Insekters värde: Varför dödar vi vissa – men hjälper andra?

Häromdagen såg jag en liten myra springa på väggen och slog mig av en märklig tanke:

Varför är det så att vi kan reagera helt olika på insekter?
En mygga som surrar runt slås ofta ihjäl utan tvekan – men en liten myra? Den låter vi inte bara leva, utan vi kanske till och med hjälper den ut i friheten.

Vad är det egentligen som styr våra handlingar här?
Är det bara självförsvar (som mot stickande myggor)? Är det hygien (som med flugor)?
Eller finns det en djupare, kanske intuitiv, känsla av att vissa liv inte utgör något “hot” – och därför väcker vår omsorg?

Jag försöker själv att låta bli att döda alls, men det blir ändå tydligt att vi ofta – mer eller mindre medvetet – rangordnar liv även på mikronivå.
Vad säger detta om vår syn på liv, rätt och fel, och kanske också om vårt förhållande till makt, ansvar och empati i stort?

Var går gränsen mellan “acceptabel” död och “värdig” hjälp?
Är det här bara små nycker i vardagen – eller säger det något djupare om oss som människor?

Jag är nyfiken på hur ni tänker.

Det enda jag slår ihjäl är mygg, knott, flugor och fästingar. Resten hjälper jag ut ur lägenheten.

Knott, mygg och fästingar är självförsvar, flugor för att de är rena irritationsmoment som potentiellt sprider sjukdomar.

Instämmer. Förutom att bromsar också avlivas.

Vi ska respektera allt liv. Dom fyller oftast en ekologisk funktion.

Den uppfattningen lär du ändra på efter att ha spenderat några sommarkvällar i Norrland utan djungelolja.

Ja jo, men vad å vilken funktion uppfyller fästingarna?

Jag är redo att slå ihjäl allt som ger sig in i mitt boende mot min vilja oavsett de är mygg, myror, niggers, babbar, såssar etc etc.

Jag håller med dig – och egentligen ännu längre än så.

Det handlar inte bara om ekologisk funktion i praktisk mening. När vi reflexmässigt trampar ihjäl en myra eller mosar en insekt utan att ens tänka efter, så säger det något om hur vi ser på liv överlag: som något vi kan värdera, rangordna och göra oss till domare över, baserat på storlek, nytta, eller bara bekvämlighet.

Det kan låta barnsligt att dra paralleller mellan en myras liv och en människas – men rent filosofiskt är det ändå samma grundfråga:
Varför anser vi att vissa liv är värda respekt, och andra inte?

Och hur lätt är det inte för ett samhälle, en kultur eller en stat att börja tänka likadant om andra människor när man väl vant sig vid att döma ut “oviktigt” liv?
En insekt som kryper på fel plats ses som störande – en människa från “fel plats” ses som ett problem.

Det kanske är just i de små, till synes obetydliga, valen som vår verkliga moral syns.

De hjälper till att reglera populationer genom att sprida sjukdomar och skit

Samt så fungerar de som föda åt andra djur.

Det finns inte ett enda levande ting på denna planet som inte fyller en funktion på denna planet.

Det är precis den där självklara sorteringen som är så intressant att fundera över.

För visst är det självförsvar när vi slår ihjäl en mygga – vi vill inte bli bitna, helt rimligt.
Men på en filosofisk nivå handlar det kanske om något ännu djupare: att vi, ofta omedvetet, värderar liv efter nytta och hotbild.
Det blir en slags vardagsdarwinism där vi, på instinkt, avgör vilket liv som är “värt” att bevaras och vilket som kan förstöras utan vidare eftertanke.

Och det mönstret återspeglas faktiskt på större skala också.
När människor – eller hela folkgrupper – avhumaniseras och förminskas till “hot” eller “problem”, då är steget till att rättfärdiga övergrepp och våld ofta skrämmande kort.

Så även om vi talar om små insekter här, så kanske våra vardagliga beslut ändå säger något grundläggande om hur lätt vi människor har att dela in världen i “värdefullt” och “värdelöst” liv.

Värt att grubbla på, tycker jag.

Det är en väldigt intressant poäng du tar upp — och jag håller med om grunden: allt liv verkar spela någon slags roll i ekosystemet.

Men det leder också till en annan tanke: om vi börjar tänka i termer av “funktion”, då öppnar vi också dörren för en sorts darwinistisk hierarki, där vissa arter främst existerar som föda eller bärare av sjukdomar för att reglera andra populationer.

Då blir nästa logiska fråga: kan man verkligen säga att vissa livsformer “bara” är föda? Att deras enda värde är att bli uppätna eller hålla andra populationer i schack?
Och om vi accepterar den tanken på insektsnivå – varför stannar vi då där? Var drar vi gränsen?
För det är ju exakt den tanken som historiskt använts även mot människor, när vissa grupper setts som “mindre värda”, “mindre funktionella” eller “hinder” för andras utveckling.

Det kanske låter stort och svävande, men på sätt och vis är frågan om vi verkligen kan “rangordna” liv utan att till slut hamna i riktigt obehagliga slutsatser, både om andra arter – och om oss själva.

Vad tänker du om det?

Din första mening där.. Haha 😂

Ja du har väl rätt i det du skriver.