Citat:
Ursprungligen postat av
simsalabengt
Adnan Imsirovic, 32,en överlevande berättar för första gången från Risbergska skolan om mötet med massmördaren Rickard Andersson.
https://www.dn.se/sverige/forst-sag-jag-vapnet-sedan-sag-jag-honom/?
Extremt jobbigt att läsa vitnesskildringarna...man kan nästa känna nerverna som sitter på utsidan av kroppen. Ångesten, rädslan, ljuden, människorna, lukten...
Hur kan någon skjuta på en person som man tittar in i ögonen?
Det här vittnet, det är den person som Marwa hjälpte, den kvinna som statsministern nämnde i sitt tal. Han blev skjuten två gånger, en i vänster axel och en i höger arm.
Adnan jobbade som vaktmästare. Först fattade han inte var det var som hördes, han och kollegan tittade på varandra, innan de bestämde sig för att gå ut och kolla. Folk skrek, sprang.
Han sprang sedan in igen, låste och larmade.
Men sedan tänkte han att han måste gå ut igen, kolla om någon behövde hjälp. Nu var de alldeles tyst i korridoren.
Två kvinnor smög, en kvinna som han kände igen som sin lärare låg stilla på golvet. Han började gå fram mot henne.
Plötsligt står han med ett skjutvapen riktat mot sig:
"Först såg han vapnet. Sedan såg han den som höll i det.
En lång, svartklädd man med något som såg ut som skytteglasögon på sig. Och han vände pipan på sitt kraftiga jaktgevär mot Adnan Imsirovic."
Han blir skjuten. Rickard Andersson skriker inget, säger inget. Är alldeles tyst.
"Massmördaren Rickard Andersson sköt honom med halvmantlade kulor, gjorda för att expandera i kroppen och orsaka så mycket skada som möjligt. Det är kulor som används för att på ett effektivt sätt fälla storvilt som älg men som inte är tillåtna att använda i krig, mot människor."
Adnan hamnar bakom en soffa, tror att han ska dö. Adralinet ger honom krafter att springa mot huvudentrén, där han faller ihop. En kille blir skjuten där.
Marwa hjälper till, polisen skjutsar honom till sjukhuset.
Skadorna blev omfattande, och han låg kvar på sjukhuset i en månad. Höger arm har stora skador, man har fått ta en artär från benet för att försöka säkra cirkulationen. Han klarar inte av att använda armen/handen för vardagliga saker, handen saknar nästan helt känsel. Nervmärtan gör att han inte kan sova.
Mardrömmar, rädsla att det ska hända igen. Klarar inte av höga ljud. Klarar inte av många människor. Ville inte lämna sjukhuset, där tryggheten fanns.
Han har en ett- årig dotter, och ett till på gång. Då ser man ett litet leende... när han berättar om det. Han är ändå tacksam, för alla som hjälpt till.
https://www.dn.se/sverige/forst-sag-jag-vapnet-sedan-sag-jag-honom/
Så, de där glsögonen som Adnan berättar om, vad är detta för något? Det är första gången jag hör något om det.