Varför blir folk så irriterade på mig?

För du har ett löjligt namn, en löjlig bild.
Du skriver massa nonsens, du för dialog med dig själv!
Sjukt irriterande!

Jag tycker att det är en positiv egenskap hos dig att du vill försöka komma tillrätta med dina egna problem, det är verkligen inte alla som gör det!
Jag vet tyvärr inte vilken typ av terapi som är bäst, kanske KBT (kognitiv beteende terapi), men om jag vore som du skulle jag ringa till vuxenpsykiatrin i din kommun och höra vad de tycker och hamna på en väntelista. Det finns säkert tips via litteratur eller på nätet också.
Om du vågar/vill skulle du ju kunna ta ett direkt snack med de personer som tycks irritera sig på dig och be dem ge konkreta tips på hur de skulle vilja att du bemötte dem - och även berätta hur du upplever saken från din sida!

Vuxenpsykiatrin. Det låter som man blir inlagd bara av att ringa dit. Jag tror inte dem kan hjälpa mig.

Jag ska nog gå till en privat psykolog och samtala. Det finns också lite roliga självhjälpsgurus som tar 60,000 där de är med i bakgrunden för alla dina frågor i en period av ett år kanske eller tills problemet är löst.

Kanske ett alternativ men jag är inte i behov av att hantera mina känslor utan annat.

Jag kan ta och har tagit snack direkt. Vissa förstår jag aldrig kan lösas men de flesta går ju att lösa så det är något jag fokuserar på nu. En dag i taget och det går framåt, tycker jag. Det jag fokuserar på där är att agera på mina gränser och skjuta upp diskussioner så att alla blir nöjda med upplägget. Eftersom det kanske är det som fattas. Jag trycker på deras ömma punkter, om än, omedvetet då jag inte kan relatera den känsligheten för min högre syfte är ju innehållet och inte våra känslor just då. Känslor kan man beakta vid andra tillfällen mer än normalt då vid livshändelser och så vidare men inte vid vanlig snack, tycker jag.

Öppenhet gillar jag för då stoppar inte den andra öppna personen dig i frågor och det som sägs och de säger sedan sitt utan att man själv gör detsamma eller skuldbelägger. Man går framåt helt enkelt i frågan och tar även upp det man vill.

Vuxenpsykiatrin är detsamma som om du söker privat - du ringer dit och hamnar på en väntelista till alla terapeuter som finns i din kommun och när det finns någon som får lediga tider kan du gå dit. Skillnaden är att om du går genom den vanliga sjukvården behöver du bara betala som för ett läkarbesök istället för taxan de privata terapeuterna annars tar.

Det hände igen.

Detaljstyrning av telefonsamtal och vad man ska säga. Ärligt talat varför ska det poängteras detaljer hur andra ska säga eller göra saker? Och detta var precis det jag påstods ha gjort.

Ungefär som att du får inte säga att hen gör ett bra val att ringa brorsan och fixa verktyget eller så riskerar han att huset brinner ner. Kollegan svarar att du får inte säga vad hen ska göra. Men hen sa ju för guds skull själv att hen skulle fråga brorsan?

Har min kollegan bara tjuvlyssnat och missuppfattat allt eller är det ordagrant feltänk från mig hur jag löser problem?

Jag tänker så här:
Jag behöver reda ut vad som är fel och vilken sida felet beror på. Är det vår sida med vår produkt eller är det kundens egen del / produkt som behöver åtgärdas för att kunna monteras rätt. Detta baseras utifrån hur väl kunden förklarar och kunden la fram två scenarier med olika problem för samma sak. Detta poängterade jag och sa till kund. Du har redovisat två olika problem. Vilket problem vill du ha hjälp med, frågar jag. De hade sagt fel så problemet var problem nummer två. Nu diskuterade vi vidare att rekommendationen var att göra rätt och dubbelkolla med ett specialverktyg vilken del som ska sitta vad. Detta verktyg har inte kunden men jag rekommenderade detta då alternativet var 50/50 att saken med stor sannolikhet annars går sönder. Kunden hittade sin egen lösning och någon som hade verktyget och jag avslutade kommunikationen.

Jag vill helt enkelt lösa problem snarare än att ge oss ett problem.

Ett roligare fiktivt exempel:
Kunden har en apa lös i hemmet. Min rekommendation är att skaffa ett bo till apa eller en "BUR". Detta har inte kunden så hen ska fixa det från sin bror. Utmärkt säger ja, det vore väldigt farligt att testa utan att ha det rätta boendet för apan redo. Tack och hej.

Kollegan. Vad i helvete säger du att kunden ska göra?
Jag tänker: Vad tänker du? Att vi ska ta tillbaka apan och förlora 100,000??? Jag svarar samtal för att lösa kundens problem?
Kollegan. Du får inte säga vad kunden ska göra eller från vem de ska ta hjälp av?
Jag tänker: Vad menar han då jag redan löst problemet? Vilka konsekvenser får det? Samtalet är redan avslutat och alla är nöjda och glada, antagligen är även apan det för att slippa min kollega.

Ja, nu hände det igen eller hela tiden egentligen. Jag kan inte sätta fingret på det och det är som att min kollega säger att jag skapar problem åt tredjepart och att dessa tycker att jag är dålig eller får dem att må dåligt och så vidare som att jag agerar på ett icke-korrekt sätt. Läs. Fel sätt.

Eftersom jag fokuserar på upplevelse och känslor och inte på de exakta orden som uttalas så tror jag min logiska kollega tolkar mig som en oseriös person då jag inte "säger det rätta".

