Har "rolig" musik ett sämre värde?

Frank Zappa har producerat en massa rolig musik och många skulle knappast kalla det sämre musik.

Jag har funderat på en sak nu när S.O.D. firar 40-årsjubileum av sin debutskiva "Speak English or Die".

Skivan var ett plojprojekt av några lustigkurrar i bandet Anthrax som dittills varit ett seriöst band. Detta ledde sedemera till att ett otal band började spela något man kallade "fun core", d v s samma typ av musik som de hårda banden, men med "roliga" texter ("roliga" för att de var rätt pubertala). Anthrax gick så långt att de sedan gjorde en singel/EP med en hiphop-låt som ger begreppet "cringe" ett ansikte.

Hur som helst. Som 15-åring (pubertal) svalde jag detta med hull och hår en tid. Det var ju askul ju. Idag tycker jag samma musik är patetisk.

Det har fått mig att fundera kring det här med "rolig" musik som ett lägre värde, men varför?

Om man går till litteratur/teater så är ju tragedi högkultur och komedi lågkultur, till viss del för att komedi lockade de lägre stånden att garva en timme bort från sin egen misär möjligtvis. Men idag?

Det finns förstås mängder av "skojiga låtar" man hört till leda, men när man lyssnat på dem ett par gånger, kan det inte bara vara jag som känner ett visst mått av proppmätthet?

Är det för att det är som att höra samma skämt flera gånger? Kan man inte bara gillar "Calcutta" med Dr Bombay för att det är en svängig låt med catchy refräng? Varför tröttnar jag på den på en pisskvart, men inte på samma Pogues-låt jag hört en miljon gånger?

Är det för att "rolig" musik, till skillnad från glad och sorgsen musik, är byggd för att roa tillfälligt? Eller finns någon annan anledning? Spelar kvaliteten på låten någon roll ö h t på dess livslängd?

Vad tror ni? Har ni nån lustigkurrelåt ni fortfarande kan lyssna på och börja garva åt? Mina är "Elmoped" och "Alla Vi" med Dr Alban.