explosiva vapen för infanteri och liknande, utöver handgranter, i svenska försvaret?

Tack. Lär sig värnpliktiga något om detta?

Jag är såpass gammal att min information om det antagligen inte är korrekt, jag gjorde min värnplikt innan yrkesarmén.

Ok. Samma här. Är gammal.

Att spränga en stor mina kan ge skador på den som kastar den. Vanlig handgranat är mer riskfritt. Ska man spränga mer är det effektivare med grk eller som nämnts Carl Gustav. I utbildningen uppmuntras kreativitet och förmågan att anpassa sig. Man tar var man har… Om det är bråttom är flyget oslagbart. Hög effekt på kort tid.

Njae. Vi fick leka lite med sprängdeg, bland annat. Detta var för 20 år sedan. Tror att det snabbt nämndes något om att man kunde trycka ner den i en burk med spik, om behov därav uppstod.
Men värnpliktiga meniga är påhittiga. Det är plåtslagare, elektriker, bagare, ingenjörer och allt annat nyttigt folk - som kan knåpa ihop smarta grejer om det krävs..
Det är sällan som folk är så uppfinningsrika som i krig (på gott å på ont..)

Hm, ok. Jag minns att vi fick kasta en handgranat(under väldigt kontrollerade former) och spränga en liten bit sprängdeg. Men det var aldrig något snack om andra sätt att spränga på.
Känns som uppfinningsrikedom, kan vara till mycket stor nytta under krig.

allt som behövs är ju nåt som smäller, tex en stridsvagnsmina eller en strumpa fylld med sprängdeg, samt en tändanordning tex en sprängpatron och en krutstubin.

Jag lärde mig ungefär att man kan bygga lite roliga grejer under den vecka som till viss del ägnades åt att lära sig spränga saker. Jag har ett minne i stil med att "gruppchefens fantasi sätter gränsen". Att spränga saker var inget som mitt förband förväntades syssla med alls. Farsan, som inte heller förväntades spränga saker, förklarade hur de hade lärt sig improvisera ihop lite osköna splitterladdningar. Recept på det får ni hitta på annan plats.

Jag skulle tro att det är som med drönare, man måste inte ha en lång utbildning i ämnet för att kunna hitta på feta sätt att döda fiender. Men det är nog bra om man vågar testa att "tejpa ihop olika saker".

Ok. Tack för svar. Ja, vilken omgivning man har, och var man hamnar under värnplikt, spelar roll.
Inte min grej alls, men intressant med tanke på hur det används i Ukraina.

En väldigt bra färdighet är att lära sig göra försåtsmineringar som drivs av vanliga ficklampsbatterier, då dessa har en helt okej taktisk verkanstid, men blir ofarliga över längre tid, så man slipper det problemet senare.

Som den gamla vitsen:

”-vad är det som låter hopp, skutt, KA-BLAM!?

Jag varken orkar eller har intresse av att göra sånt själv. Överlämnar kunnandet till försvarsmakten.
Men det är ett intressant område ändå, med tanke på kriget i Ukraina och växande försvar.

Att hantera sprängmedel ingår generellt i soldatutbildningen. Däremot är ju sådana tilltag som att förvandla stridsvagnsminor till en sorts granater man kastar på fienden litet speciellt. En stridsvagnsmina 5 väger litet över tio kg som den är, och en sådan kan knappast kasta så långt att man mår bra efter detonationen. (En friidrottskula väger 7 kg+ och den är svår att "kasta" längre än ca 23 meter, då av gorillaliknande typer...)

Nu har Sverige bestämt att sk "personminor" inte skall användas och friheten att försåtminera (snubbeltråd, trampfällor etc) är mycket begränsad. Den välkända "invandrar-TVn" (truppmina 12, snarlik Claymore-originalet) kan med nuvarande regler bara användas manuellt utlöst, som försvarsladdning.

Att använda "tillfällig materiel" för sprängtjänst ingick i all soldatutbildning under vpl-tiden (några mer än andra), och då knåpade man ihop minor av artillerigranater, använde stridsvagnsminor för att spränga järnvägsbroar, sprängde järnvägsräls med tre handgranater, sprängde vägtrummor med pentyldeg inrullad i plastfolie och med draglina (sprängdeg m/46, används ännu).

Så att dagens yrkessoldater får lära sig detta kan man vara säker på. Så även hemvärnet och dagens värnpliktiga.