Det saknas lite bakgrund för min del, men då har jag heller i egenskap av icke-prenumerant tillgång till hela artikeln.
Först och främst så bör undervisningen inte genomföras så att enskilda elever per automatik diskvalificeras från att delta i denna. Men det är samtidigt inte heller rätt att andra elevers möjligheter skall hållas tillbaka till följd av en annan elevs problematik med att vistas i offentliga rum utan att utgöra en risk för personer eller objekt i omgivningen. Så att från början planera en visit till ett museum med pissdyra objekt som riskerar att förstöras var väl inte särskilt genomtänkt från början. På samma sätt som att det inte vore klipskt att planera bergsklättring för en klass där det finns elever som är förlamade från midjan och nedåt.
När nu denna aktivitet ändå uppenbarligen planerades att genomföra så ställer jag mig frågande till om man har involverat vårdnadshavarna på ett fullgott sätt. Även om en elevassistent vore på sin plats att ha till en elev som tenderar att orsaka skada på omgivningen så verkar ju en sådan inte finnas i detta fall? Har då föräldrarna getts möjlighet att följa med på resan (mot att de står för sina egna resekostnader) för att kunna fungera som ledsagare åt sitt barn som har problematiska beteenden? Det lär ju inte vara en nyhet för varken skolan eller föräldrarna vilka svårigheter eleven ifråga har, och att gemensamt förebygga utan att utesluta bör inte vara raketforskning.
Som en medförälder till barn med särskilda behov så är det ju av intresse även från en själv som anhörig att barnet inte utsätts för situationer som man vet att denne inte kommer att klara av. Då hade jag ju hellre som vuxen följt med på resan för att mitt barn skulle vara inkluderad, men kanske då gjort någon annan lärorik utflykt med mitt barn enskilt medan klasskompisarna spenderade någon timme på museet. Att utsätta barnet för en miljö eller situation som denne inte behärskar bara för rättvisans skull är ju inte något som rimmar väl med barnets bästa, och verkligen inte att öka risken för att barnet skall stå där och skämmas offentligt efter att i affekt ha smashat ett ovärderligt objekt.
Jag skulle tippa på att alla vuxna i den här situationen har varit dåliga på att tänka, och det har gått ut över barnen.
Först och främst så bör undervisningen inte genomföras så att enskilda elever per automatik diskvalificeras från att delta i denna. Men det är samtidigt inte heller rätt att andra elevers möjligheter skall hållas tillbaka till följd av en annan elevs problematik med att vistas i offentliga rum utan att utgöra en risk för personer eller objekt i omgivningen. Så att från början planera en visit till ett museum med pissdyra objekt som riskerar att förstöras var väl inte särskilt genomtänkt från början. På samma sätt som att det inte vore klipskt att planera bergsklättring för en klass där det finns elever som är förlamade från midjan och nedåt.
När nu denna aktivitet ändå uppenbarligen planerades att genomföra så ställer jag mig frågande till om man har involverat vårdnadshavarna på ett fullgott sätt. Även om en elevassistent vore på sin plats att ha till en elev som tenderar att orsaka skada på omgivningen så verkar ju en sådan inte finnas i detta fall? Har då föräldrarna getts möjlighet att följa med på resan (mot att de står för sina egna resekostnader) för att kunna fungera som ledsagare åt sitt barn som har problematiska beteenden? Det lär ju inte vara en nyhet för varken skolan eller föräldrarna vilka svårigheter eleven ifråga har, och att gemensamt förebygga utan att utesluta bör inte vara raketforskning.
Som en medförälder till barn med särskilda behov så är det ju av intresse även från en själv som anhörig att barnet inte utsätts för situationer som man vet att denne inte kommer att klara av. Då hade jag ju hellre som vuxen följt med på resan för att mitt barn skulle vara inkluderad, men kanske då gjort någon annan lärorik utflykt med mitt barn enskilt medan klasskompisarna spenderade någon timme på museet. Att utsätta barnet för en miljö eller situation som denne inte behärskar bara för rättvisans skull är ju inte något som rimmar väl med barnets bästa, och verkligen inte att öka risken för att barnet skall stå där och skämmas offentligt efter att i affekt ha smashat ett ovärderligt objekt.
Jag skulle tippa på att alla vuxna i den här situationen har varit dåliga på att tänka, och det har gått ut över barnen.