Sjuåring pekades falskeligen ut som sexförbrytare - tvångsvårdades i flera år.

Det är ju självklart att inte socialsekreterare medverkar eftersom de har sekretess och inte får lov att uttala sig, och modern kände väl att hon gått igenom tillräckligt och att det inte fanns en positiv inställning till hennes sida av saken - eller något mål/motiv för henne att uppnå med att medverka.
Saken är ju utagerad. Adam är större och kan klara sig bättre, hans pappa har fått vårdnaden och får ha Adam under uppsikt av fastern och säkerligen socialen - och samtidigt hålls ju Adam på detta sätt borta från sina yngre syskon som bor hos mamman. Saken har löst sig, men pappan vill utmåla sig som ett offer och påmåla att socialförvaltningen som försökt skydda barnen gjort fel - trots att de inte kunde ha hanterat saken på nåt annat sätt.
En stor del av dokumentären utgår ifrån pappans känslobeskrivningar och inte från fakta kring fallet och varenda gång pappan säger något finns det två andra personer med i bild som sitter och nickar instämmande för att förstärka bilden av att pappan har rätt. Man gör en sak av att ringa och be om uttalanden från personer som man redan vet inte KAN uttala sig av sekretess - detta för att påvisa en ovilja att medverka från "andra sidan". När man intervjuar chefen på socialkontoret slänger man t.ex. fram papper/material under intervjuns gång som mannen omöjligt kan uttala sig om - allt för att få den andra sidan att framstå som oprofessionell. Detta är några exempel på hur jag upplevde programmet som vinklat.

Dokumentären beskriver inte direkt pojkens personlighet så huruvida han betedde sig aggressivt eller udda mot klasskamraterna vet vi inte - det nämns i förbifarten att mamman oroat sig över att pappan varit aggressiv och slagit pojken vilket isf kan ha orsakat nåt utagerande hos pojken, men det talas nästan bara om det sexuella beteendet och detta menar jag att man knappast måste se i en skolmiljö som är väsensskild från en hemmiljö med två mycket små och försvarslösa syskon.

Vilket kanske inte var så konstigt med tanke på de helt absurda anklagelserna hon tillskrivit sin egen son?

De kunde inte hanterat saken på ett annat sätt? De kunde lyssnat på polisens utredare som är betydligt mer kompetent än socialsekreterare när det gäller att förhöra och prata med barn? Dessutom fanns det även gott om underlag från domstolen och deras bedömning att pappan skulle ha ensam vårdnad.

På vilket sätt har socialtjänsten förhållit sig till fakta i fallet menar du?

Det är inte omöjligt att uttala sig eftersom det förmodligen finns en fullmakt att han får uttala sig.


Rekommenderar en lyssning på den här podden innan du kommer och påstår att reportaget är vinklat till pappans fördel:

https://www.journalisten.se/nyheter/...i-helsingborg/

Mamman har fått möjlighet att komma till tals men avböjt medverkan i programmet. Den som inte fått komma till tals överhuvudtaget under flera års tid är pappan och därför behövs just sådana här program för att belysa de allvarliga problemen med de rättsosäkra utredningarna som socialsekreterare producerar.

Det här är inget isolerat problem, utan precis så här går det till i alldeles för många fall som tyvärr går under radarn pga sekretessen och att i princip ingen myndighet granskar socialtjänstens arbete med barn.

På den här punkten kan du faktiskt ha fel. I övrigt är jag helt på din linje.

Fullmakten är ju från vårdnadshavaren.
Eftersom sonen (som ju är den som utsatts för det mesta av lidandet) är minderårig, så måste alla intervjuade myndighetspersoner göra en egen bedömning om vad de kan, och inte kan, säga av hänsyn till den minderårige.


Sannerligen!

Om reportaget är vinklat, så är det till sonens fördel.
(Och det är det rätta att göra!)

JA sekretessen är hård för barn förstås och det är därför socialtjänsten i princip är nästan omöjlig att granska. Vill de gömma bevismaterial kan de bara göra som i reportaget och gömma undan precis vad de vill så att historien i domstol ska passa deras narrativ.




