Hur fan orkar ni med att ha barn?

Jag har inga barn själv och tror inte jag kommer ha det, men man vet aldrig.

Men en fråga till er som har barn. Hur fan orkar ni? Vad motiverade er att frivilligt skaffa barn?


Vad är charmen med avsevärt mindre tid på dagarna, förkortad livslängd, mer stress, ökade kostnader, oro och försummelse av den egna personen, försummelse av den egna hälsan?



När hör talas om att någon väntar barn så är det nästan så man vill beklaga sorgen.
Livet är så kort, är vitsen med livet att ni ska slava åt en unge?
Finns det inget mer meningsfullt, roligt och spännande att göra på dagarna efter jobbet än att fortsätta jobba hemma, fast gratis?

Jag har inga barn själv och tror inte jag kommer ha det, men man vet aldrig.

Men en fråga till er som har barn. Hur fan orkar ni? Vad motiverade er att frivilligt skaffa barn?


Vad är charmen med avsevärt mindre tid på dagarna, förkortad livslängd, mer stress, ökade kostnader, oro och försummelse av den egna personen, försummelse av den egna hälsan?

När hör talas om att någon väntar barn så är det nästan så man vill beklaga sorgen.
Livet är så kort, är vitsen med livet att ni ska slava åt en unge?
Finns det inget mer meningsfullt, roligt och spännande att göra på dagarna efter jobbet än att fortsätta jobba hemma, fast gratis?

Det finns ingen starkare drivkraft än att vilja ta hand om sitt barn. Att göra det beror på extrem desperation och fattigdom eller svår psykisk sjukdom och förtvivlan. Låt oss vara stolta över att vårt samhälle inte ser ut så.

Min erfarenhet är att det är losers eller folk med diagnoser som inte vill skaffa/har barn efter en viss ålder. Inget fel att vara en loser, men förstår man inte charmen med barn är man nog bara lite felprogrammerad.

I synnerhet de som gör sin barnlöshet till en del av deras livsstil, typ medelålders par som åker på backpacking-resor. Riktigt tragiskt.

Varför skulle det bli ensamt om man har släktingar och bekanta i t.ex. föreningar? För många är det också på det sättet man får ordna livet om man vet att man inte klara av föräldraskapet. Att bli gammal är däremot något jag själv inte någonsin vill bli, vilket hade varit fallet även med barn.

De flesta gamla svenskar är ju dumpade av sina barn mer eller mindre. Så det är ett ganska tunnt argument som faller platt.

Min erfarenhet är att det är losers eller folk med diagnoser som inte vill skaffa/har barn efter en viss ålder. Inget fel att vara en loser, men förstår man inte charmen med barn är man nog bara lite felprogrammerad.

I synnerhet de som gör sin barnlöshet till en del av deras livsstil, typ medelålders par som åker på backpacking-resor. Riktigt tragiskt.

Jag har inga barn själv och tror inte jag kommer ha det, men man vet aldrig.

Men en fråga till er som har barn. Hur fan orkar ni? Vad motiverade er att frivilligt skaffa barn?


Vad är charmen med avsevärt mindre tid på dagarna, förkortad livslängd, mer stress, ökade kostnader, oro och försummelse av den egna personen, försummelse av den egna hälsan?

När hör talas om att någon väntar barn så är det nästan så man vill beklaga sorgen.
Livet är så kort, är vitsen med livet att ni ska slava åt en unge?
Finns det inget mer meningsfullt, roligt och spännande att göra på dagarna efter jobbet än att fortsätta jobba hemma, fast gratis?