Skvaller om Matti Nykänen?

film är alltid en efterberättelse. han hade alkoholproblem och var lite instabil men de lät honom hållas för att han tog in en massa medaljer till finland. jag har för mig att "journalister" (dessa äckliga och vidriga hyenor) ständigt ville ha hans kommentar på vad andra gjort eller sagt och han brydde sig inte. han hade fullt upp med sitt eget liv som vanliga människor har. man ska se vad en människa bidrog med, men också ta reda på om den människan hade mörka sidor så man är medveten om både plus och minus. ingen är perfekt.

Det enda jag har att säga är: Vila i frid Matti....en finsk hjälte som nu får sova gott och bli ihågkommen som den backhoppande hjälte han var.

Till sist avgick den förbannade cancern med segern. Mervi Tapola dog på onsdagsmorgonen. Hon blev 65 år.

https://www.is.fi/viihde/art-2000006292715.html
https://svenska.yle.fi/artikel/2019/...-matti-nykanen

Sorry för sent svar.
Det var tråkigt men inte helt oväntat. Cancer är ett helvete.
Nånii, nu kan Matti och Mervi fortsätta göra himmelen osäker. Mormor sörjer fortfarande Matti svårt.
Hon har två hjältar: Matti och Mannerheim.


MVH/Gnomegirl

Nu får vi läsa de första heltäckande biografierna om herr Nykänen. I dag släpptes Matin maailma — Äärimmäisyyksien ihminen ja urheilija Matti Nykänen (Mattis värld - Ytterligheternas människa och idrottare MN), skriven av redaktörerna Antero Teronen och Jouko Vuolle, och i morgon utkommer Elämä oli laiffii - Matti Nykänen 1963-2019 (Livet var lajf), ett verk av Ilta-Sanomat-redaktören Marko Lempinen och musikern Jussi Niemi. Att böckerna utkommer samtidigt är en ren slump. Ingetdera författarparet har haft någon kännedom att också en annan biografi om Matti är under arbete.

Jag återkommer så småningom med plock från recensioner och bakgrundsartiklar - Helsingin Sanomat utlovar en grundlig presentation av båda böckerna i morgon. En av dem som framträder i Teronens och Vuolles bok är Mika Kojonkoski, före detta backhoppare och tränare. Han uttalar sig i dagens tidning och säger att spriten tidigt fick Matti i sitt grepp, men att han trots sitt krökande också hade ofantliga framgångar. Och det gjorde att andra backhoppare började bete sig likadant - de trodde att rumlandet och klantandet hörde till saken, att deras karriärer skulle få ett lyft.

Kojonkoski understryker att han gillade Nykänen som idrottare och som kompis, men "när Matti tog alkohol blev han en ren idiot ... Alkohol passade helt enkelt inte den karlen". Han är än i dag arg på Finlands skidförbund, som såg mellan fingrarna på Mattis eskapader under tävlingsresor. Under världscupsdeltävlingen i Thunder Bay (december 1987, tydligen) hade man försökt se till att Matti höll sig nykter. Kojonkoski berättar:

"Nå, Matti hittade ut till köksförrädet och fick öl eller nåt, var om en stund ordentligt packad, och gav sig på frun i huset och kysste och tafsade på henne. Vi andra hoppare skämdes på riktigt, men för fan, ingen i laget vågade säja honom nånting alls. Pulli (tränaren Matti Pulli) och de andra schappade alla, när Matti var i det där skicket".

Enligt Kojonkoski borde Matti redan långt tidigare ha fått lära sig var gränsen gick. Men när han som 17-åring vann junior-VM och genast blev utlovad en Saab Turbo i present, var det redan för sent ...

I dag har minnesmärket över Matti Nykänen avtäckts i Jyväskylä. Det har utformats av Kaarina Kaikkonen.

https://is.mediadelivery.fi/img/1920...e34ec3cc3e.jpg
https://www.is.fi/urheilu/art-2000009054175.html

Är det någon speciell konstnärlig symbolik med att skidorna är vända åt fel håll?

Skulpturen får en del kritik från änkan Pia.
https://www.expressen.se/sport/pia-n...s-minnesmarke/

Den 17 juli skulle Nykänen ha fyllt 60 år. Inte fifty-sixty, utan sixty på riktigt!

En ny dokumentär om Matti Nykänen, i regi av Olli Laine, kan nu ses på Yles webbplats - tyvärr endast inom Finlands gränser.

https://areena.yle.fi/1-66522602

Dokumentären blir njuggt bedömd av Filip Saxén i Hufvudstadsbladet.

https://www.hbl.fi/2025-02-23/kan-de...anen-berattas/

Upprepade gånger får tittaren höra att Nykänen inte kunde se sin egen andel i sina problem, att han inte kunde medge att han gjorde fel eller att han inte försökte bättra sig.

Men ingenstans riktas ett finger mot de vuxna som hänsynslöst utnyttjade den unga och oerhört omogna backhopparen.
/---/
Så länge han kammade hem medaljer till en hungrande publik och pengar till förbundet lät de honom husera fritt. Och då han inte längre levererade lämnades han åt sitt öde.

Samma sak kan sägas om den gula pressen, med Seiska i spetsen, som levde i symbios med Nykänens tragiska livsöde. Då han behövde pengar ringde han Seiska och sålde den ena mer sorgliga historien än den andra utan att publikationen tog något som helst ansvar för hur beroende Nykänen var av både pengarna och uppmärksamheten.

Inte heller Laines dokumentär behandlar den sidan av historien. Varken någon från Skidförbundets ledning eller medierna uttalar sig i dokumentären.

Till dem som medverkar i filmen hör Mattis mor Vieno Nykänen, som redan är i 90-årsåldern, samt hans dotter Eveliina Ojala.

Våldet varken bortförklaras eller förminskas och dottern Eveliina Ojalas ärliga och krassa syn på sin pappa ger berättelsen en ton och känsla som sällan hörts i relation till Nykänen.

Hon berättar hur hon som några månader gammal baby var närvarande då hennes pappa misshandlade hennes mamma så att hon själv kastades genom rummet. Hon berättar också om hur pappan berusad ringde henne upprepade gånger för att ta farväl då han hotade ta livet av sig. Första gången var hon sju-åtta år gammal.

När sluttexterna rullar och Nykänen hoppat, sjungit och strippat färdigt sitter tittaren kvar med bilden av en envis, oberäknelig, barnslig man med häftigt temperament och svag social förmåga.

Våldet var ständigt närvarande, han var hela tiden en drink från att explodera.

– Han var den farligaste personen jag någonsin träffat och den enda människan jag varit riktigt rädd för, säger bästa ungdomsvännen Petteri Sveins.