Domen för den som vill läsa. Har gjort en liten ansträngning för att formatera det någorlunda från en pdf
Citat:
DOMSLUT
Högsta domstolen fastställer hovrättens domslut.
Högsta domstolen fastställer hovrättens sekretessförordnande.
DOMSKÄL
Bakgrund
På morgonen i rusningstid den 29 augusti 2022 gick de tilltalade
(demonstranterna) med gula västar och röda flaggor ut på vägbanan på
E4:an i Solna. Demonstranterna satte sig på vägbanans samtliga körfält i
södergående riktning med banderoller med texten ”Återställ våtmarker”.
Syftet med aktionen var att uppmärksamma den pågående klimatkrisen.
Polisen fick senare lyfta av flera av personerna från vägbanan. Två av dem
hade limmat fast sig och fick avlägsnas med hjälp av kemiska medel.
Vägblockaden omfattade vägbanans samtliga körfält under 20 minuter och
därefter två av körfälten under ytterligare en halvtimme.
Aktionen orsakade trafikstockning med kilometerlånga köer i
södergående riktning och en s.k. tittkö i norrgående riktning. På grund av
vägblockaden blev en ambulans under utryckning tio minuter försenad.
Utryckningen var inledningsvis klassificerad som ett prio ett-fall, men det
visade sig senare att någon livsfara inte hade förelegat. Demonstranterna
hade viss beredskap för att kunna släppa fram ambulanser och andra
utryckningsfordon.
Demonstranterna åtalades för sabotage och ohörsamhet mot
ordningsmakten. Åtalet för sabotage avsåg att de tillsammans och i
samförstånd hade allvarligt stört och hindrat den allmänna samfärdseln
genom att blockera framfarten för trafiken.
Tingsrätten dömde demonstranterna för sabotage och ohörsamhet
mot ordningsmakten.
Hovrätten har fastställt tingsrättens dom i fråga om ohörsamhet mot
ordningsmakten men frikänt demonstranterna från åtalet för sabotage.
Hovrätten har funnit det utrett att de agerat i enlighet med gärningspåståendet
och ansett att detta handlande innefattat en sådan åtgärd som kan träffas av
sabotagebestämmelsen. Hovrätten har gjort bedömningen att vägblockaden
stört och hindrat den allmänna samfärdseln men inte så pass allvarligt att
gärningen ska bedömas som sabotage.
Högsta domstolen har meddelat prövningstillstånd med utgångspunkt
i vad hovrätten funnit utrett avseende det faktiska händelseförloppet och
uppsåt när det gäller åtalet för sabotage. Prövningstillstånd har inte
meddelats i övriga delar.
Vad målet gäller
Målet gäller straffansvar för sabotage för deltagande i en
demonstration som avsiktligen hindrat trafiken under viss tid.
Straffbestämmelsen om sabotage
Om någon förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse
för rikets försvar, folkförsörjning, rättskipning eller förvaltning eller för
upprätthållande av allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan
åtgärd, som ej innefattar allenast undanhållande av arbetskraft eller
uppmaning därtill, allvarligt stör eller hindrar användningen av sådan
egendom, döms för sabotage till fängelse i högst fyra år. Detsamma ska
gälla om någon eljest, genom skadegörelse eller annan åtgärd som nyss
sagts, allvarligt stör eller hindrar den allmänna samfärdseln eller
användningen av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel
eller av anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller
kraft. (Se 13 kap. 4 § brottsbalken.)
Den ålderdomliga lydelsen av paragrafen förklaras av att den tillkom
i samband med 1948 års reform av strafflagen. Som förlaga användes en
tillfällig lag från 1940 om straff för sabotage som antogs mot bakgrund av
den då rådande krissituationen under andra världskriget. Det fanns
visserligen en straffbestämmelse redan tidigare i strafflagen, men den
föreskrev endast bötesstraff för bland annat stängning av väg, gata, farled
eller flottled och tog inte sikte mera specifikt på de sabotageobjekt som den
nuvarande bestämmelsen är avsedd att träffa, även om skadegörelse av
vägar, broar och annan infrastruktur omfattades och kunde leda till
straffarbete eller fängelse. Äldre bestämmelser och regleringen i 1940 års
sabotagelag sammanfördes i 19 kap. 4 § strafflagen vid 1948 års reform. I
samband med brottsbalkens tillkomst gjordes endast redaktionella ändringar
och bestämmelsen i dåvarande 19 kap. 4 § strafflagen överfördes i övrigt
oförändrad till 13 kap. 4 § brottsbalken. (Se angående 1948 års reform
gällande brottet sabotage, NJA II 1949 s. 8 ff., jfr även 19 kap. 15 § i
1864 års strafflag, NJA II 1941 s. 89 ff. och NJA II 1962 s. 233 f.)
I 13 kap. 4 § första meningen anges vad som kan vara föremål för en
sabotagegärning. Dessa s.k. sabotageobjekt utgörs av egendom av avsevärd
betydelse för försvaret, folkhushållningen, rättskipningen, förvaltningen
eller för upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet i riket. I
förarbetena till 1948 års reform underströks att egendomen, för att kunna bli
föremål för sabotage, måste vara av avsevärd betydelse i dessa hänseenden.
