Citat:
Ursprungligen postat av
Siaso
Visst är det ju så att barnen inte valt vilka föräldrar de fått. På samma gång provoceras jag när föräldrar just tycker det är för jobbigt och orättvist att de inte får extra pengar på sommaren pga avsaknad av skollunch. Barnen är ju deras, deras ansvar att försörja . Inte statens eller kommunens. Utgångspunkten när man skaffar och har barn bör ju vara att det är förälderns ansvar att försörja och ge dem mat och andra nödvändigheter. Sen om man inte kan så blir tal om hjälp utifrån men de som liksom inte tycker det är deras eget problem och ansvar utan bara att stat/kommun ger för lite har fått nåt rejält om bakfoten i grundtänket.
Om jag inte missminner mig så grundas uträkning av försörjningsstöd på att barn i skolpliktig ålder äter lunch på skolan 5 dagar per vecka. Så ut den aspekten är det inte orimligt att uträkningen blir felaktig de månader barnet faktiskt inte har tillgång till skollunch.
Sedan håller jag med om att det ytterst är förälderns egna ansvar att se till att barnen har det grundläggande de behöver, och att man skall göra allt i sin makt för att ordna försörjning själv. Under tiden man inte kan det är försörjningsstöd ett fantastiskt skyddsnät som vi skall vara glada över att det finns i Sverige att kunna ta del av om det krisar, men det är ingen permanent lösning man skall ta för givet för att man känner sig lite omotiverad. Risken med ett långvarigt bidragsberoende är att man tappar motivation och självförtroende, ett längre glapp i CVt gör en mindre attraktiv att anställa, och så blir det en ond loop av fortsatt bidragsberoende och ännu sämre självförtroende.
Jag själv var oerhört glad över det en kort period för typ tio år sedan när jag hamnade mellan stolarna i myndigheters byråkratiska gång och inte hade något annat val än att söka försörjningsstöd tills en särskild myndighet var klar med sin bisarrt långa handläggning. Jag vill aldrig behöva göra det igen, men det är en trygghet att veta att barnen inte behöver stå på bar backe om livet skiter sig någon gång. Dock skulle jag hellre ta vilket jobb som helst än att leva på skattemedel så länge jag är arbetsför. Jag är inte för fin för varken vården eller burgarhak om det krisar. Och to be honest så har det gällt de flesta invandrare jag har kommit i kontakt med också. De är öppna för att jobba med vad som helst. Svenskar är de som är för kräsna för sitt eget bästa enligt min erfarenhet.