Däremot tycker jag helt enkelt att det inte blir några konsekvenser för mig oavsett hur jag är och att det är irrelevant då tredjepart ändå gör det de brukar. Mitt beteende har alltså per definition inte några negativa effekter mer än att min kollega hackar upp sig och på något sätt alltid irriterar sig på det eller på mig.

Jag vet som så att jag får bra feedback eller normalt så det är inte över eller under genomsnitt och jag lägger därför ingen vikt att analysera detta mer än att jag vill bli bättre varje dag oavsett.

Jag argumenterar för min åsikt eller hur eller vad det nu är utan att emotionellt bli "upprörd" eller höja rösten. Det är trevligt att diskutera och ha en åsikt än att ha en åsikt som "alla andra" har. Det tycker jag är korkat därav att jag alltid i stort sett har en egen eller motsatt åsikt eller "teoretiskt" väljer det motsatta bara för att för att de blir roligt att se vem som har rätt som en kul grej. Detta kanske är svårt för någon som gillar mer tydlighet och logik samt stabilitet än kaos. Kaos har jag fått acceptera i mitt liv och jag har aldrig haft en trygg punkt eller person att vända mig till och livet ser ut att vara så framgent också. Även om min personlighet är av trygg anknytning.

Det är också för mig jobbigt att förstå att andra inte förstår mig och att de själva tror att de vet bättre. Per definiton paradoxalt nog Dunning–Kruger-effekten in action.

Kollegan blossar upp emotionellt eller lämnar samtalet då de inte får medhåll för sin åsikt, att jag också ska anta denna för att det är "så himla uppenbart ". Jag släpper argumentationen då. Eftersom oavsett vad jag säger även om jag går runt helt och förklarar för varje del in i minsta detalj och mina tankegångar för hur jag tänker så är det bara fel. Även om jag försöker hitta en gemensam nämnare eller att vi argumenterar om olika saker och jag påpekar detta. Jag kan hans språk och mitt eget men han kan absolut inte mitt hur jag tänker. Det är som att du tänkar som ett barn, säger kollegan och har en foliehatt på huvudet. En person som tror att jorden är platt som ett exempel... blir ju så att man uppfattar en sådan person som rätt konstig i det avseendet. Jag tappar i alla fall en stor del respekt och förtroende till den personen som tror så.

Varför kan min kollega inte bara acceptera min åsikter. Fallerar hans värld då eller vadå?

Varför syns det inte på mig att jag förstår andra helt och fullt oftast?

Varför hackar min kollega upp sig på mig och tror jag är en alien eller Clown som tror på spagettimonster och flygande grisar.

Jag har fått råd tidigare i tråden och av andra och det är bland annat:

Stanna upp och lyssna 100%.
Låt personen prata klart.
Ställ följdfrågor och visa intresse?
Tro att alla andra är smartare än dig.
Svara på bara på frågan och glid inte bort mot Einsteins teorier.
Säga direkt att du kan eller inte kan prata just nu

Ingen aning. Men om du pratar för mycket, så är det en sådan sak som kan vara irriterande för andra. Lite att det kan bli too much, så att säga.
Men du kanske pratar lite eller alldeles lagom. Jag har ingen aning. Dina inlägg är lite halvlånga, så det var därför jag kom att tänka på det.

Kan det vara ditt kroppsutryck?
Kan det vara att folk förutsätter att du inte kan?

Männsikor gillar också att veta bäst. Det kan vara så att det inte är du som är problemet utan att det är dom som har ett behov av att förklara.

Kan också vara ifall personer tycker du pratar för lite och vill "fylla ut tiden" genomatt förklara.
Så funkar jag iallfall

Hm, så kan det nog också vara.

Kan du ens förklara den här meningen för dig själv? Jag tycker du verkar snurra upp dig i dina egna resonemang, och din egen logik, som ingen annan riktigt förstår.
Försök uttrycka dig i korta, koncisa meningar. Tänkt högst fem ord, och inga tvetydiga eller vaga ord.

Kanske kunde du lära dig något och bli bättre än mig?

Din kommentar betyder inget för mig, tyvärr. Dock så förstår jag dig exakt då jag irriterar mig enormt på en filur som skriver långa kommentaren i den sfär som jag läser. Jag får flipp. Det är sant. Men jag skriver inget skit om eller till personen mer än här då. Men han får fortsätta irritera då det inte går att blockera honom. Skillnaden är väl att "alla" irriterar sig på honom.

Alla som irriterar sig på mig skriv i tråden idag och räck upp en hand så ser vi hur många det blir.

Jag förstår att man kan svara lite kort eller skriva längre utlägg men frågan är lite att jag inte vill chatta i en mailkonversation till exempel. Nu senast idag fick jag skriva om ett mailsvar som jag redan svarat på dagen innan där kollegan tagit bort min rad med den information jag igen var tvungen att skriva.

Det är inte farligt att skriva en rad eller två extra. Lite som ett experiment där jag får ut mer information istället för att leda och "passa upp" konversationen tills den är klar. Jag föredrar att skicka ut det jag tror behövs så får personen jonglera med bollarna tills ... jag fångar dem och reder ut deras shit.

Jag tror också det har med att en del inte pratar om samma sak och vipps så blir det fel och man förstår inte varandra.

Ja, jag tror att jag dumförklarar folk i sättet som jag går igenom och förklarar saker. Jag går igenom grundligt men snabbt, kort och koncist så jag fattar inte varför det är så jobbigt eller åtminstone min kollega känner så.

Många jag pratar med tycker jag är tydlig, som en lärare. Lugn, rolig och så vidare.


hehe, va? Nesh. Orka prata om inget. Döprat så dör jag inombords.