Som exempel nämndes bland annat befästningsanläggningar, fartyg, förråd
av större betydelse, för folkhushållningen viktiga fabriker och gruvor samt
brand- och polisstationer, medan däremot fordon, kanoner eller andra vapen
inte skulle omfattas av straffansvaret. (Se NJA II 1949 s. 10.)
I 13 kap. 4 § andra meningen straffbeläggs även störningar eller
hindrande av den allmänna samfärdseln eller vad som i dag skulle kunna
beskrivas som det allmänna tillhandahållandet av telekommunikation,
vatten, värme och elektricitet. I förarbetena angavs att den allmänna
samfärdseln bestod i betydelsefull trafik på vägar, järnvägar, spårvägar,
luftfartsvägar och vattenleder (se NJA II 1949 s. 9).
Av förarbetena framgår att någon åtskillnad i allvarlighetshänseende
inte är avsedd mellan första och andra meningen. Uppdelningen föranleddes
i stället av att straffstadgandet i det ursprungliga lagförslaget, där någon
uppdelning inte gjorts, bedömdes som alltför svåröverskådlig och att en
uppdelning också kunde belysa vilka olika intressen som skulle skyddas.
(Jfr NJA II 1949 s. 12.)
Sabotagebrottet består enligt 13 kap. 4 § antingen i att skadegörelse
eller annan åtgärd riktas mot de angivna sabotageobjekten på ett sådant sätt
att egendomen förstörs eller skadas eller i att verksamheten eller
användandet störs eller hindras. Det finns ingen begränsning i vad som kan
utgöra en annan åtgärd. När det gäller störning eller hindrande tar detta
sikte på sådan verksamhet eller användande av sådan egendom som är av
avsevärd betydelse. För att ansvar för sabotage ska kunna dömas ut krävs
att det är fråga om allvarlig störning eller allvarligt hinder. (Se NJA II 1949
s. 9 f. och 12.)
Straffansvar för sabotage kräver inte att gärningen inneburit en fara
för liv, hälsa eller egendom på det sätt som annars gäller för de allmänfarliga
brott som tas upp i 13 kap. brottsbalken. Däremot ska åtgärden hota de
viktiga intressen som verksamheten avser att skydda. (Jfr NJA II 1949 s. 9.)
Närmare om vad som kännetecknar ett sabotage
Den språkliga utformningen och den systematiska uppbyggnaden av
straffbestämmelsen om sabotage i 13 kap. 4 § ger stöd för att straffansvaret
primärt är avsett att träffa angrepp på eller hot mot vitala samhällsintressen
som försvaret, folkförsörjningen, rättskipningen, förvaltningen och den
allmänna ordningen och säkerheten i landet (jfr paragrafens första mening).
Vad som sägs i paragrafens andra mening om störningar och hinder
för den allmänna samfärdseln eller för tillhandahållandet av
telekommunikationer, vatten, värme och elektricitet ska bedömas i den
kontexten. För att störningar eller hinder som riktar sig mot dessa
sabotageobjekt ska kunna medföra ansvar måste de i kvalitativt hänseende
vara jämförbara med de angrepp på och störningar av de vitala
samhällsintressen som omfattas av den första meningen. I den bedömningen
ligger att störningarna eller hindren redan i grunden ska kännetecknas av att
de är av viss betydelse i ett samhällsperspektiv.
Betydelsen av demonstrationsfriheten
Demonstrationsfriheten regleras i 2 kap. 1 § första stycket 4
regeringsformen. Denna frihet syftar till att var och en ska kunna väcka
uppmärksamhet och på så sätt skapa diskussion och påverka opinionen
inom ramen för demokratin. För att demonstrationsfriheten inte ska bli
illusorisk får godtas att vardagliga samhällsaktiviteter kan komma att
utsättas för störningar även om det väcker irritation hos dem som råkar
drabbas. Det måste också beaktas att redan risken för fängelsestraff med
anledning av deltagande i en fredlig demonstration kan verka avskräckande.
Vid en tillämpning av straffbestämmelsen i 13 kap. 4 § brottsbalken
på åtgärder vid en demonstration eller vid andra åsiktsyttringar måste alltså
beaktas den demonstrationsfrihet och den yttrandefrihet som skyddas enligt
regeringsformen. Dessa friheter får enligt regeringsformen inte begränsas
mer än vad som är nödvändigt för att nå det ändamål som ska motivera
begränsningen. Det är naturligt att straffbestämmelsen i en sådan situation
tillämpas med beaktande av den starka begränsning som ligger i
regeringsformens krav på nödvändighet för att uppnå lagstiftningens
grundläggande syfte, dvs. med den restriktivitet, återhållsamhet och
proportionalitet som är motiverad (se 2 kap. 20, 21, 23 och 24 §§
regeringsformen samt jfr bl.a. ”Raplåten” NJA 2021 s. 215 p. 20–22 och 25
samt ”Anförandet i fullmäktige” NJA 2023 s. 246 p. 11).
(forts i nästa inlägg)