Det viktigt att den andra sidan belyses och inte minst när det gäller socialtjänsten när de fastnat i fel spår och vägrar att lämna det trots att de totalt överbevisade att de har fel.

Det de kan göra, och som jag sett göras i andra fall, är att inte prata om fallet i sig, utan prata om hur de värderar information från olika källor generellt. Förstås inte lika givande för tittarna och journalisterna, men ändå mer givande än att inte delta alls. Exempel på fråga som kan besvaras generellt är: hur värderar man polismyndighetens utredning visavi förälders utsago i kontexten av en vårdnadstvist? Vilka alternativ finns för att bringa klarhet i sådana här situationer när uppgifter från olika källor skiljer sig åt? Vilka handlingsalternativ finns där man iakttar barnets bästa med hänvisning till barnkonventionen, och hur hanteras målkonflikter utifrån konventionen? Osv.

Själv jobbade jag under ett antal år på SIS. Det var inte exakt min arbetsuppgift att läsa utredningar. Men ibland gjorde man det i alla fall.

Och jag är helt på din linje:
Socialtjänstens utredningar är ibland helt hårresande.
(Socionomer ges ett ansvar som de inte är kompetenta eller utbildade att ta. Och sedan är lekmännen i socialnämnderna nödda att lite på de okvalificerade tjänstemännens bedömningar.)

Och det är inte bara barnen som skadas. Tilltron till "samhället" i stort, till statens och kommunernas myndigheter, rubbas naturligtvis. Så dessa socionomer som säkert tror att de försöker göra något gott, de blir egentligen samhällets dödgrävare. I princip alla privatpersoner som intervjuades här, i Uppdrag Granskning, måste ha förlorat det mesta av sin tilltro.

Men å andra sidan vet jag inte vad man kan göra för att rätta till problemet.
Lagstiftningen i sig själv är inte så galen, om än med en överdriven tilltro till tjänstemäns vilja och förmåga att göra objektiva och kvalificerade bedömningar. Men lagen ska tillämpas av tjänstemän med mänskliga brister och tillkortakommanden.

Mera än någon annan hade jag velat fråga den här Niklas-chefen, om han kan sova om natten. Plus den chef (Marie N.?) som beslutade att omplacera just den socialsekreterare som bett fadern om ursäkt och var på väg att återskapa i varje fall en del av det skadade förtroendet. Dessa chefer hade kunnat få ett stopp på det här eländet, men de valde istället (gissar jag) att försöka vara solidariska med de högljuddaste i sin personal. Du kallar det "prestige". Det är inget jag säger emot, men jag tänker mera i termer av kollegialitet och det ledarskapsideal som utvecklats i Sverige.

Själv bor jag inte så där väldigt långt från Helsingborg, och jag har syskon och bekanta i närheten, men jag hade faktiskt helt missat just den här skandalen. Detta att det skrevs om den i lokalpressen, men att Socialförvaltningen reagerade som en igelkott istället för att försöka skydda barnet, som är deras främsta plikt, det är deprimerande.

En annan sak som jag undrar är om den där sekretessbedömningen gentemot tings- och hovrätt verkligen hade handlagts av en kommunal jurist. Detta med att barnets mor fick tillgång till ett utlåtande som man inte ville delge rätten, det är närmast obegripligt. De ungdomar vi arbetade med på SIS, de hade i regel valsat runt i sådana här rättsprocesser, ofta i varv på varv. Och jag har inget minne av att nånsin ha sett så stora uteslutningar. Däremot minns jag fall då rätten fått tillgång till delar av utredningen som därefter inte delgivits den statliga myndighet som fått i uppdrag att ansvara för tvångsvården. Vilket skapat irritation och upprördhet på vår sida.

Och, som du och andra påpekat i den här tråden, ett av problemen är att våra socialförvaltningar, och allt som har med dem att göra, är så förbenat kvinnodominerade. Det uppstår alltför lätt en partiskhet ("bias"), som gör att mäns ord och mäns kompetens missaktas. (Polis och domstolar är "manliga", så de framstår som företrädaren för fienden.)

