövervinneliga" arméer inlett krig, övertygade om att segern är given eftersom de är så otroligt överlägnsa "på pappret". Men det som "borde" ha blivit en walk-over blir istället litet som att springa med huvudet före i cementväggen. Inte nog med att krigshistorien är smockfull av sådana händelser, dessutom har Ryssland/Sovjet själv sin beskärda del av liknande erfarenheter. Bara för att ta ett par exempel: angreppet på Finland 1939 och invasionen av Afghanistan 40 år senare. De ryska planerna på "tre dagar" byggde exakt på ett sådant överlägsenhetstänk, typ "äh, vi rullar in med vår överlägsna pansar och flyger in litet trupper och så är det klappat och klart". 2,5 år senare har en miljon ryska soldater dött, den militära styrkan och ekonomin är körd i botten och Ryssland är betydligt längre från en seger än den 24 februari 2022, en seger som dessutom nu sakta men säkert försvinner i fjärran.
Jag förstår desperationen att försöka övertyga sig själv om att så inte är fallet, också att man som redskap för det väljer sociala medier eller anonyma diskussionsforum. Men det är ändå korkat att tro att en tillbedjan av en alternativ verklighet i dag skulle bli nåt annat än en minst lika alternativ framtid.
Framtidens historiker kommer framförallt att gnabbas om när Ryssland förlorade kriget mot Ukraina. En del kommer att säga att det var redan innan angreppet inleddes, pga. att allt skedde på felaktiga ("alternativa") grunder. En del kommer att säga att det avgjordes när Ukraina fortsättningsvis stod upp mot invasionen efter den första veckan. En del kommer att säga att det var de första avgörande sändningarna av militär hjälp. Och andra kommer att peka på olika tidpunkter med såna och såna förändringar i styrkeförhållandena.
Det vi diskuterar som bäst är inte om Ryssland förlorar, det är redan både klart och tydligt. Utan när och hur "början på slutet" kommer. Och för själva "slutet" på kriget gäller precis samma alternativ som på invasionsdagen, det blir antingen när Ukraina går med på en fred eller när det ryska folket har fått nog av kriget. Ju mer vi hjälper Ukraina och ju längre Ukraina är beredd att fortsätta desto sannolikare blir det andra alternativet, vilket är varför Ryssland nu försöker slänga allt de har kvar på Ukraina för att försöka få fram en förhandlad fred.
Den bästa lösningen för oss i Europa är därför, självklart, att Rysslands tvingas till en slags "kapitulation" antingen för undvika en statskupp eller som resultat av en genomförd statskupp. En statskupp som alltså har det ryska folkets stöd, till följd av att de fått nog av det meningslösa kriget. Det ger ett starkt Ukraina, som 100% blir en del av "väst", ett rustat Europa som helt oberoende av USA kan stå på egna militära ben. Och som bonus ett sargat och kraftigt försvagat Ryssland, som inte kommer att utgöra ett reellt hot på minst en generation och som dessutom potentiellt är beredd att välja "samarbete" som utrikespolitik istället för den nuvarande helt vrickade "Soviet-imperialistiska" visionen.
- - -
Och det kan vara värt att sätta sig in i de psykologiska grunderna för "följare", helt enkelt för att det generellt inte slutar vidare vackert när den man valt som sin lysande idol kraschar till marken...