Citat:
Min känsla och uppfattning är att lagstiftare är alltmer frikopplade från verkligheten, framförallt genom de urusla eller uteblivna utredningarna som inte ställer upp hederliga pro et con eller gör grundliga cost-benefit-analyser. Och att lagar därmed får allt mer av önskekaraktär och lämnar de som skall tillämpa dem i sticket, så att de får laga efter läge.
Med andra ord tror jag tjänstemannaansvaret bör läggas där det hör hemma, dvs hos lagstiftaren, och dennes allt mer framträdande analfixering ("drar det ur röven") vid "handlingskraft". Enligt min ringa mening.
Med andra ord tror jag tjänstemannaansvaret bör läggas där det hör hemma, dvs hos lagstiftaren, och dennes allt mer framträdande analfixering ("drar det ur röven") vid "handlingskraft". Enligt min ringa mening.
Två saker gäller det du skriver.
Ett. Socialsekreterarna arbetar i team (med kvalificerade handläggare som stöd) och en enhetschef över sig. Då vi talar om ekonomiskt bistånd finns det en handbok från socialstyrelsen som vägleder och styr hur socialsekreteraren ska arbeta med sitt ärende enligt socialtjänstlagen. I denna handbok förmedlas närmare hur lagen ska tolkas i enskilda ärenden beroende på individens bakgrund. Till detta kommer kommunens egna riktlinjer. Socialsekreteraren lär sig dessa styrdokument genom att i varje fall få stöd av kollegor hur ärendet ska tillämpas enligt styrdokumenten, till att mer och mer arbeta självständigt. Men ärendena diskuteras alltid i gruppen. Det är det ideala tillståndet.
Två. Det stressande är att varje socialsekreterare har så många ärenden. De fall som är utanför majoriteten av bidragstagare blir därmed lidande. Någonstans i detta hinner inte den enskilde sätta sig in i styrdokumenten kring de ärenden som gäller den grupp som inte tillhör den stora majoriteten. Man blir motarbetat att göra det. För att inte gå under anpassar man sig till rådande tolkningskultur inom det egna socialkontoret. Exempelvis att gruppera klienter utefter om man kan ställa motkrav på dem och andra inte beroende hur mycket bråk det blir eller att det finns outsagda påtryckningar från kommunen. Till slut har vi en landsomfattande kultur i alla socialkontor. Och kvar blir de härdade.
Rickard Andersson tillhörde med all säkerhet den grupp som socialtjänsten var ovana med, men att han ändå ansågs passa in i en mall tillsammans med andra som man kunde ställa motkrav på. Vi vet dock att han faktiskt under flera år försökte förklara för sina socialsekreterare varför han inte kunde söka jobb. Dessa argument tillsammans med hans historik och diagnoser borde socialsekreterarna ha tagit hänsyn till. Det gjorde man alltså inte.
Hans skuld till skjutningarna kan å ena sidan bara läggas på honom. Men å andra sidan: om inte socialtjänsten fortsatt att envisas med att kränka honom genom att han skulle söka jobb i det usla skick han befann sig i så hade inte 10 dödats och fem fått livshotande skottskador. Kan mycket väl tänka mig att de anhöriga till offren är intresserade av den informationen. Media kommer inte att föra fram detta.