De är inte bara hårresande. De är kraftigt manipulerade om man läser hela materialet och jämför med vad de påstått i sin sammanfattande utredning. Jag har själv drabbade vänner och jag har själv läst vad som pågått bakom kulisserna och det är snarlikt vad som kom fram under UG-reportaget.


De gör inget gott. All forskning visar att barn far illa av socialtjänstens behandling av de placerade barnen. Om det verkligen vore bra att placera barn så skulle inte så många placerade barn fara illa efter att de placerats av socialtjänsten. Tvärtom borde antalet placeringar minska. Det finns ingen anledning att vårt land ska sticka ut med så många placerade barn när forskningen visar att det mest bara är skadligt och kostar miljarder för samhället utan att ge något kvalitativt värde tillbaka till barnen ifråga.


Lagstiftningen är bristfällig och fungerar bara som den är tänkt om socialtjänsten gör allt rätt, vilket de inte tyvärr i princip aldrig gör.


Det är precis det här som är så typiskt socialtjänsten. Den som säger emot åker ut. Grupptänkandet och den oinskränkta makten är totalt livsfarligt i kombination. Någon måste ta ner dessa galna kvinnor på jorden och det var bra att det här programmet kom ut. Nu hoppas jag att socialtjänsten får ännu mer fullt välförtjänt kritik och ifrågasätts och granskas. Helst av helt externa och oberoende jurister.


Det är inte förvånande. Det är precis så socialtjänsten fungerar. De skyddar dessvärre inte barn, utan de skadar barn och deras familjer för livet och när de är klara med en familj så går de bara vidare till nästa utan att ifrågasättas.


Det är inte så obegripligt. Det är noga uttänkt. Socialtjänsten använder sekretess för att skydda sitt eget narrativ och är givetvis i maskopi med kommunjuristen som tolkar lagen som fan läser bibeln för att skydda soc narrativ. Det finns inga straff att göra felaktiga tolkningar av lagen. Undrar hur de fick ut denna information till slut?


Hörde något om ett experiment i en intressant podd som kallades the stanford prison experiment som kan förklara varför socialsekreterare gör som de gör. Ge en grupp människor oinskränkt makt totalt utan insyn och kontroll så kan det sluta på det sjuka sätt. Det är faktiskt riktigt obehagligt att dessa sjuka kvinnor bestämmer var svenska barn ska bo. Jag är absolut inte bekväm med den tanken.

Finns det en tråd om Kalibers granskning ”En mammas mardröm”? Det ser ut som det finns en tråd men jag kommer inte in på den.

Vem fan är mamman? Hon är ju helt rubbad i kolan

Mamman är ju lärare och det märks men pappan. Vad är hans bakgrund?

OMG, just sett denna ångestframkallande dokumentär.
När fängslar man den pedofiliga mamman?
Det är ju hon som utsatt sin son för pedofila övergrepp.
Det här är den grövsta psykiska misshandeln (och fysiska i förlängningen) jag hört talas om.
Värre än MBP-fallen på så sett att pojken har tagit större psykisk skada än ättika-fallet. Nej, jag säger inte att han fått magsäcken bortopererad, men jag säger att han har utsatts för större lidande psykiskt.
Mamman och socialsekreterarna bör sättas in på livstid.
Mamman fattar ju inte att hon gjort fel, alltså måste hon både på grund av det grova brottet hon gjort, samt att samhället måste skyddas ifrån henne fängslas.

Sjuka kvinnor i grupp är mycket farliga. Inte minst när några har makt att omhänderta barn på obestämd tid. Oerhört farligt detta och dessvärre pågår många liknande fall just nu i skrivande stund som går under radarn pga sekretessen.

Socialtjänsten borde se över vad forskningen säger om vad som händer med placerade barn senare i livet. Det är inte rolig läsning. Många barn skadas för livet av soc behandling av dem.

Hur kan de vara så elaka mot ett barn? Det är för mig helt obegripligt. Och den stackars killen fick inte ens gå i skolan? Så stört! Man kan inte tro att det är sant.