Citat:
Ursprungligen postat av
bagge1
De invandrare och främlingar som röstar på S gör det för att de har blivit tillsagda att göra det (tex i mosken eller från sina klanledare), alternativt har de gjort en egen "analys" att en röst på S gör att de får mer pengar. Det är också tydligen väldigt utbrett i förorter att man tror att socialbidrag kommer från socialdemokraterna. Väldigt många invandrare var dessutom vänsteroppositionella i sina hemländer innan de kom hit. Chilienare, kurder m fl är ofta vänster/kommunister av den orsaken.
Bland de svenskar som röstar på S så ingår de i regel i den kyrka/sekt som S utgör, i vilken man kan leva hela sitt liv från vaggan till graven. De är naturligtvis hjärntvättade, men också nostalgiker av rang. Många drömmer sig tillbaka till svunna tider och tänker på sina rättigheter, de fackliga rättigheterna, 5-dagars arbetsvecka, 5 veckors semester, rätt till föräldraledighet, LAS, pensioner, MBL, osv. De tänker i princip att det var S som gjorde om Sverige från ett unket och fattigt "lort-Sverige" på 1800-talet till en framstående industrination med välfärdssamhälle, i enligthet med S egna historieskrivning.
De tänker att det är S som har gett oss alla dessa fina rättigheter, och kvinnors frigörelse, och att det är S vi har att tacka för vårt fina samhälle. Självklart är de hjärntvättade och verklighetsfrånvända. Och inte minst blundar de för att S har haft en mycket stor del i att förändra landet till oigenkännlighet genom invandring, och slagit sönder allt det som var viktigt för dem, arbete, trygghet, välfärd, utbildning.
Nästan ingen återväxt finns inom denna grupp av sektmänniskor. När boomergenerationen är helt försvunnen så kommer siffrorna se helt annorlunda ut.
Det är verkligen något konstigt med hur folket resonerar och hur de gör sina val. Det blir en signalpolitikens paradox, vänsterns dilemma och realpolitikens skifte där två huvudlinjer går att urskilja; Man hållit fast vid signalpolitik som inte längre motsvarar folkflertalets upplevelse och väljarmässigt skulle det återspegla folkets förflyttning mer än partielitens världsbild.
I svensk politik är migrationsfrågan idag en ideologisk prövosten, särskilt för partier som Socialdemokraterna (S), Vänsterpartiet (V) och Miljöpartiet (MP). Dessa partier har byggt sin självbild på värden som solidaritet, jämlikhet och öppenhet, men deras politik kring migration har i praktiken ofta kommit i konflikt med deras egen väljarbas och ideologiska grund. Migrationens verkliga effekter, som lönedumpning, ökade belastningar på välfärden och kulturella spänningar har särskilt drabbat arbetarklassen. Trots detta har vänstern ofta fortsatt föra en signalpolitik präglad av moralisk positionering snarare än pragmatisk konsekvensanalys. Miljöpartiet, till exempel, driver en öppen migrationslinje trots att invandring till högkonsumtionssamhällen ökar klimatpåverkan i strid med deras kärnuppdrag. Vänsterpartiet förespråkar öppenhet, men undviker att erkänna de materiella konflikter invandring kan skapa för låginkomsttagare. Socialdemokraterna balanserar mellan en LO-baserad välfärdsmodell och en liberal globalism och misslyckas ofta med att övertyga någon helt.
Här framträder invandringen som vänsterns akilleshäl, den blottlägger motsättningen mellan ideologisk identitet och realpolitiska konsekvenser. När välfärdsstaten inte längre kan skydda sina mest utsatta, undergrävs också den moralistiska legitimiteten i en öppen migrationspolitik. Mot denna bakgrund blir det inte orimligt att fråga; skulle ett samarbete mellan S och SD vara mer ideologiskt konsekvent än det är politiskt accepterat? Båda partier vänder sig i grunden till samma väljargrupper; arbetare, låginkomsttagare, trygghetssökande människor utanför storstädernas liberala skikt. Båda försvarar den svenska välfärdsmodellen och kritiserar globalismens biverkningar. Den logiska grunden för ett samarbete eller åtminstone ideologisk konvergens, är därför stark, även om det i nuläget förblir politiskt tabu. Moderaternas resa från total avståndstagande till nära samarbete med SD visar dock att vad som anses otänkbart kan snabbt bli möjligt, när verkligheten och väljarbasen förändras. I längden kan även Socialdemokraterna ställas inför samma val, att antingen förlora sin klassmässiga trovärdighet eller ompröva sin symboliska moralism.
Socialdemokraternas tänkte väljarbas, arbetarklassen har tydligt signalerat det, det är till SD som S männen har gått. S kvinnorna är kvar, de vill vara de ”goda”, men de kommer stanna kvar i vilket fall, för de är supporters till samma lag, oavsett spelstil och resultat.
